Utanförskap i vuxenlivet.
Känner igen det där lite för väl. Har inga vänner, inga släktingar, inga syskon, träffar mina föräldrar kanske 1-2 gånger om året. På jobbet var jag alltid ensam, åt alltid lunch ensam och jobbade för mig själv. Tills jag insåg att jag har ju inget förlora, det fanns ju andra som åt lunch ensam så jag satte mig alltid vid någon annan som var ensam, började utmana mig själv hela tiden, började fullständigt strunta i vad andra tycker och tänker och göra alltid vad jag själv känner för utan några som helst gränser, jag hade ju inget att förlora. Och nu äter jag aldrig lunch ensam längre, blir varje dag tillfrågad om jag kommer med och äter, och jag är numera ofta den som är i centrum av diskussionerna. Men utanför jobbet är nog så ensam man kan vara, eller jag är ensam med tre barn så helt ensam är jag ju på det viset. Men jag saknar ett socialt liv, har försökt bjuda hem människor till mig men de kommer aldrig, de säger alltid visst vore det kul att ses, har hänt att vi t.o.m bestämt någon dag men sedan blir det ändå inget. Alla har ju fullt upp med familj, släktingar och gamla vänner det finns helt enkelt inte tid med en sådan som jag. Men jag löser det nog också på något sätt