Utanförskap i vuxenlivet.

Jag känner igen mig så väl. Jag var projektanställd på It-enheten hos kommunen jag bor i, tillsammans med en annan tjej (Gabi). Vi skulle arbeta tillsammans men allt jag gjorde visade hon upp som om hon hade gjort det, så min chef och mina arbetskamrater trodde väl att jag bara satt och slöade på jobbet. Jag försökte prata med chefen om detta, men hon tog mig inte på allvar, hon trodde att jag ljög helt enkelt.

På fikarasterna försökte jag lära känna tjejerna men ingen var intresserad av att lära känna mig tillbaks, de pratade bara med Gabi och ignorerade mig när jag sa något. Efter ett tag var det så konstig stämning när jag kom in i fikarummet så tillslut slutade jag gå dit överhuvudtaget.

Sen blev det jul och sista dagen innan vi fick julledigt kom en av kollegorna in i vårat arbetsrum och sa "Gabi, du får inte glömma att du har en julklapp i fikarummet", sen gick hon. Det visade sig sen att de faktiskt inte hade köpt något till mig, alla andra utom jag fick en julklapp. Det kändes verkligen som att de ville markera att jag inte var något värd. Och efter nyår kom chefen och berättade att de tänkte omplacera mig. Det här var några år sedan nu, men det gör fortfarande ont att tänka tillbaks på den tiden.

Vad skönt att du har fått en ny anställning, hoppas att du kommer trivas bättre där!