Enormt otäck dejavu! Hjälp!

Tack för era svar allihop!

Vaknade idag med min vanliga, ensidiga huvudvärk. Pulserande. Som jag "botar" med Treo vissa dagar (en dag i veckan) när den är som värst. Då kan jag inte röra på huvudet. Idag var en sån dag... Det hjälper väl lite grann, men det känns som om värken ligger latent hela tiden.

Efter era svar har jag bestämt mig för att ta detta med en läkare.

Saken är den att jag för 3 år sedan drabbades av domningar och känselbortfall på vänster sida. Ansikte, ben och hand. Ingen huvudvärk. Däremot hade jag känsla svindel, tappade balansen och hade ibland svårt med lokalsinnet och korttidsminnet.

Innan detta "bröt ut" hade jag fått en allvarlig infektion i örat, väldigt nära innerörat/hjärnan, på grund av en sprucken trumhinna. Jag satte problemen i samband med detta. Besvären blev väldigt svåra en dag, det kändes som om jag "föll" i fritt fall. Jag gick till vårdcentralen och läkaren där tog det mycket allvarligt och skickade mig akut till regionssjukhuset! Jag låg en natt för observation. Prover togs, men ingenting "var fel".

Så gick det lite tid. Domningarna släppte inte, men jag tänkte att det nog är psykiskt. Det var de signaler jag fick av läkarna. "Åk hem och vila. Återkom om det blir värre."

En dag kunde jag inte lyfta armarna! Blev totalt livrädd och åkte in till akuten. Ingen av läkarna pratade ens om migrän eller aura. Jag fick mest svara på frågor om stress, psykiskt mående mm. De såg väl också i min journal att jag lidit av depressioner tidigare. Men nu mådde jag ju bra!

Det gjordes i samband med detta lumbalpunktion, MR och en massa blodprover togs. För att utesluta sjukdomar. Man kom aldrig fram till vad det var, utan jag fick känslan av att de ansåg psyket vara boven.

Jag var patient på neurologmottagningen. De gjorde uppföljning en gång om året. Två gånger var jag där när de kallade mig, men nu senast tackade jag nej. Jag tyckte inte det gav något och det kändes liksom "pinsamt" att uppta deras värdefulla tid.

Därför har jag varit ytterst tveksam till att ta kontakt med vården. Jag är fortfarande tveksam, och rädd att de inte kommer "hitta något fel". Då skulle jag skämmas, tänker jag. Vården är ansträngd som den är, utan "psykon" som jag, som hittar på (!) att de är sjuka.

Fan, vad jobbigt detta är.