SCÄ

Tack snälla för ditt svar!

De ringde äntligen i förra veckan så jag har en tid redan på tisdag. Känner mig väldigt nervös, är rädd att jag inte ska få någon hjälp, att jag inte skulle vara tillräckligt sjuk.. Men samtidigt så klarar jag inte att äta ordentligt och när jag äter hetsäter jag.. Och nu har jag haft ett par dagar, då tvivlar jag på att kag behöver hjälp, fast jag innerst inne vet det..

Men det kanske är ett sätt att komma undan, på nåt sätt.. Ätstörningen som talar..

Jag kände precis likadant när jag fick min första tid! När jag var inne i perioder då jag mådde som sämst kände jag att "jag måste ha hjälp NU!" men när det där värsta la sig tänkte jag direkt att jag är inte tillräckligt dålig för att få hjälp. Var så rädd för att psykologen skulle säga typ "men kom igen, det är ju bara att börja äta" men så var det verkligen inte! Visserligen trycker de på att det viktigaste är att sluta svälta och att äta regelbundet men samtidigt utgår allt från ens känslor och hur man måste utmana sina rädslor för att komma vidare även om det känns skit just där och då.

Jag var på ett avslutande samtal i onsdags då både jag och psykologen tycker att jag har kommit så pass långt att jag klarar mig själv. Hon tryckte dock på att jag kan höra av mig när som helst om jag känner att jag börjar tappa kontrollen vilket känns skönt. Har dessutom en inbokad tid i augusti men det är ju långt kvar. Jag är gravid nu och det har påverkat mitt ätande positivt även om de osunda tankarna finns där och lurar. Men jag kan hantera det nu, speciellt eftersom vad jag gör mot mig själv även påverkar bebisen till viss del. Däremot är jag väldigt rädd för hur det kommer bli när barnet är fött och jag har ansvaret för två små barn (har en 2-åring också) och samtidigt måste ta hand om mig själv. Det är så lätt att lägga allt fokus på någon annan och låta det bli en godkänd anledning till att inte ta hand om sig själv. Jag vill inte att de onda tankarna ska ta över och att jag ska gå och tänka på gravidkilon som ska bort osv utan vill ju njuta av mina två barn och den lediga tiden jag har med dem. Då känns det bra att veta att jag har en tid inbokad redan för jag är rädd att jag annars skulle strunta i att ringa även om jag behövde det.

Lycka till på tisdag och se verkligen till att gå dit hur jobbigt det än känns! Och även om du mår "bra" just den dagen. Var ärlig mot både psykologen och dig själv. Du är värd att få må bra varje dag! Kram

Det är säkert väldigt olika vad folk har för erfarenheter av SCÄ beroende på vilken ätstörning man har, hur svårt sjuk man är och vilken behandling man får. Jag har varit kopplad till SCÄ i 7 månader och är väldigt nöjd. Men jag har en lindrig ätstörning eller vad man ska säga.

Jag fick hjälp av en kollega att söka mig dit i början av året och fick komma på ett första besök 1-1,5 månad senare. Jag fick träffa en psykolog och det var lite lära känna varandra och jag fick berätta om varför jag sökt mig dit. Hon berättade även om lite olika ätstörningar och vi pratade om vad jag kände igen mig i. Nästa samtalstid fick jag svara på frågor och göra en självskattning om hur jag mådde. Det visade att jag lider av en ätstörning men varken anorexi eller bulemi. Det är en massa tankar och förbud i mitt huvud som skapar ångest och jag har haft det så länge att jag inte klarar av att komma ur den onda spiralen på egen hand. Jag har sedan dess gått på föreläsningar, fört matdagbok och varit på fler samtal med psykologen. Jag trivs väldigt bra med psykologen och hon har verkligen hjälpt mig att se (eller framför allt erkänna för mig själv) vilka tankar som är osunda. Hon har gett mig verktyg att ta kontroll över mina tankar (även om jag inte är i mål än) och jag mår så mycket bättre nu. Matdagboken fick mig att se svart på vitt hur lite jag åt, det är ju så lätt att ljuga för sig själv, och när hon läste upp en av dagarna högt för mig var jag nära på att bryta ihop. Jag hörde ju hur fel det lät och för första gången insåg jag att det faktiskt var jag så gjorde så mot mig själv. Det kanske låter konstigt men det är svårt att förklara!

Det kan vara en lång process för en själv att söka hjälp. Först att fylla i alla papper och sen att gå dit. Jag mådde så illa inför mitt första besök men psykologen var verkligen bra och fick mig att känna mig trygg direkt. Så även om det var jobbigt i början är jag så nöjd nu att jag vågade be om hjälp och faktiskt gå dit! Hoppas du (eller den du skriver för) får den hjälp du behöver. Lycka till!

Jag kände precis likadant när jag fick min första tid! När jag var inne i perioder då jag mådde som sämst kände jag att "jag måste ha hjälp NU!" men när det där värsta la sig tänkte jag direkt att jag är inte tillräckligt dålig för att få hjälp. Var så rädd för att psykologen skulle säga typ "men kom igen, det är ju bara att börja äta" men så var det verkligen inte! Visserligen trycker de på att det viktigaste är att sluta svälta och att äta regelbundet men samtidigt utgår allt från ens känslor och hur man måste utmana sina rädslor för att komma vidare även om det känns skit just där och då.

Jag var på ett avslutande samtal i onsdags då både jag och psykologen tycker att jag har kommit så pass långt att jag klarar mig själv. Hon tryckte dock på att jag kan höra av mig när som helst om jag känner att jag börjar tappa kontrollen vilket känns skönt. Har dessutom en inbokad tid i augusti men det är ju långt kvar. Jag är gravid nu och det har påverkat mitt ätande positivt även om de osunda tankarna finns där och lurar. Men jag kan hantera det nu, speciellt eftersom vad jag gör mot mig själv även påverkar bebisen till viss del. Däremot är jag väldigt rädd för hur det kommer bli när barnet är fött och jag har ansvaret för två små barn (har en 2-åring också) och samtidigt måste ta hand om mig själv. Det är så lätt att lägga allt fokus på någon annan och låta det bli en godkänd anledning till att inte ta hand om sig själv. Jag vill inte att de onda tankarna ska ta över och att jag ska gå och tänka på gravidkilon som ska bort osv utan vill ju njuta av mina två barn och den lediga tiden jag har med dem. Då känns det bra att veta att jag har en tid inbokad redan för jag är rädd att jag annars skulle strunta i att ringa även om jag behövde det.

Lycka till på tisdag och se verkligen till att gå dit hur jobbigt det än känns! Och även om du mår "bra" just den dagen. Var ärlig mot både psykologen och dig själv. Du är värd att få må bra varje dag! Kram

Tack så otroligt mycket för ditt svar! Det lugnade mig och jag läste det om och om igen när jag var påväg dit. Första samtalet gick jättebra, hon var väldigt kunnig och frågade om i princip allting. Hon gav ett bra intryck och det kändes väldigt bra när jag gick därifrån. Hon tog mig på allvar även fast jag berättade att jag har bättre och sämre perioder.

Nu är nästa steg att göra stepwise den 4/1 och därefter blir det behandling beroende på vad utredningen visar.

Tack igen, kram!

Jag har eg inget att komma med, men ville bara skriva att jag blev så himla glad av att läsa ditt inlägg. Att det finns snälla hjälpsamma människor här på familjeliv och inte bara spydigheter och annat trist. Så himla fint och stöttande du skriver, jag blev typ rörd fast jag inte ens har något med det att göra haha. Lycka till med blivande bebisen!

Och lycka till till dig TS, du är jättestark som sökt hjälp. Det är alltid det svåraste steget.

Jätte bra inlägg! Tack!