Vad tycker ni - satsa eller avvakta?

I en pappa i min sons klass. Singlar är vi båda, ändå känns det knepigt. Vi är goda vänner och medan jag anser mig ÄNTLIGEN ha hittat den där goa, ansvarsfulla, kärleksfulla, drivna människan (jag faktiskt vill dela mitt liv med) så verkar (har inte frågat honom) han "bara" se oss som vänner/föräldrar i samma klass... jag har trånat efter honom i över 1½ år, (egentligen så himla GLAD att jag fallit för en riktigt god människa för första gången i mitt 45-åriga liv!) Han har hjälpt mig med flera saker de senaste åren och så fort jag ber honom om hjälp med något svarar han på ett kick men så fort jag "bara" messar "Trevlig helg" eller "Hoppas du mår bra" så ignorerar han mig,, skumt? Killigt? Eller? (tänker att om han vore helt ointresserad skulle han även ignorera mina frågor om hjälp) Vad göra?! Jag frågade i juni om han ville komma på middag och han sa "ja" men att han hade mycket just nu och sen rann det ut i sanden, sen har jag inte vågat fråga igen... Ibland pratar vi och vi känns väldigt nära, ibland kommer det ett lite flörtigt sms men sen blir det tyst ett par veckor, sen träffas vi och han ser mig i ögonen eller ger mig en kram, sen.. ingenting. Hm, jag vill verkligen ge oss en chans, jag tror så innerligt på oss två och tänker på honom mest varje dag, han har verkligen alla rätt i min värld. "Bara säg det till honom" säger mina kompisar, kanske rätt, men, han verkar ju inte ens kunna tänka att jag skulle gilla honom?? Eller varför gör han inget? Han tar stort ansvar för sina två barn, aktiv fritid  och har ett ansvarsfullt arbete, får en känsla av att han har "fullt upp". Jag har själv också fullt upp med barn, jobb mm men tänker ändå att vi skulle kunna få plats i varandras liv. Jag tycker så mycket om honom, beundrar och respekterar honom (och är tänd på honom). Vad tycker ni?