Att leva med barn

Ljuger?

Jag ljuger inte när jag säger att det var fantastiskt att leva med min mans dotter.

Nu har hon nyligen flyttat hemifrån (tyvärr )

Men hon är alltid välkommen hem!

Att leva med mitt eget barn är lika underbart det såklart!

Vissa klarar inte av att leva med andras (eller egna) barn och som tur är har du valmöjligheten att leva ensam istället ts

Att leva med någon annans barn är enbart jobbigt, det håller jag med om. Däremot att leva med sina egna barn är underbart. Klart att det kan vara jobbigt ibland av olika anledningar men det är det helt klart värt. Trist är det emellanåt, precis som allt annat i vrdagen.

Det finns de som klarar att ta till sig andras barn. Jag har en bekant som adopterade sin mans dotter. Barnets mamma dog när flickan var bebis och har inget minne av henne. Min bekant var orfivilligt barnlös.

Kan tänka mig att leva med ett barn som är snäll och lugn och personkemin stämmer bra,då kan det fungera bra.Men om man känner att det är jobbigt allt runt omkring barnet,ja då skulle man hellre leva utan styvbarnet.

Det går inte i längden att leva med barnen om man verkligen känner det är fruktansvärt. Kan gå några år, ja - men till slut bryts man ner o orkar inte. Levt nyfamiljsliv 17år snart med mina dina o vårt barn. Jag tycker jättemycket om min mans barn, men visst har det varit jobbigt o krävande. Även med egna förstås men dom älskar man på ett annat o djupare sätt. Dessutom, barnen känner nog av om dom inte är omtyckta, vilket småningom visar sig i deras beteende vilket i sin tur sätter spår i er som föräldrar OCH gör att alla lider o mår dåligt. Därför blir jag ibland så lessen då jag hör om par som flyttar ihop alldeles för fort (nu vet jag ju inte om detta gäller er, menar överlag) o tänker enbart på sig själva o vad JAG vill, o inte ger barnen en möjlighet att finna sig i situationen. Sen då man bor ihop kommer plötsligt kvinnan / mannen på att "han inte orkar med den andras barn" o bla bla....kan för mitt liv inte fatta varför man ger sig in i nåt man inte vet om man orkar med. Varför inte vara särbo x antal år, känna på o hitta sig själv o märka om man inte pallar i god tid. Före alla börjar må dåligt. Men det är väl här det kommer int att vara KÄR o egoistisk.

Kommer aldrig att kunna förstå de föräldrar som lever tillsammans med någon som tycker att det käraste de har -  sina barn, är en belastning. Kanske t.o.m. tycker illa om.  Skulle aldrig utsätta mina barn för det. 

Kommer aldrig att kunna förstå de föräldrar som lever tillsammans med någon som tycker att det käraste de har -  sina barn, är en belastning. Kanske t.o.m. tycker illa om.  Skulle aldrig utsätta mina barn för det. 

Ja alltså det är jobbigt i bland men inte outhärdligt.... Det är jobbigt med egna barn ibland också men snäppet värre med sambons... Vilket har mkt å göra med att vi inte uppfostrat barnen på samma sätt.... Det gäller att hitta en medelväg och det har vi inte lyckats med riktigt än... Men det går bättre och bättre...

Jag tycker jättemycket om sambons barn men det är lite jobbigt att på heltid bo med andra barn och det vore ganska skönt om dom kunde åka till sin mamma mer regelbundet så jag fick en vilopaus ibland..... Och slippa det här med kompisar och tjat och att det stökas ner i alla fall nån helg emellanåt. En jobbig sak är att dom är så uppkäftiga även om dom inte är det mot mig för det har dom lärt sig att jag inte accepterar så är dom det mot varandra och mot sambon och jag blir så störd på det...ena barnet stökar också ner nåt så förbannat och är urdålig på att plocka upp

Sambon har även ett vuxet barn som fortf bor hemma och det är nog jobbigast för hon har noll respekt för nån... Tur i oturen är hon inte hemma så ofta men även det är lite störande att hon kommer och går som hon vill så man vet aldrig om hon är hemma till maten eller inte....så nu lagar jag inte mat till henne... Är hon hemma när jag börjar räknar jag med henne också men inte annars..