Att leva med barn

Att leva med någon annans barn är enbart jobbigt, det håller jag med om. Däremot att leva med sina egna barn är underbart. Klart att det kan vara jobbigt ibland av olika anledningar men det är det helt klart värt. Trist är det emellanåt, precis som allt annat i vrdagen.

Det finns de som klarar att ta till sig andras barn. Jag har en bekant som adopterade sin mans dotter. Barnets mamma dog när flickan var bebis och har inget minne av henne. Min bekant var orfivilligt barnlös.

Ljuger?

Jag ljuger inte när jag säger att det var fantastiskt att leva med min mans dotter.

Nu har hon nyligen flyttat hemifrån (tyvärr )

Men hon är alltid välkommen hem!

Att leva med mitt eget barn är lika underbart det såklart!

Vissa klarar inte av att leva med andras (eller egna) barn och som tur är har du valmöjligheten att leva ensam istället ts

Självklart kan jag välja att leva själv, men jag har valt att leva med min man. Därför undrar jag om jag på något sätt är märklig som tycker att det är tortyr att leva med hans barn. Men det går säkert att härda ut, hon är ju inte här exakt hela tiden som tur är.

Du är inte alls märklig. Jag kände precis likadant. Skillnaden var bara att jag fick stå ut med tre stycken. Fast det gick inte i längden, jag tog ut skilsmässa efter några ut.

Intressant det där med din bekanta.
Misstänkte att det låg till på det sättet. Jag har ju själv inte barn, så jag vet ju inte men det låter rimligt det du säger. Jag tolkar det som att du lever både med egna barn och med barn som inte är dina? Gör din kärlek till dina barn att du även orkar leva med de andra barnen, även om det enbart är jobbigt?

Missade att du svarade precis när jag ställde frågan till dig! Det låter oroväckande dock. Som tur är är det bara ett barn jag har att göra med.

Kan tänka mig att leva med ett barn som är snäll och lugn och personkemin stämmer bra,då kan det fungera bra.Men om man känner att det är jobbigt allt runt omkring barnet,ja då skulle man hellre leva utan styvbarnet.

Jag håller med dig, det är säkert inte omöjligt att det fungerar bra men då ska det till att det verkligen är en bra personkemi. Isåfall tänker jag att man även orkar med det där "obligatoriskt jobbiga" kring barnet (typ att det gråter ibland, är trotsig och sånt). Känner man att barnet har alla egenskaper som man själv askyr, så är det kanske inte de bästa förutsättningarna.

Det går inte i längden att leva med barnen om man verkligen känner det är fruktansvärt. Kan gå några år, ja - men till slut bryts man ner o orkar inte. Levt nyfamiljsliv 17år snart med mina dina o vårt barn. Jag tycker jättemycket om min mans barn, men visst har det varit jobbigt o krävande. Även med egna förstås men dom älskar man på ett annat o djupare sätt. Dessutom, barnen känner nog av om dom inte är omtyckta, vilket småningom visar sig i deras beteende vilket i sin tur sätter spår i er som föräldrar OCH gör att alla lider o mår dåligt. Därför blir jag ibland så lessen då jag hör om par som flyttar ihop alldeles för fort (nu vet jag ju inte om detta gäller er, menar överlag) o tänker enbart på sig själva o vad JAG vill, o inte ger barnen en möjlighet att finna sig i situationen. Sen då man bor ihop kommer plötsligt kvinnan / mannen på att "han inte orkar med den andras barn" o bla bla....kan för mitt liv inte fatta varför man ger sig in i nåt man inte vet om man orkar med. Varför inte vara särbo x antal år, känna på o hitta sig själv o märka om man inte pallar i god tid. Före alla börjar må dåligt. Men det är väl här det kommer int att vara KÄR o egoistisk.

Det låter rimligt att man som par kommer på att man vill leva tillsammans, och tänker att allt ska lösa sig för alla parter. Egoism, absolut. Den som är partner kommer på att denne inte orkar barnet, och den som har barnet förstår inte hur partnern kan tycka att barnet är jobbigt, eftersom det bara är ett oskyldigt barn. Alla blir sammansvetsade, på gott och ont, och det blir svårt att bryta sig ut även om det kanske skulle vara det bästa för alla i längden.
Jag vill leva med min man men inte med hans barn. En omöjlig ekvation där jag antingen för lämna allt eller acceptera allt. Väldigt svårt dock och oerhört egoistiskt.