Är det rätt att lägga så mycket resurser på barnlöshet?

Jag vet att du redan fått ett flertal svar på ditt inlägg, men jag kan verkligen inte hålla mig från att svara.

För många barnlösa är ju barnlösheten i sig själv orsaken till depressionen som leder till självmordstankarna, det är egentligen inte primärt en obalans i signalsubstanser i hjärnan utan de är utlösta av de konstanta påminnelserna om att man (framförallt som kvinna) inte duger till att göra det man är skapt för. Det är de tusen nålstickens tyranni, liksom. Varje gång du ser nån på stan med magen i vädret påminns du, varje gång du leker med nån släktings eller kompis barn så påminns du, varje gång du träffar en välmenande äldre släkting så påminns du, varje gång du har ägglossning så påminns du, varje gång du har mens så påminns du konstant i 7 dagar och så vidare.

Förstår du? Den psykiska obalansen kommer av det faktum att du inte kan få barn, och i det fallet så är ett barn faktiskt lösningen för väldigt många. Eftersom det primära problemet, barnlösheten, då är löst. 

Sen, visst, det finns alltid undantagsfall som kanske inte är lämpliga att få barn, men den stora gruppen ofrivilligt barnlösa utgörs inte av såna personer. Den stora gruppen ofrivilligt barnlösa utgörs av par som inte önskar något hellre än att få vara vaken hela nätterna med ett skrikande barn, och vars hetaste önskan är att äntligen få ett barn att amma. 

Äh, måste du ner på den barnsliga nivån med hånfulla namn?

Ja du ställer en bra fråga. Så länge man inte har lyckats få barn, men fortfarande kämpar? Tror du inte det är lätt för någon som lyckats få barn, att tycka att andra som inte lyckats får bita ihop och gå vidare? Har man själv inte levt i den sorg det kan innebära så tror jag det är omöjligt att leva sig in. Precis som jag försöker att aldrig uttala mig om hur man ska uppfostra barn, då jag själv inte har erfarenheten. Eller att jag inte är emot dödshjälp, för att jag inte vet hur det är att ligga i gruvsamma smärtor år ut och år in och bara längta efter döden. Skattefinansierad sådan såklart.

Jag försöker att inte ha för starka åsikter om känsliga ämnen som jag inte har personlig erfarenhet av. Sen misslyckad man ju ibland, som de flesta.

Om jag ska vara hård och vi levde i en utopisk värld: nej. Så länge du inte är på de ofrivilligt barnlösas sida. :) du har säkert varit i smärtsamma situationer i ditt liv där du har varit den enda som har kunnat förstå din smärta. Skulle du då vilja att en utomstående utan insikt skulle ta beslut om din smärtas varande eller icke varande? För det handlar ju också om det: visst är det många som skulle ha råd att betala för ivf privat (och många som gör det), men det finns också många som inte har tillgång till de pengarna. Det kan ta många många försök innan ett barn blir till.

Jo det är klart. Men för mig är insikt och självupplevt två olika saker.

Måste jag vara i ett par för att vara ofrivilligt barnlös och sörja över detta? Det anser inte jag.