AnonymaPiraten

Äldre 10 Jan 00:37

41 svar

Extrem separation (OBS långt inlägg)

Jag kan börja med att jag brukar sitta vid datorn och plattan och läsa på alla trådar i och på denna underbara sida. Mycket bra och lärorika inlägg man har läst om, det har hjälpt mig genom mycket.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta inlägg här. Jag antar att jag bara vill skriva av mig en del då jag i skrivandes stund går igenom en ganska omfattande separation (Som pågått i snart 2 månader).

Om Mig:
Jag är en man runt 30 år, har jobbat inom IT och företagande i nu snart 8 år. Jag blev pappa i ung ålder och kan inte tänka mig någon mer fantastisk upplevelse. I yngre åldrar hade jag det mycket jobbigt med misshandel och mobbing på höga nivåer som gjorde så jag funderade på att kasta in handduken väldigt många gånger. Men med mycket styrka inombords och en kärnfamilj bestående av min mor och far med syskon gjorde så jag orkade ta mig fram i livet. Idag är jag stolt aktiv i 2 företag på högre positioner varav 1 aktiebolag och en enskild firma.

Bakgrundsfakta innan separationen:

Allmän kortfattad information:
Som sagt så blev jag pappa i ung ålder, vissa anser det mycket ung medans andra anser det vara ganska normalt. Jag personligen var aldrig beredd på detta och tror egentligen ingen är det om man inte planerar in att skaffa barn. Jag var sedan tidigare mycket osäker på mig själv och då kan ni tänka er hur jag kände mig när jag fick veta att jag skulle bli pappa.

Men sagt och gjort så tog jag mig i kragen och bestämde mig för att jag skulle bli den bästa pappan och partnern i världen. Jag hoppade av mitt sista år på högskolan och startade företag samtidigt som jag jobbade med 2 andra jobb. Alla föräldradagarna gick till min partner för att hon skulle kunna ägna så mycket tid som möjligt åt vårt fina älskade barn. Hon hade den sämsta SGI'n man kunde tänka sig under denna tid (3.450 kr fick hon i månaden). Så det var mycket tufft ekonomiskt redan från dag ett. Jag fick ett fantastiskt jobb under denna tiden och jobbade med lön på 25.000 kr plus varje månad. Dock kom ju domedagen då detta företag gick i konken och jag fick så fint fortsätta med mitt företag vilket förvisso ändå gick ganska okej, dock för lite för att försörja 3 personer.

Någonstans under denna tidsperioden kom nästa nyhet. Vi skulle få ett barn till! Efter mycket möten med doktorer, kuratorer, psykologer och med varandra så kom vi ändå (Tacka gud för det) fram till att vi skulle behålla barnet Trots många motsägelser. Under denna tid tog min partner utbildning och körkort medans jag kämpade på med mitt dag och nattjobb på mitt företag. Sen kom ju den underbara dagen då vårt andra barn skulle komma (Detta är nu nästan 3 år sedan). Oh boy vad lyckliga vi var. Vilken känsla att vara en härlig familj på 4 och framtiden såg ljus ut både med ekonomi och kärlek. Men det var långt ifrån den idylliska svenssonfamiljen (Se nedan).

Den nakna sanningen:
Ända sedan den första dagen då vårt första barn kom så var väldigt många personer angelägna om att träffa oss och barnet. Varje dag sedan vår tid ifrån BB var det personer hos oss. Och speciellt 1 person, tror ni kan tänka er själva vem denna personen är, jo visst är det min kära svärmor.

Hon var / är en person med extremt hårda och strikta principer som hon använder hela tiden för att få sin egen vilja igenom. Det är svårt för mig att förklara detta på annat sätt än att hennes beteende kan efterliknas av en psykopat.

Jag antar att det kommer sig från att hon och min partners pappa skilde sig när min partner var väldigt ung. Då var det min svärmor som tog hand om min partner och hennes 2 syskon i över 20 år utan att ta in någon fadersgestalt i hushållet. Vill även anteckna att hon varit sjukskriven under hela denna tiden. Jag personligen har svårt att föreställa mig hur hårt hon måste haft det att ha ensam vårdnad och på detta vara sjukskriven i så många år.

Oavsett vad så var hon alltid där. Och då menar jag ALLTID. Hon kom oinbjuden och skulle "hjälpa" till med hushållet, säga åt mig och min partner vad vi ska och inte ska göra med barnet och hushållet. Detta gick jag med på i c:a 2-3 år. Till slut fick jag nog och sa åt henne att vi måste få lov att vara en egen familj.

Detta lyssnade hon inte på och blev bara värre. Min partner sa aldrig till eller sa inte till tillräckligt bra. Min svärmor blev som en tredje vårdnadshavare till vårt barn och oss. Hon skulle alltid ha barnet nästan varje helg, om detta inte gick så var hon hos oss 4-5 dagar i veckan. Ibland kunde jag vakna upp och stapla ut på morgonen i mina kallingar och mötas av henne i hallen.

Det gick så långt att jag sa ifrån på skarpen (Under samma veva som min partner studerade och väntade vårt andra barn). Detta slutade i att hon gav mig en örfil, då kastade jag ut henne och så fort jag vände mig om fick jag en örfil av min partner också. Då beslutade jag mig för att vända mig till det lokala socialkontoret. Kan säga att den utredningen inte blev mycket av mer än att vi fick vara som familj i max 6 månader. Sen var det igång igen (Läs nedan).

Närmare separation:
Efter all denna tumult så försökte vi som sagt ändå vara en hel familj. Vilket som jag beskrivit innan betyder extremt mycket för mig. Jag kan förstå min partner att hon inte kände detsamma som mig i och med att hon var skilsmässobarn.

Efter c:a 6 månader så blev det värre än någonsin. Svärmor blev allt mer indragen i saker som är svåra att beskriva i denna text. Hon fick min partner att börja "mygla" alltså gömma saker ifrån mig som dem tillsammans köpt eller som min partner köpt själv. jag började märka ett märkligt beteende i min partner då hon kunde ibland lägga barnen runt 6-7 tiden för att sedan sova hela natten. Hon började glömma enkla saker som att handla mat eller städa eller ta hand om disken.

Detta resulterade ju såklart i att vår relation blev allt mer jobbigare, inget vidare samliv varken sexuellt eller bara en härlig kväll framför dumburken fanns på kartan längre. Vem tror ni fick skulden för detta? ja just det. Det var först svärmor som tryckte på att jag skulle låta min partner få mer "vila" hemma, vilket jag som fortfarande passionerat älskande faktiskt gjorde. Jag jobbade dubbelt upp (Normal arbetsdag var från 07:00 - 04:00). På helgerna gjorde jag storkok och storstädade hela hushållet.

Det konstigaste i allt detta var att min partner inte kunde ta det lugnt efter att ha kommit hem från sitt arbete (hon jobbade 80%). utan det fanns ju såklart alltid något att göra. Och fanns det inget att göra så skulle hon alltid ut med barnen, kompisar eller sin mor.

Svärmor var hos oss mer än någonsin under denna tid och det var inte ovanligt att hon var hos oss varenda dag i veckan, tog åt sig ansvaret för barnen ifrån min partner och till slut även mig. Hon kunde lägga vår minsta på kvällen utan att ens fråga mig om det var okej.

Det finns betydligt mycket mer att berätta om detta. Men tror att det kommer bli för mycket i denna texten, därför försöker jag hålla det kort.

Inför separationen:
För c:a 2 månader sedan hamnade jag och min partner i en ganska svår situation rent ekonomiskt med bland annat 3 obetalda hyror osv. Anledningarna till detta vill jag inte gå in i detalj på.

Vi tog beslut om att fråga våra respektive föräldrar om hjälp. I denna situationen så behövde våra föräldrar ett par dagar på sig att lösa detta för oss, vilket min svärmor tydligen hade svårt att förstå.

För att göra en längre historia extremt kort så gav hon sig på mig en gång till vilket resulterade i att jag drog för hemfridens skull och skulle vara iväg över natten. Dagen därpå så ser jag en bil med släp utanför vårt hushåll. jag konfronterade inte något nämnvärt på detta men anade ett och annat. På natten gick jag till vårt gemensamma hushåll och fick mig en smärre chock.

Nästan alla våra gemensamma och barnens saker var borta. Jag fattade ingenting och försökte med ljus och lykta att få kontakt med min partner, korta sms och extremt lite kontakt via telefon så fick jag uppsikt om att jag inte kommer få träffa mina barn på ett bra tag.

Under nästan 2 veckor så kontaktade jag socialen, polisen, familjerätten och advokat i och med att jag inte fick träffa mina barn. Jag förstod att vårt förhållande var slut och att familjelivet tillsammans skulle bli ett minne blott.

Mitt i separationen:
För att inte göra denna tråden alldeles för lång nu så skall jag försöka hålla denna delen så kort jag bara kan. Och för er som orkat läsa så här långt tackar jag för den tid ni orkar ta er och hoppas jag kan ge er någon funderare om ni sitter i kanske liknande situation jag gjorde för ett par år sedan.

Efter att ha pratat med advokat så fick jag äntligen träffa mina små änglar. Jag och min förra partner kom överens om att jag skulle ha det ena barnet varannan vecka och det andra varannan helg. jag tänkte för mig själv att detta kan ju ändå bli ganska okej och höll modet uppe. Men helt förgäves.

Under denna tid så fick jag höra mycket saker från min dotter som är direkt manipulation för barn (Psykisk misshandel av barn) både ifrån min förra partner och hennes mor.

Jag har fått utstå misshandel och olaga hot ifrån min förra partner. Och hon vägrade byta folkbokföring vilket resulterar att hon kan gå in och ut genom hushållet när hon behagar (Vilket är detsamma under skrivandes stund). Detta börjar bli psykiskt jobbigt för mig vilket resulterade att jag fick en ganska hård panikångest för någon vecka sedan och var nära att åka akut in till sjukhuset (Som tur var hade jag inte barnen då).

Jag kan beskriva mer i denna tråden vid senare tillfälle exakt om vad hon gjort och gör. just nu vill jag hålla så låg profil som möjligt (Därav mina försök till så anonymt som möjligt).

Mina tankar och handlingar:
I dagens Sverige har vårt samhälle blivit mer "pappa-vänligt". Men jag kan med handen på hjärtat säga till er alla att man får jobba för det. Som ett exempel finns det bara 1 jour som dessutom är underbetald. Enligt mina känslor så är varken familjerätten eller socialen så mycket för pappans roll i barnens relation till föräldrarna. Jag vet såklart att dem jobbar för "Barnens bästa". Men det kan ibland vara mer snack än verkstad som jag personligen fick erfara genom förra utredningen.

Jag antecknar dagligen om vad jag och barnen gör och gjort, jag för dagbok över vad jag får höra från dem (både positivt och negativt), jag sparar och skriver ut alla sms som förs mellan mig och min förra partner. Och med dagens teknik så finns det fina verktyg att kunna hantera samtal för senare bruk om så måste (utan att säga för mycket).

Jag har kontinuerlig om inte nästan daglig kontakt genom mejl med den socialsekreterare vi har blivit tilldelade i detta ärende. Samt även kontinuerlig kontakt med diverse jurister.

Det finns en rad olika juridiska punkter min förra partner och inblandade gjort sig skyldig för, jag vet inte vad jag skall göra riktigt. Men snart har jag ingen annan utväg än att gå genom detta.

Juridiska punkter:
* Brott mot sambolagen
* Psykisk misshandel av barn
* Misshandel
* Olaga hot
* Missbruk av urkund
* Olovligt förfogande
* Umgängessabotage

Allmänt skitsnack ifrån mig:
Jag är extremt noga med att inte prata illa om barnens mor eller deras moders vänner och familj inför barnen. Istället får jag dra vita lögner och ha ett fint leende på läpparna när barnen pratar om dem. Kan säga att detta inte är helt lätt.

Jag använder absolut inte barnen som vapen i vårt lilla "krig". Det skulle aldrig fatta mig tanken på att göra. Jag vill inte sjunka till deras nivå. Och från mig till alla er i en situation där ni skall separera eller är i separationsfas. HÅLL FÖR FAN BARNEN UTANFÖR ERT SKIT!

Jag lyssnade för någon dag sedan på p4 karlavagnen. Det handlade ironiskt nog om separation och skilsmässa. Jag kommer ihåg speciellt en person som ringde in. Han var psykoterapeft. Och han sa att en separation är nog en värre fas att gå igenom livet än när man förlorar någon som dött. Detta pga att man har förlorat en stor del av sitt liv och denna personen lever fortfarande. Ja utan att gå in för djupt rekommenderar jag alla att lyssna på det avsnittet.

Som jag sa innan så vet jag faktiskt inte varför jag skrev detta, och jag varnade för relativt långt inlägg. Men jag kände nog bara för att skriva av mig lite mitt i detta elände. jag hoppas och önskar innerligt att detta snart kommer ta sig ett slut, och jag kommer garanterat att hålla löpande information här om hur det går. Har ni frågor eller bara vill ge stöd så är jag hjärtligt tacksam. Än så länge vill jag behålla min anonymitet pga rådande situation.

Tack för er tid

/Uppriven individ

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-01-12 19:48
UPPDATERING:

Jag vet att jag skrev detta inlägg igår och först tänkte jag inte göra en uppdatering på detta. Men i och med att jag har svårt att ta detta och inte vet riktigt hur jag ska ta mig till trots era fina kommentarer så ville jag ge er en liten uppdatering på vad dem närmsta dagarna har sett ut för mig.

Överlämnande:
Idag lämnade jag över barnen till deras mor. Med en stor klump i halsen och många funderingar på om jag verkligen skulle göra det så var det extremt svårt för mig att ge ett bra "hej då" till dem. Körde runt i c:a 45 minuter innan jag åkte till deras moder.

På vägen ville min äldsta prata om vad dem skulle göra hos sin mamma vilket gjorde detta mycket svårare för mig. Min äldsta pratade mycket om sin mamma och mormor som kommer att ha hand om dem när deras mamma inte är hemma osv. jag känner att tårarna är nära att komma men stoppar mig genom att jag inte vill ge mina barn några skuldkänslor eller se pappa ledsen. Detta pga att det hände en del i början av allt och det gick mitt ex bet på och började med att jag satte skuldkänslor i barnen osv.

När jag närmade mig mitt ex nya bostad så såg jag att hennes mor också var där. Jag var sjukt nervös över att bara träffa mitt ex då jag fortfarande är i en mindre chock. Och det skulle bara göra saken värre om jag skulle träffa hennes mor också (Ska jag vara ärlig så tror jag att jag hade kört iväg utan att lämna barnen om hon hade varit med).

Jag lämnade över barnen på parkeringen hastigt och ville ha så lite kontakt med mitt ex jag bara kunde. Gav min äldsta en puss och kram. Sen återvände jag mig till bilen och körde iväg så fort jag bara kunde. Känslan är helt obeskrivlig, att lämna över sina barn man varit tillsammans med i över 5 år nästan varje dag och veta att man inte kommer få se dem på minst 7 dagar (Eller inte alls) är nog den mest smärtsammaste känslan jag någonsin varit med om. Jag hade gärna bytt mot slag och sparkar än att få vara med om detta.

Nu efteråt här hemma:
Jag körde så fort jag bara kunde utan att titta på hastighetsmätaren (jag vet att det inte är bra, men kom på mig efter några mil). Jag körde till ett par bekanta till mig och satte mig ned med vänner, drack kaffe och pratade om denna extremt tunga separationsångesten jag upplever.

Efter några timmar åker jag hem, och väl här hemma så bryter jag ihop så fort jag kommer innanför dörren. Det första jag ser är alla leksaker som ligger i huller om buller vilket är normalt i en barnfamilj (tror alla kan hålla med om detta). Blandat med tankar om att jag inte riktigt vet när jag kommer träffa barnen eller se dem nästa gång var för mycket.

Efter en stund började jag städa upp lite, och då var även en annan vän med mig. Vi sätter oss och pratar medans vi lyssnar på bra musik. Pratar om vad jag skall göra i framtiden och hur det kommer bli nu dem närmaste månaderna som kommer att komma.

Efter en stund åker min vän hem och jag är ensam i lägenheten. Känner mig nog som den ensammaste människa i världen just nu. Sätter mig vid datorn och börjar läsa på trådarna här och era härliga kommentarer. Med hög musik i lurarna så försöker jag skingra tankarna och sorgen över allt som hänt. Och försöka komma bort ifrån rädslorna jag har inför framtiden.

Jag är trött som fan men kan inte sova. har haft sömnproblem sen jag var liten. Men inget har varit som detta. Sitter och kollar på ytterdörren hela tiden och känner mig iaktagen. Känns som att detta aldrig kommer ta slut, men ska försöka hålla modet uppe.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-01-16 15:53
Ny uppdatering

Det var några dagar sedan jag skrev en uppdatering på detta inlägget. Sist var när jag hade lämnar barnen hos deras mor. Imorgon kommer mina små älsklingar hem till mig och jag har förberett det mesta idag genom städning och diverse saker för att dem ska känna sig så hemma som möjligt.

Veckan som gått:
Denna veckan har varit full av möten av olika slag både hos familjerätt, polis och socialen. Kan berätta att förhöret (Då hon slog mig) gick bra och smidigt. Polisen förstod min oro över mina barn och hur jag har det i lägenheten med att mitt ex och hennes mor har nycklar hit.

Efter det mötet skulle jag ha ett akutmöte som jag ringt om med min socialsekreterare. Kan nämna att detta mötet bara tog en massa tid ifrån mig. Jag kunde lika gärna berättat allt för en gatsten utanför, lika givande svar skulle jag fått om inte bättre. Jag vet inte hur socialen jobbar med just sådana här händelser. Men kan upplysa om att dem jobbar inte snabbt. Känns som om man får göra vad som innan myndigheterna sätter sig in i situationen och gör något. Tills vidare kommer jag att fortsätta dokumentera och skicka till socialen.

Sen var det ju dags för dem planerade mötena med familjerätten. Först ut fick jag ett individuellt möte med dem, detta slutade med att hen jag satt och pratade med gav mig rådet att prata med min advokat först och att JAG skulle ändra min inställning. kan ju säga att jag minst sagt inte var glad på denna personen, redan här så förstod jag att detta samarbetssamtalet skulle gå åt helvete. Hen gav mig en annan rekommendation som jag inte kan berätta här just nu vilket jag faktiskt kommer att fullfölja. Oavsett vad så kontaktade jag såklart min advokat och frågade hur jag skulle ställa mig till detta (Advokater ÄR dyra, så om ni inte är säkra på er sak, vänta att ta kontakt med dem). Min advokat tyckte jag skulle gå på det planerade samarbetssamtalet som skulle komma.

Mycket riktigt så med vemod och nervositet i hela kroppen så åkte jag till familjerätten för att få till detta samtal med mitt ex (Det handlar ju ändå om våra barn). jag hade suttit uppe hela natten innan och planerat inför detta och skrev upp punkter som jag ville framföra inför ett eventuellt framtida avtal. Väl på familjerätten väntade vi i 20 minuter efter mötestid då hon inte dök upp, detta möte blev såklart inställt pga att mitt ex aldrig blev närvarande. Så jag åkte hem för att kontakta diverse olika kontakter.

Under denna tiden har jag fått utstå en rad olika påhopp genom sms och samtal, samt att mitt ex också under denna tiden förtalade mig för saker som inte var sanning på diverse sociala medier och gemensamma kompisar vi har. Vi har fått en ny tid hos familjerätten och får vänta in denna tiden för att se hur det kommer bli. Jag är väl förberedd på det mesta som kommer och vet nu precis vad jag skall göra ifall det blir något mer.

Många i min närvaro har uppmärksammat hur jag mår och har rekommenderat mig att prata ut med någon om allt detta vilket jag funderar starkt på att göra.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 10 Jan 01:18

#2

Siphiry skrev 2016-01-10 01:11:12 följande:

Mitt hjärta blöder för dig och dina små! Vad stark du är som orkar. Förstår att du behöver skriva av dig, för det där låter inte som en situation som man ensam ska gå igenom. Jag hoppas innerligt att du har stöd av familj och vänner!
Kram till dig och kämpa på.
Efter regnet kommer regnbågen :)

Tack för att du orkade läsa igenom hela och för ditt stöd, jo jag har kontakt med nära och min familj. Men det är även svårt för dem också. Jag skall gå och prata med någon om detta, för är det något jag vill här i livet är att bli en bra fader till mina barn, oavsett vad!

Kan erkänna att jag fällde en och annan tår när jag skrev inlägget. Men bättre att skriva ut än att grubbla på detta nätter ut och in. Jag lovar att kämpa på.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 10 Jan 02:25

#6

Scoops skrev 2016-01-10 02:14:24 följande:

TS, Det gör mig så ledsen att läsa om din situation.

Jag har befunnit mig där också - men jag var ett av barnen.

Du får hundra guldstjärnor för att du inte drar in barnen i skiten. Nej, tusen!

tack så hjärtligt. har du något tips att ge mig när det gäller barnen? kan bli svårt ibland för mig i vissa situationer där den äldsta frågar vad jag tycker om mamma osv

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 10 Jan 02:35

#7

The one in Blue skrev 2016-01-10 02:14:46 följande:

Du är verkligen en stark och bra pappa och verkar verkligen vara en fin person.

Det är verkligen hemskt att pappor verkligen måste kriga för rätten till sina barn i dagens samhälle. Det beror förmodligen på uråldriga normer och det faktum att många pappor inte bryr sig om sina barn lika mycket som du gör. Men det drabbar ju pappor liksom du faktiskt är goda föräldrar och deras barn också. Massor av kramar från mig. Jag beundrar dig och din styrka. <3 Och visst är det underbart att vara ung förälder! /21 år och mamma till 1-åring.

Tack så hemskt mycket. jo jag känner en del pappor som knappt vill veta av sina barn eller helt enkelt ger upp. det gör ont i mig att se och fattar inte hur man bara kan göra så. visst det är en grej att bära sin lilla i 9 månader. men bara för att man som kille inte gör det betyder det inte att man inte kan ha några band till sitt barn. jag gjorde allt för att få detta bandet och är helt säker på att dem känner det idag.

21 år och redan mamma. grymt starkt av dig. jag önskar dig, ditt barn och ditt barns pappa all lycka. ett tips jag kan ge till dig efter denna sak jag är och varit med om är att alltid ta dig tid till din sambo och kommunicera. som ung förälder är det nog det svåraste tror jag. och kan vara en av anledningarna till att det blev så här, men vad vet jag.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 10 Jan 12:34

#10

Kjell2 skrev 2016-01-10 11:48:09 följande:

Hur är vårdnaden?

Finns det något av familjerätten eller domstol fastställt umgängesschema?

Du bör anlita en advokat, kontakta familjerätten med syfte att få ett fastställt umgängesschema och funkar inte det stämma till domstol.

Vidare bör du kontakta skatteverket för att få ditt ex folkbokfört på den addressen hon bor.

Du bör också minimera kontakten med ditt ex

Vad det gäller det brottsmisstankar du framför stäm av med din advokat om det är lönt att polisanmäla och hoppas på åtal.

Hej Kjell. Tack för dina tips ????.

Jag har i skrivandes stund barnen varannan vecka. Men vet att deras mor och mormor gör allt för att det inte skall vara så då genom psykisk misshandel på mig och barnen och även hot om att jag inte ska få ha dem osv.

Än så länge har vi inget schema fastställt varken från social eller familjerätten. Och eftersom vi har gemensam vårdnad så är det lite si så där med hur vi ska göra nu innan schema fastställts.

Jag har kontakt med en extremt duktig advokat (har hört detta från många olika myndigheter). Denna advokat vill ju såklart yrka på ensam vårdnad för min del och vi har redan ett skrivet brev som väntar på att skickas. Men vi ska invänta familjerätten och socialen först.

Angående skatteverket har jag redan gjort en anmälan då hon inte har sin regelmässiga dygnsvila i denna bostaden så ser dem mycket allvarligt på detta.

Jag försöker med alla medel jag kan att minimera kontakten med henne. Men i och med att vi har barnen tillsammans och hon nycklar till lägenheten så kan jag säga att det är svårt. Hon gör och behagar precis som hon vill nu. Och polisen kan inget göra och säger att det är civiltättsligt.

Angående brottsmisstankarna så har jag från flera håll fått till mig att jag skall göra polisanmälan och detta för att jag har som skyldighet att skydda mina barn. Även om det gäller deras moder. Så det finns nu 3 anmälningar till polis. Och snart 1 till om hon gör missbruk av urkund. Och det finns även 7 orosanmälningar från mig, polis, joursoc hos socialen på dem.

Så just nu är det stiltje i allt och jag kan ingenting göra. Vilket är extremt frustrerande då jag får se på hur barnen blir behandlade.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 10 Jan 12:59

#12

polly22 skrev 2016-01-10 11:04:44 följande:

Vad svår situation. Håll i dig, det blir bättre..

Ja jag får hoppas att det blir det. Jobbigt nu bara.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 10 Jan 21:39

#13

Kjell2 skrev 2016-01-10 12:38:45 följande:

Byt lås på lägenheten eller i extremfall, säg upp och flytta.
Se till att få ett fastställt umgängesschema. Överväg att snabbt stämma till tingsrätten och yrka på ett snabbbeslut, interremistiskt.

Jag har redan kollat med hyresvärden angående att byta låset, men dem vill inte det pga att hon har sin adress kvar och 2 månader på sin del av kontraktet, jag funderar starkt på att sätta dit en säkerhetskedja (Kan känna mig trygg hemma då).

Att flytta finns inte på kartan för mig, denna lägenheten är stor och centralt benägen med extremt billig hyra :).

Skall till familjerätten nu i veckan på individuellt samtal, så får se hur det går då.

Jo jag överväger detta starkt, även fast det går emot mina värderingar på barnens mor så tror jag inte det finns någon annan utväg än att gå den rättsliga vägen tyvärr. Men advokaten vill vänta in lite myndigheter först. Varför vet jag inte.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 11 Jan 01:04

#16

Scoops skrev 2016-01-11 01:00:38 följande:

Fortsätt att vara "netural". Det viktigaste du gör är att inte snacka skit om deras mor inför dem.

Min historia är ingen solskenssaga direkt... vår mor lyckades manipulera hela systemet (myndigheter mm) och fick som hon ville till slut. Vilket idag (20 år senare) innebär at bara jag (av 4 syskon) har kontakt med pappa idag. Jag önskar verkligen att jag kunde ge bättre råd, men systemet är botten..

Ja jag kommer verkligen inte tala illa om henne för dem, och har sagt till mina nära och kära att inte säga något medans barnen är i närheten.

Usch, nu blir jag verkligen nervös. Både mitt ex och hennes mor är som besatta att fördärva mig totalt känns det som, och hennes mor har gjort det innan. Dock har jag nära till mig som har mångåriga erfarenheter inom vårdnadstvister som uppgått till högsta domstolen.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 11 Jan 01:25

#17

UPPDATERING:

Jag vet att jag skrev detta inlägg igår och först tänkte jag inte göra en uppdatering på detta. Men i och med att jag har svårt att ta detta och inte vet riktigt hur jag ska ta mig till trots era fina kommentarer så ville jag ge er en liten uppdatering på vad dem närmsta dagarna har sett ut för mig.

Överlämnande:
Idag lämnade jag över barnen till deras mor. Med en stor klump i halsen och många funderingar på om jag verkligen skulle göra det så var det extremt svårt för mig att ge ett bra "hej då" till dem. Körde runt i c:a 45 minuter innan jag åkte till deras moder.

På vägen ville min äldsta prata om vad dem skulle göra hos sin mamma vilket gjorde detta mycket svårare för mig. Min äldsta pratade mycket om sin mamma och mormor som kommer att ha hand om dem när deras mamma inte är hemma osv. jag känner att tårarna är nära att komma men stoppar mig genom att jag inte vill ge mina barn några skuldkänslor eller se pappa ledsen. Detta pga att det hände en del i början av allt och det gick mitt ex bet på och började med att jag satte skuldkänslor i barnen osv.

När jag närmade mig mitt ex nya bostad så såg jag att hennes mor också var där. Jag var sjukt nervös över att bara träffa mitt ex då jag fortfarande är i en mindre chock. Och det skulle bara göra saken värre om jag skulle träffa hennes mor också (Ska jag vara ärlig så tror jag att jag hade kört iväg utan att lämna barnen om hon hade varit med).

Jag lämnade över barnen på parkeringen hastigt och ville ha så lite kontakt med mitt ex jag bara kunde. Gav min äldsta en puss och kram. Sen återvände jag mig till bilen och körde iväg så fort jag bara kunde. Känslan är helt obeskrivlig, att lämna över sina barn man varit tillsammans med i över 5 år nästan varje dag och veta att man inte kommer få se dem på minst 7 dagar (Eller inte alls) är nog den mest smärtsammaste känslan jag någonsin varit med om. Jag hade gärna bytt mot slag och sparkar än att få vara med om detta.

Nu efteråt här hemma:
Jag körde så fort jag bara kunde utan att titta på hastighetsmätaren (jag vet att det inte är bra, men kom på mig efter några mil). Jag körde till ett par bekanta till mig och satte mig ned med vänner, drack kaffe och pratade om denna extremt tunga separationsångesten jag upplever.

Efter några timmar åker jag hem, och väl här hemma så bryter jag ihop så fort jag kommer innanför dörren. Det första jag ser är alla leksaker som ligger i huller om buller vilket är normalt i en barnfamilj (tror alla kan hålla med om detta). Blandat med tankar om att jag inte riktigt vet när jag kommer träffa barnen eller se dem nästa gång var för mycket.

Efter en stund började jag städa upp lite, och då var även en annan vän med mig. Vi sätter oss och pratar medans vi lyssnar på bra musik. Pratar om vad jag skall göra i framtiden och hur det kommer bli nu dem närmaste månaderna som kommer att komma.

Efter en stund åker min vän hem och jag är ensam i lägenheten. Känner mig nog som den ensammaste människa i världen just nu. Sätter mig vid datorn och börjar läsa på trådarna här och era härliga kommentarer. Med hög musik i lurarna så försöker jag skingra tankarna och sorgen över allt som hänt. Och försöka komma bort ifrån rädslorna jag har inför framtiden.

Jag är trött som fan men kan inte sova. har haft sömnproblem sen jag var liten. Men inget har varit som detta. Sitter och kollar på ytterdörren hela tiden och känner mig iaktagen. Känns som att detta aldrig kommer ta slut, men ska försöka hålla modet uppe.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 16 Jan 15:54

#18

Ny uppdatering

Det var några dagar sedan jag skrev en uppdatering på detta inlägget. Sist var när jag hade lämnar barnen hos deras mor. Imorgon kommer mina små älsklingar hem till mig och jag har förberett det mesta idag genom städning och diverse saker för att dem ska känna sig så hemma som möjligt.

Veckan som gått:
Denna veckan har varit full av möten av olika slag både hos familjerätt, polis och socialen. Kan berätta att förhöret (Då hon slog mig) gick bra och smidigt. Polisen förstod min oro över mina barn och hur jag har det i lägenheten med att mitt ex och hennes mor har nycklar hit.

Efter det mötet skulle jag ha ett akutmöte som jag ringt om med min socialsekreterare. Kan nämna att detta mötet bara tog en massa tid ifrån mig. Jag kunde lika gärna berättat allt för en gatsten utanför, lika givande svar skulle jag fått om inte bättre. Jag vet inte hur socialen jobbar med just sådana här händelser. Men kan upplysa om att dem jobbar inte snabbt. Känns som om man får göra vad som innan myndigheterna sätter sig in i situationen och gör något. Tills vidare kommer jag att fortsätta dokumentera och skicka till socialen.

Sen var det ju dags för dem planerade mötena med familjerätten. Först ut fick jag ett individuellt möte med dem, detta slutade med att hen jag satt och pratade med gav mig rådet att prata med min advokat först och att JAG skulle ändra min inställning. kan ju säga att jag minst sagt inte var glad på denna personen, redan här så förstod jag att detta samarbetssamtalet skulle gå åt helvete. Hen gav mig en annan rekommendation som jag inte kan berätta här just nu vilket jag faktiskt kommer att fullfölja. Oavsett vad så kontaktade jag såklart min advokat och frågade hur jag skulle ställa mig till detta (Advokater ÄR dyra, så om ni inte är säkra på er sak, vänta att ta kontakt med dem). Min advokat tyckte jag skulle gå på det planerade samarbetssamtalet som skulle komma.

Mycket riktigt så med vemod och nervositet i hela kroppen så åkte jag till familjerätten för att få till detta samtal med mitt ex (Det handlar ju ändå om våra barn). jag hade suttit uppe hela natten innan och planerat inför detta och skrev upp punkter som jag ville framföra inför ett eventuellt framtida avtal. Väl på familjerätten väntade vi i 20 minuter efter mötestid då hon inte dök upp, detta möte blev såklart inställt pga att mitt ex aldrig blev närvarande. Så jag åkte hem för att kontakta diverse olika kontakter.

Under denna tiden har jag fått utstå en rad olika påhopp genom sms och samtal, samt att mitt ex också under denna tiden förtalade mig för saker som inte var sanning på diverse sociala medier och gemensamma kompisar vi har. Vi har fått en ny tid hos familjerätten och får vänta in denna tiden för att se hur det kommer bli. Jag är väl förberedd på det mesta som kommer och vet nu precis vad jag skall göra ifall det blir något mer.

Många i min närvaro har uppmärksammat hur jag mår och har rekommenderat mig att prata ut med någon om allt detta vilket jag funderar starkt på att göra.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 23 Jan 13:12

#21

1234568 skrev 2016-01-23 11:29:47 följande:

Men vänta här nu..Alltså va håller du på med?

Tror du att det kommer något gott ut ur att du gör 7 orosanmälningar till socialen på 1-2 månader, och alla dessa kommer EFTER att din sambo just lämnat dig?! Var fanns oron INNAN hon stack? Varför ingen anmälning då?

Och om örfilen du fick när du fysiskt slängde ut hennes mamma är det du hänvisar till misshandel, då tror jag du ska fundera en gång till.

Och den psykiska misshandeln du talar om är det DU UPPFATTAR som misshandel. Inte alls säkert det är så. I din situation så uppfattar man typ allt som psykisk misshandel, för att man har ont.

OCh du har jbbat dubbla jobb medan du bott med din sambo. Kanske hennes mamma varit där för att AVLASTA HENNE. Hon har jobbat 80%, studerat, och tagit hand om 2 barn...tror du det är lätt att göra år efter år? Det är utmattande. Och din frånvaro har säkert gjort henne rätt trött. Så du kanske skulle vara tacksam att svärmor hjälpt till.

För all del kan det bli för mycket svärmor. Men om du hade sökt 1 vanligt jobb, så hade knappast hennes närvaro behövts för din fd sambo.

Och nu ska du då försöka dig på ensam vårdnad? Det kan jag berätta att du inte kommer lyckas med. Barnen har spenderat den största vakna tiden med deras mamma. Hon är den dom är mer bunden till pga det. Såklart är dom bundna till dig med, och du ska såklart träffa dom. Men att försöka få ensam vårdnad så gör inget bättre för barnen. Däremot så skapar du verkligen krig med dit ex på det viset, samma med alla dina orosanmälningar och polisanmälningar.

Låt oss säga att du av någon anledning skulle få ensam vårdnad. Ditt ex har ändå umgängesrätt. Och du kommer aldrig kunna få henne ut ur barnens liv. Och varför skulle du vilja det. Det är för guds skull deras mamma och deras fasta punkt i livet.

Och det med att sitta och dokumentera exakt allt är ju sjukligt. Om det sker något utöver det vanliga så kan man göra det. Men allt?

Och ditt krig med ditt ex är inget som man kommer ta upp när det handlar om vårdnaden. När folk separerar så krigar dom ofta, tyvärr. Men om hon skriver att hon hatar dig, vill se dig brinna i helvetet eller något annat, det kommer inte rätten ta till sig när det handlar om umgänge och vårdnad.

Och på vilket sätt saboterar hon ditt umgänge med barnen när du har dom vecka/vecka? Du träffar ju dem lika mycket som henne, och det UTAN något papper!

Sluta sitt och tyck synd om dig själv och sluta måla fan på väggen. Det beteendet från din sida skadar barnen! Om du ansett att hon varit en lämplig mamma i 10 år, så är hon säkert det ännu. Och du har ju lämnat största delen av barn-saker/uppfostran till henne för att du jobbat. Och det skulle du knappast gjort om du ansåg henne vara en olämplig mamma.

Men nu mitt i allt när hon lämnar dig, ja då är du orolig till den grad över barnen så du anser 7 orosanmälningar är på sin plats. Och 3 polisanmälningar.

kan berätta åt dig att det kommer läggas ner direkt, just av din valda tidpunkt så är det för suspekt. Ingen oro innan, men så kommer den i en extrem fart när hon lämnar dig? Låter mer som att du tror att du på det här viset "gör ett case" för dig i en eventuell rättegång. Dock gräver du din egen grop. Orosanmälningar ska bara göras då barn verkligen far illa.

usch så du håller på!

För att tillägga ditt inlägg så står det i mitt inlägg ovan att JAG faktiskt har gjort orosanmälan tidigare.

Hade inte du gjort en anmälan om du blivit illa behandlad fysiskt framför barnen två gånger? Hur hade du reagerat om din man/kille hade tagit all trygghet ifrån barnen och åkt iväg utan att du får veta vart dem är?

Att kränka och trycka ner Dig när han har dem, hur hade du reagerat då?

Och för din information så framgår det inte någonstans i ovan nämnda inlägg att jag har för avsikt att "radera" barnens mamma ifrån dem. Tvärtom! jag vill att hon skall vara delaktig. MEN bara om hon inte behandlar dem illa som hon faktiskt gör nu vilket jag sätter mig emot och tar mitt garantansvar som förälder och vårdnadhavare för mina barn.

Det kan låta som om jag tycker synd om mig själv, jag vet. Och tycker du att jag "målar fan på väggen" så får jag be om ursäkt för dig att det verkar så.

Jag vet inte vad du anser i detta fall, förstår att det kan verka skumt att jag var TVUNGEN att ta 3 jobb samtidigt som mitt ex var hemma med barnet. har du sett hur dagens arbetssituation ser ut idag? Att svärmor kom in i bilden och som du menar på "vill hjälpa till" påvisar bara att du inte riktigt har förstått hur det har varit. Och jag har ingen större anledning att förklara det för dig heller nu. Och för övrigt så hade jag faktiskt BARA 1 jobb i 3 år sen jobbade med mitt enda jobb i flera år därefter. OM nu svärmor bara ville "hjälpa till" varför eskalerade det då under den tiden?

"Och om örfilen du fick när du fysiskt slängde ut hennes mamma är det du hänvisar till misshandel, då tror jag du ska fundera en gång till. "

Nej nej. Den gången fick jag en örfil av hennes mor först, sen en från mitt ex efter att jag slängde ut hennes mor. Jag gjorde ingen anmälan på någon av dem då. Det var dock då jag kontaktade socialtjänsten första gången med oro för våra barn. Anmälningarna från mig och andra myndigheter har uppkommit nu under dessa 2 månaderna, och för den delen så har alla anmälningar kommit till från dag 1 då egenmäktighet av barn utövades från hennes sida till 20.e dagen. Så det har inte varit något mer sedan dess utan psykisk misshandel etc.

Jag tar ändå varmt emot din feedback och skall tänka på det du skrivit och ta vid mig det bland fler eventuella osamarbetsviljor och umgängessabotage gentemot henne för våra barns växelvisa boende som råder just nu. För övrigt: (detta är inte 10 års förhållande utan 6 år.)

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 23 Jan 22:51

#29

1234568 skrev 2016-01-23 16:43:24 följande:

Bara det att man slänger ut barnens mormor framför sina barn är lågt nog!

Varför skulle du haft en rätt till en polisanmälan, den som borde polisanmält var ju mormor. Och jag hade i den sekunden då du behandlade min mor på det viset, och framför mina barn tagit pick och pack och lämnat dig.

En sak att inte gilla mormorn och ta upp saken med sin sambo senare, när mormor har gått hem och barnen sover. Men att göra det som du gjorde, och sedan stå och peka finger när du får en örfil?...Den förtjänade du den gången.

Gör något som barnen tjänar på. Kom överens med mamman om umgänget i familjerätten och försök gå vidare. Det tjänar du och absolut dina barn mest på!

Jag vill gärna förtydliga en del om det inte framkommit tidigare. Då när jag slängde ut min före detta svärmor berodde på att hon gav mig en örfil innan jag slängde ut henne. Direkt där efter fick jag även en örfil från mitt ex. Så nej, det var aldrig jag som skapade den våldsamma situationen, det var min före detta svärmor. Tack vare detta så gjorde jag den absolut första orosanmälan gentemot att skydda mitt barn. Detta var för c:a 3 år sedan nu och vårt andra barn var inte fött ännu. Även min före detta svärmors kille har varit hotfull vid flera tillfällen både emot mig och min då 1 år gamla dotter. Detta såg varken mitt ex eller före detta svärmor något viktigt i. Också en av anledningarna till att jag gjorde orosanmälan till socialen. Blåögd som jag var så valde jag att ge mitt ex och hennes mor en andra chans efter den utredningen. Vilket jag idag ångrar bittert.

Anledningen till att jag slängde ut henne var att det inte var första gången hon både verbalt och fysiskt varit på mig, detta var 3.e gången och då fick jag nog. Samt att jag noga kollat med polis tidigare om vad man kan se som hemfridsbrott och inte.

Innan denna gången hade jag pratat med mitt ex säkert varje gång min före detta svärmor varit hos oss och förklarat vad jag tycker och att hon gärna får komma och "hjälpa oss" om det är vad vi båda vill. Inte bara vad min före detta svärmor ville. Som jag även förklarade i min trådstart så var min före detta väldigt dålig på att säga till sin mor om inte alls.

Detta med familjerätten har jag inte uppdaterat ännu. Vi hade en avtalad tid till detta. Jag och familjerättssekreteraren väntade i 15 minuter över avtalad tid. Mitt ex dök aldrig upp. Nu har vi en ny tid och jag hoppas att hon kommer dit så vi kan få ett slut på detta och gå vidare med våra liv och skapa en bättre framtid för våra barn.

Så ja, jag har varit väldigt samarbetsvillig, t.o.m. för mycket om du frågar mig.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 23 Jan 22:56

#30

1234568 skrev 2016-01-23 16:43:24 följande:

Bara det att man slänger ut barnens mormor framför sina barn är lågt nog!

Varför skulle du haft en rätt till en polisanmälan, den som borde polisanmält var ju mormor. Och jag hade i den sekunden då du behandlade min mor på det viset, och framför mina barn tagit pick och pack och lämnat dig.

En sak att inte gilla mormorn och ta upp saken med sin sambo senare, när mormor har gått hem och barnen sover. Men att göra det som du gjorde, och sedan stå och peka finger när du får en örfil?...Den förtjänade du den gången.

Gör något som barnen tjänar på. Kom överens med mamman om umgänget i familjerätten och försök gå vidare. Det tjänar du och absolut dina barn mest på!

jag vill förtydliga denna delen om när jag slängde ut min före detta svärmor:

Detta var för 3 år sedan, orosanmälan gjordes av mig till socialen, efter utredningen valde jag och mitt ex att försöka vara en "normal" familj utan att min före detta svärmor är för inblandad i hur vår familj skulle se ut osv.

Sen efter det som i mitt inlägg tog det 6 månader och allt blev bara värre. Så detta var inte när vi separerade. Vi separerade för c:a 2 månader sedan av anledning som står i min trådstart inte av den händelsen för 3 år sedan då jag slängde ut min före detta svärmor.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 23 Jan 23:06

#31

1234568 skrev 2016-01-23 16:39:06 följande:

Jag skulle se till så mitt ex hade gjort en flyttanmälan vare sig han ville eller inte. Precis som TS nu har gjort. Men jag hade gjort det direkt.

Inte exets fel att han inte agerat innan nu.
Tror det är du som bör läsa igenom allt igen. För han dokumenterar inte bara exets "dåliga beteende", han dokumenterar i millimeter vad han och barnen gör alla dagar 7 dagar varannan vecka. Det är konstigt och wierd.

Jag tycker inte mamman gjort någonting som är extremt anmärkningsvärt. Ja, örfilen framför barnen var onödigt, men den fram provocerades av pappan.

Jag tycker det låter som ett bittert ex, som försöker använda barnen och vårdnadstvister och socialen samt polis mot sitt ex, utan direkt anledning..för att han är sårad och arg på allt.

Det första jag gjorde var att ta reda på vart mina barn var då jag inte fick veta detta på 8 dagar. Under dessa dagar var jag i kontakt med joursoc, soc, polis och advokat. Jag ringde även skatteverket och försäkringskassan för att ta reda på hur jag skulle kunna lösa det med hennes adress osv. Såklart startades en utredning hos skatteverket på detta (Som NU drar igång som först).

Jag dokumenterar inte EXAKT allt vad vi gör den veckan jag har barnen. I så fall så skulle det bli lite väl mycket. Jag dokumenterar bara det mest väsentliga som är direkt skadligt för våra barn, oavsett om det är riktat mot mig eller direkt emot dem. Även så som hot och oroligheter att nycklar till bostaden är borta.

Hur vet du att örfilen provocerades av mig? syftar du på den gången då min före detta svärmor blev utslängd? det var för 3 år sedan. Och den händelsen har jag förklarat för dig ovan.

Jag kan inte få dig att se en annan bild än det du gör just nu och kommer inte tvinga dig till det heller. Men känns som du missuppfattat vad jag skrivit i mitt inlägg och förklaringar till dig. Jag har stora anledningar till att ta tag i dem medlen jag gjort och kommer göra. Jag gör inget olagligt. Det är mitt ex som gör det och skadar våra barn samtidigt.

Klart jag är sårad och en aning arg. Men jag är mest beskyddande för mina barn. Det är en känsla som är obeskrivlig. Dem förtjänar en trygg framtid och uppväxt.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 25 Jan 18:54

#33

1234568 skrev 2016-01-25 08:35:20 följande:

Jag tycker mer det låter som om inte du läst allt i tråden.

När hon stack och tog med barnen så var det inte lång tid innan pappan började träffa barnen vecka/vecka. Det har trots allt bara gått ett par månader sedan separationen, och han träffar redan dem vecka/vecka. SÅ oavsett om mamman vräkte ur sig en sådan kommentar, så har hon ju uppenbarligen inte menat det. För med facit i handen så har dem vecka/vecka nu redan från början. (och det att man vräker ur sig elakheter under veckan man separerat så är kanske inte den mest märkvärdigaste saken i världen)

Och om han i 6 år har stannat i ett förhållande där han tycker svärmor är ett problem...varför har han inte gjort något åt situationen innan? I 6 år har han bara "varit med", gått till sina 2 jobb och sedan irriterat sig på att sambon behöver hjälp i vardagen.

Han har ju haft ett eget val i 6 år också att lämna situationen om han varit så missnöjd! Så ska man bara bortse från hans eget ansvar för sin egen situation? Och ska man som vuxen få skylla det att man levt på ett sätt man inte gillat på andra, och det i 6 år? Man har ju valet att lämna en situation man inte gillar!

Och varför är pappans handgriplighet mot svärmor mindre "farlig" än svärmor och ex sambons örfil? Det var pappans handgriplighet mot svärmor som var den första handgripligheten här. Och efter man sätter händerna på någon så har denna inte en laglig skyldighet att inte försvara sig.

Och om man fysiskt ska ha ut svärmor från lägenheten, och sedan stå och gråta för att det inte gick som man tänkte och man blev örfilad tillbaka..då får man skylla sig själv.

En bra pappa hade tänkt på att barnen var där innan han fysiskt försökte slänga ut barnens mormor/sambons mamma. För klart han insåg att det inte är en lämplig syn för barn och det kommer komma reaktioner på ett sådant beteende.

Han hade ju valet att be henne gå. Ringa polisen om hon inte gick. Dock hade han ingen rätt att försöka slänga ut henne. Hon var en inbjuden gäst (av ex sambon), och det han gjorde var olagligt. Och sedan spelar det ingen roll hur trött han var på situationen.

Och angående bostaden. Så länge ex sambon finns på kontraktet och hon inte gjort en flyttanmälan, så länge har hon rätt till nycklarna. Lägenheten är inte ännu din. Och vill du få henne att lämna nycklarna, då måste du gå den lagliga vägen. Att gråta ut här över att hon kommer och går hjälper inte dig. Gör något åt det istället. Och även du kan ju faktiskt flytta?!
Det kanske i hennes värld inte är så självklart att hon är den som ska flytta? Bara för att hon tillfälligt avlägsnat sig i samband med separationen så betyder inte att lägenheten kommer bli din. Jag skulle tro att hennes tankebanor är att du är den som ska flytta, och att hon därför inte lämnat tillbaka nyckeln. Samt så har hon väl en hel del saker där ännu, typ allt?

Hon höll barnen ifrån mig i över 1 vecka, under denna tiden var hon med medhjälp (inklusive min före detta svärmor) och tog mer än 80% av vårt bohag. Så jo hon har flyttat. Hon frågade mig till och med om jag skulle ta över lägenheten vilket jag ville och fortfarande gör så hon har ingen anledning i världen att ha kvar nycklarna eller inte göra någon flyttanmälan. Hon har hittat egen lägenhet så det finns inga som helst problem för henne att ta tag i sitt eget liv.

Som jag besvarade dig i tidigare inlägg så hände detta med min före detta svärmor för 3 ÅR sedan, så den händelsen har inget med separationen för 2 månader sedan. Dock skrev jag den i min trådstart som en förklaring på hur min före detta svärmor är.

Ja jag har haft många chanser att sticka ifrån under 6 år. Men jag är inte den som är den. har jag en familj så gör jag allt för att försöka få den att hålla. Vet inte vad som är fel med det när man har barn.

Jag bad min före detta svärmor att gå många gånger innan hon gav mig örfilen och jag sedan slängde ut henne.

Jag orkar inte förklara mer nu för dig. Läs min trådstart igen och tänk efter. Sen får du gärna fråga mig om något är oklart. Känns som att du inte förstår eller inte vill förstå, du kanske är en som känner min före detta? jag börjar ju misstänka det.

AnonymaPiraten Trådstartaren

Äldre 27 Jan 23:40

#37

1234568 skrev 2016-01-25 20:40:05 följande:

En hel vecka! oj! På riktigt...?!

Kanske hon kände dig efter era 6 år tillsammans, visste att du kommer ägna tiden på polis stationen, upptagen i telefonen med socialen..göra massor med orosanmälningar. Kanske hon inte tyckte barnen skulle vara närvarande under den processen? Kanske hon visste du kommer bli lite små knäpp, men att det går över med tiden?

Eller så kanske hon som spenderat mest tid med barnen förstod att det här kommer bli jobbigt för dem. Och att när så små barn ska genomgå föräldrarnas separation så är en trygg punkt just i början viktig för dem! Och det att slängas hit och dit mellan mamma och pappa och två boenden inte är bra alls. Och att hon behöver ge dem lite tid för att förklara, låta dem agera ut det som ska ut. Och så hade dom väl förskola dom flesta av dom dagarna också. Hålla deras rutiner mitt i en jobbig sits för dem.

Kanske hon tänkte på barnen.

Och nu är 1 vecka inte en evighet. Jag tycker att hon förhållandevis rätt snabbt såg till så umgänget delades. Föräldrar åker till och med på semester och lämnar barnen hos typ mormor/farmor längre än 1 vecka ibland.

Och lycka till med att försöka få till sabotage av umgänget för att du inte träffade dem på 1 vecka! Du kommer bli utskrattad om du tar upp en sådan punkt i rätten. När vi börjar tala om 1 månad.-.kanske 2..och det är ursäkt efter ursäkt till varför hon inte låter dig träffa barnen...då har du ett case. men inte efter 1 vecka, och det under veckan ni separerade.SUCK!

Och om örfilen hände för 3 år sedan..varför anmäler du det JUST NU?! Get my point? Och om jag ser det..tror du inte en domare kommer se det?! Just saying att tidpunkten är väldigt "perfekt" vald för dig att anmäla vad du anser brott..gamla brott. Och då samtidigt dra till med 7 orosanmälningar och bomba soc med mail.

Skulle jag vara mamman så skulle jag söka ensam vårdnad. Hon skulle efter ditt agerande ha en möjlighet att få det faktiskt. För det du gör är så självdestruktivt och skadar barnen.

Hur kan jag vara den som är destruktiv då hennes mor och hon slog mig här framför barnen för 1 månad sedan?

Du fattar inte. Du blandar ihop allt. Jag orkar inte förklara mer.

Extrem separation (OBS långt inlägg)

INNEHÅLL