Extrem separation (OBS långt inlägg)

Jag kan börja med att jag brukar sitta vid datorn och plattan och läsa på alla trådar i och på denna underbara sida. Mycket bra och lärorika inlägg man har läst om, det har hjälpt mig genom mycket.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta inlägg här. Jag antar att jag bara vill skriva av mig en del då jag i skrivandes stund går igenom en ganska omfattande separation (Som pågått i snart 2 månader).

Om Mig:
Jag är en man runt 30 år, har jobbat inom IT och företagande i nu snart 8 år. Jag blev pappa i ung ålder och kan inte tänka mig någon mer fantastisk upplevelse. I yngre åldrar hade jag det mycket jobbigt med misshandel och mobbing på höga nivåer som gjorde så jag funderade på att kasta in handduken väldigt många gånger. Men med mycket styrka inombords och en kärnfamilj bestående av min mor och far med syskon gjorde så jag orkade ta mig fram i livet. Idag är jag stolt aktiv i 2 företag på högre positioner varav 1 aktiebolag och en enskild firma.

Bakgrundsfakta innan separationen:

Allmän kortfattad information:
Som sagt så blev jag pappa i ung ålder, vissa anser det mycket ung medans andra anser det vara ganska normalt. Jag personligen var aldrig beredd på detta och tror egentligen ingen är det om man inte planerar in att skaffa barn. Jag var sedan tidigare mycket osäker på mig själv och då kan ni tänka er hur jag kände mig när jag fick veta att jag skulle bli pappa.

Men sagt och gjort så tog jag mig i kragen och bestämde mig för att jag skulle bli den bästa pappan och partnern i världen. Jag hoppade av mitt sista år på högskolan och startade företag samtidigt som jag jobbade med 2 andra jobb. Alla föräldradagarna gick till min partner för att hon skulle kunna ägna så mycket tid som möjligt åt vårt fina älskade barn. Hon hade den sämsta SGI'n man kunde tänka sig under denna tid (3.450 kr fick hon i månaden). Så det var mycket tufft ekonomiskt redan från dag ett. Jag fick ett fantastiskt jobb under denna tiden och jobbade med lön på 25.000 kr plus varje månad. Dock kom ju domedagen då detta företag gick i konken och jag fick så fint fortsätta med mitt företag vilket förvisso ändå gick ganska okej, dock för lite för att försörja 3 personer.

Någonstans under denna tidsperioden kom nästa nyhet. Vi skulle få ett barn till! Efter mycket möten med doktorer, kuratorer, psykologer och med varandra så kom vi ändå (Tacka gud för det) fram till att vi skulle behålla barnet Trots många motsägelser. Under denna tid tog min partner utbildning och körkort medans jag kämpade på med mitt dag och nattjobb på mitt företag. Sen kom ju den underbara dagen då vårt andra barn skulle komma (Detta är nu nästan 3 år sedan). Oh boy vad lyckliga vi var. Vilken känsla att vara en härlig familj på 4 och framtiden såg ljus ut både med ekonomi och kärlek. Men det var långt ifrån den idylliska svenssonfamiljen (Se nedan).

Den nakna sanningen:
Ända sedan den första dagen då vårt första barn kom så var väldigt många personer angelägna om att träffa oss och barnet. Varje dag sedan vår tid ifrån BB var det personer hos oss. Och speciellt 1 person, tror ni kan tänka er själva vem denna personen är, jo visst är det min kära svärmor.

Hon var / är en person med extremt hårda och strikta principer som hon använder hela tiden för att få sin egen vilja igenom. Det är svårt för mig att förklara detta på annat sätt än att hennes beteende kan efterliknas av en psykopat.

Jag antar att det kommer sig från att hon och min partners pappa skilde sig när min partner var väldigt ung. Då var det min svärmor som tog hand om min partner och hennes 2 syskon i över 20 år utan att ta in någon fadersgestalt i hushållet. Vill även anteckna att hon varit sjukskriven under hela denna tiden. Jag personligen har svårt att föreställa mig hur hårt hon måste haft det att ha ensam vårdnad och på detta vara sjukskriven i så många år.

Oavsett vad så var hon alltid där. Och då menar jag ALLTID. Hon kom oinbjuden och skulle "hjälpa" till med hushållet, säga åt mig och min partner vad vi ska och inte ska göra med barnet och hushållet. Detta gick jag med på i c:a 2-3 år. Till slut fick jag nog och sa åt henne att vi måste få lov att vara en egen familj.

Detta lyssnade hon inte på och blev bara värre. Min partner sa aldrig till eller sa inte till tillräckligt bra. Min svärmor blev som en tredje vårdnadshavare till vårt barn och oss. Hon skulle alltid ha barnet nästan varje helg, om detta inte gick så var hon hos oss 4-5 dagar i veckan. Ibland kunde jag vakna upp och stapla ut på morgonen i mina kallingar och mötas av henne i hallen.

Det gick så långt att jag sa ifrån på skarpen (Under samma veva som min partner studerade och väntade vårt andra barn). Detta slutade i att hon gav mig en örfil, då kastade jag ut henne och så fort jag vände mig om fick jag en örfil av min partner också. Då beslutade jag mig för att vända mig till det lokala socialkontoret. Kan säga att den utredningen inte blev mycket av mer än att vi fick vara som familj i max 6 månader. Sen var det igång igen (Läs nedan).

Närmare separation:
Efter all denna tumult så försökte vi som sagt ändå vara en hel familj. Vilket som jag beskrivit innan betyder extremt mycket för mig. Jag kan förstå min partner att hon inte kände detsamma som mig i och med att hon var skilsmässobarn.

Efter c:a 6 månader så blev det värre än någonsin. Svärmor blev allt mer indragen i saker som är svåra att beskriva i denna text. Hon fick min partner att börja "mygla" alltså gömma saker ifrån mig som dem tillsammans köpt eller som min partner köpt själv. jag började märka ett märkligt beteende i min partner då hon kunde ibland lägga barnen runt 6-7 tiden för att sedan sova hela natten. Hon började glömma enkla saker som att handla mat eller städa eller ta hand om disken.

Detta resulterade ju såklart i att vår relation blev allt mer jobbigare, inget vidare samliv varken sexuellt eller bara en härlig kväll framför dumburken fanns på kartan längre. Vem tror ni fick skulden för detta? ja just det. Det var först svärmor som tryckte på att jag skulle låta min partner få mer "vila" hemma, vilket jag som fortfarande passionerat älskande faktiskt gjorde. Jag jobbade dubbelt upp (Normal arbetsdag var från 07:00 - 04:00). På helgerna gjorde jag storkok och storstädade hela hushållet.

Det konstigaste i allt detta var att min partner inte kunde ta det lugnt efter att ha kommit hem från sitt arbete (hon jobbade 80%). utan det fanns ju såklart alltid något att göra. Och fanns det inget att göra så skulle hon alltid ut med barnen, kompisar eller sin mor.

Svärmor var hos oss mer än någonsin under denna tid och det var inte ovanligt att hon var hos oss varenda dag i veckan, tog åt sig ansvaret för barnen ifrån min partner och till slut även mig. Hon kunde lägga vår minsta på kvällen utan att ens fråga mig om det var okej.

Det finns betydligt mycket mer att berätta om detta. Men tror att det kommer bli för mycket i denna texten, därför försöker jag hålla det kort.

Inför separationen:
För c:a 2 månader sedan hamnade jag och min partner i en ganska svår situation rent ekonomiskt med bland annat 3 obetalda hyror osv. Anledningarna till detta vill jag inte gå in i detalj på.

Vi tog beslut om att fråga våra respektive föräldrar om hjälp. I denna situationen så behövde våra föräldrar ett par dagar på sig att lösa detta för oss, vilket min svärmor tydligen hade svårt att förstå.

För att göra en längre historia extremt kort så gav hon sig på mig en gång till vilket resulterade i att jag drog för hemfridens skull och skulle vara iväg över natten. Dagen därpå så ser jag en bil med släp utanför vårt hushåll. jag konfronterade inte något nämnvärt på detta men anade ett och annat. På natten gick jag till vårt gemensamma hushåll och fick mig en smärre chock.

Nästan alla våra gemensamma och barnens saker var borta. Jag fattade ingenting och försökte med ljus och lykta att få kontakt med min partner, korta sms och extremt lite kontakt via telefon så fick jag uppsikt om att jag inte kommer få träffa mina barn på ett bra tag.

Under nästan 2 veckor så kontaktade jag socialen, polisen, familjerätten och advokat i och med att jag inte fick träffa mina barn. Jag förstod att vårt förhållande var slut och att familjelivet tillsammans skulle bli ett minne blott.

Mitt i separationen:
För att inte göra denna tråden alldeles för lång nu så skall jag försöka hålla denna delen så kort jag bara kan. Och för er som orkat läsa så här långt tackar jag för den tid ni orkar ta er och hoppas jag kan ge er någon funderare om ni sitter i kanske liknande situation jag gjorde för ett par år sedan.

Efter att ha pratat med advokat så fick jag äntligen träffa mina små änglar. Jag och min förra partner kom överens om att jag skulle ha det ena barnet varannan vecka och det andra varannan helg. jag tänkte för mig själv att detta kan ju ändå bli ganska okej och höll modet uppe. Men helt förgäves.

Under denna tid så fick jag höra mycket saker från min dotter som är direkt manipulation för barn (Psykisk misshandel av barn) både ifrån min förra partner och hennes mor.

Jag har fått utstå misshandel och olaga hot ifrån min förra partner. Och hon vägrade byta folkbokföring vilket resulterar att hon kan gå in och ut genom hushållet när hon behagar (Vilket är detsamma under skrivandes stund). Detta börjar bli psykiskt jobbigt för mig vilket resulterade att jag fick en ganska hård panikångest för någon vecka sedan och var nära att åka akut in till sjukhuset (Som tur var hade jag inte barnen då).

Jag kan beskriva mer i denna tråden vid senare tillfälle exakt om vad hon gjort och gör. just nu vill jag hålla så låg profil som möjligt (Därav mina försök till så anonymt som möjligt).

Mina tankar och handlingar:
I dagens Sverige har vårt samhälle blivit mer "pappa-vänligt". Men jag kan med handen på hjärtat säga till er alla att man får jobba för det. Som ett exempel finns det bara 1 jour som dessutom är underbetald. Enligt mina känslor så är varken familjerätten eller socialen så mycket för pappans roll i barnens relation till föräldrarna. Jag vet såklart att dem jobbar för "Barnens bästa". Men det kan ibland vara mer snack än verkstad som jag personligen fick erfara genom förra utredningen.

Jag antecknar dagligen om vad jag och barnen gör och gjort, jag för dagbok över vad jag får höra från dem (både positivt och negativt), jag sparar och skriver ut alla sms som förs mellan mig och min förra partner. Och med dagens teknik så finns det fina verktyg att kunna hantera samtal för senare bruk om så måste (utan att säga för mycket).

Jag har kontinuerlig om inte nästan daglig kontakt genom mejl med den socialsekreterare vi har blivit tilldelade i detta ärende. Samt även kontinuerlig kontakt med diverse jurister.

Det finns en rad olika juridiska punkter min förra partner och inblandade gjort sig skyldig för, jag vet inte vad jag skall göra riktigt. Men snart har jag ingen annan utväg än att gå genom detta.

Juridiska punkter:
* Brott mot sambolagen
* Psykisk misshandel av barn
* Misshandel
* Olaga hot
* Missbruk av urkund
* Olovligt förfogande
* Umgängessabotage

Allmänt skitsnack ifrån mig:
Jag är extremt noga med att inte prata illa om barnens mor eller deras moders vänner och familj inför barnen. Istället får jag dra vita lögner och ha ett fint leende på läpparna när barnen pratar om dem. Kan säga att detta inte är helt lätt.

Jag använder absolut inte barnen som vapen i vårt lilla "krig". Det skulle aldrig fatta mig tanken på att göra. Jag vill inte sjunka till deras nivå. Och från mig till alla er i en situation där ni skall separera eller är i separationsfas. HÅLL FÖR FAN BARNEN UTANFÖR ERT SKIT!

Jag lyssnade för någon dag sedan på p4 karlavagnen. Det handlade ironiskt nog om separation och skilsmässa. Jag kommer ihåg speciellt en person som ringde in. Han var psykoterapeft. Och han sa att en separation är nog en värre fas att gå igenom livet än när man förlorar någon som dött. Detta pga att man har förlorat en stor del av sitt liv och denna personen lever fortfarande. Ja utan att gå in för djupt rekommenderar jag alla att lyssna på det avsnittet.

Som jag sa innan så vet jag faktiskt inte varför jag skrev detta, och jag varnade för relativt långt inlägg. Men jag kände nog bara för att skriva av mig lite mitt i detta elände. jag hoppas och önskar innerligt att detta snart kommer ta sig ett slut, och jag kommer garanterat att hålla löpande information här om hur det går. Har ni frågor eller bara vill ge stöd så är jag hjärtligt tacksam. Än så länge vill jag behålla min anonymitet pga rådande situation.

Tack för er tid

/Uppriven individ

 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-01-12 19:48
UPPDATERING:

Jag vet att jag skrev detta inlägg igår och först tänkte jag inte göra en uppdatering på detta. Men i och med att jag har svårt att ta detta och inte vet riktigt hur jag ska ta mig till trots era fina kommentarer så ville jag ge er en liten uppdatering på vad dem närmsta dagarna har sett ut för mig.

Överlämnande:
Idag lämnade jag över barnen till deras mor. Med en stor klump i halsen och många funderingar på om jag verkligen skulle göra det så var det extremt svårt för mig att ge ett bra "hej då" till dem. Körde runt i c:a 45 minuter innan jag åkte till deras moder.

På vägen ville min äldsta prata om vad dem skulle göra hos sin mamma vilket gjorde detta mycket svårare för mig. Min äldsta pratade mycket om sin mamma och mormor som kommer att ha hand om dem när deras mamma inte är hemma osv. jag känner att tårarna är nära att komma men stoppar mig genom att jag inte vill ge mina barn några skuldkänslor eller se pappa ledsen. Detta pga att det hände en del i början av allt och det gick mitt ex bet på och började med att jag satte skuldkänslor i barnen osv.

När jag närmade mig mitt ex nya bostad så såg jag att hennes mor också var där. Jag var sjukt nervös över att bara träffa mitt ex då jag fortfarande är i en mindre chock. Och det skulle bara göra saken värre om jag skulle träffa hennes mor också (Ska jag vara ärlig så tror jag att jag hade kört iväg utan att lämna barnen om hon hade varit med).

Jag lämnade över barnen på parkeringen hastigt och ville ha så lite kontakt med mitt ex jag bara kunde. Gav min äldsta en puss och kram. Sen återvände jag mig till bilen och körde iväg så fort jag bara kunde. Känslan är helt obeskrivlig, att lämna över sina barn man varit tillsammans med i över 5 år nästan varje dag och veta att man inte kommer få se dem på minst 7 dagar (Eller inte alls) är nog den mest smärtsammaste känslan jag någonsin varit med om. Jag hade gärna bytt mot slag och sparkar än att få vara med om detta.

Nu efteråt här hemma:
Jag körde så fort jag bara kunde utan att titta på hastighetsmätaren (jag vet att det inte är bra, men kom på mig efter några mil). Jag körde till ett par bekanta till mig och satte mig ned med vänner, drack kaffe och pratade om denna extremt tunga separationsångesten jag upplever.

Efter några timmar åker jag hem, och väl här hemma så bryter jag ihop så fort jag kommer innanför dörren. Det första jag ser är alla leksaker som ligger i huller om buller vilket är normalt i en barnfamilj (tror alla kan hålla med om detta). Blandat med tankar om att jag inte riktigt vet när jag kommer träffa barnen eller se dem nästa gång var för mycket.

Efter en stund började jag städa upp lite, och då var även en annan vän med mig. Vi sätter oss och pratar medans vi lyssnar på bra musik. Pratar om vad jag skall göra i framtiden och hur det kommer bli nu dem närmaste månaderna som kommer att komma.

Efter en stund åker min vän hem och jag är ensam i lägenheten. Känner mig nog som den ensammaste människa i världen just nu. Sätter mig vid datorn och börjar läsa på trådarna här och era härliga kommentarer. Med hög musik i lurarna så försöker jag skingra tankarna och sorgen över allt som hänt. Och försöka komma bort ifrån rädslorna jag har inför framtiden.

Jag är trött som fan men kan inte sova. har haft sömnproblem sen jag var liten. Men inget har varit som detta. Sitter och kollar på ytterdörren hela tiden och känner mig iaktagen. Känns som att detta aldrig kommer ta slut, men ska försöka hålla modet uppe.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-01-16 15:53
Ny uppdatering

Det var några dagar sedan jag skrev en uppdatering på detta inlägget. Sist var när jag hade lämnar barnen hos deras mor. Imorgon kommer mina små älsklingar hem till mig och jag har förberett det mesta idag genom städning och diverse saker för att dem ska känna sig så hemma som möjligt.

Veckan som gått:
Denna veckan har varit full av möten av olika slag både hos familjerätt, polis och socialen. Kan berätta att förhöret (Då hon slog mig) gick bra och smidigt. Polisen förstod min oro över mina barn och hur jag har det i lägenheten med att mitt ex och hennes mor har nycklar hit.

Efter det mötet skulle jag ha ett akutmöte som jag ringt om med min socialsekreterare. Kan nämna att detta mötet bara tog en massa tid ifrån mig. Jag kunde lika gärna berättat allt för en gatsten utanför, lika givande svar skulle jag fått om inte bättre. Jag vet inte hur socialen jobbar med just sådana här händelser. Men kan upplysa om att dem jobbar inte snabbt. Känns som om man får göra vad som innan myndigheterna sätter sig in i situationen och gör något. Tills vidare kommer jag att fortsätta dokumentera och skicka till socialen.

Sen var det ju dags för dem planerade mötena med familjerätten. Först ut fick jag ett individuellt möte med dem, detta slutade med att hen jag satt och pratade med gav mig rådet att prata med min advokat först och att JAG skulle ändra min inställning. kan ju säga att jag minst sagt inte var glad på denna personen, redan här så förstod jag att detta samarbetssamtalet skulle gå åt helvete. Hen gav mig en annan rekommendation som jag inte kan berätta här just nu vilket jag faktiskt kommer att fullfölja. Oavsett vad så kontaktade jag såklart min advokat och frågade hur jag skulle ställa mig till detta (Advokater ÄR dyra, så om ni inte är säkra på er sak, vänta att ta kontakt med dem). Min advokat tyckte jag skulle gå på det planerade samarbetssamtalet som skulle komma.

Mycket riktigt så med vemod och nervositet i hela kroppen så åkte jag till familjerätten för att få till detta samtal med mitt ex (Det handlar ju ändå om våra barn). jag hade suttit uppe hela natten innan och planerat inför detta och skrev upp punkter som jag ville framföra inför ett eventuellt framtida avtal. Väl på familjerätten väntade vi i 20 minuter efter mötestid då hon inte dök upp, detta möte blev såklart inställt pga att mitt ex aldrig blev närvarande. Så jag åkte hem för att kontakta diverse olika kontakter.

Under denna tiden har jag fått utstå en rad olika påhopp genom sms och samtal, samt att mitt ex också under denna tiden förtalade mig för saker som inte var sanning på diverse sociala medier och gemensamma kompisar vi har. Vi har fått en ny tid hos familjerätten och får vänta in denna tiden för att se hur det kommer bli. Jag är väl förberedd på det mesta som kommer och vet nu precis vad jag skall göra ifall det blir något mer.

Många i min närvaro har uppmärksammat hur jag mår och har rekommenderat mig att prata ut med någon om allt detta vilket jag funderar starkt på att göra.