Ansvar för bonus?

Det är väl nåt man pratar igenom? Ta för givet skulle jag aldrig göra. Frågar givetvis hur han ser på att komma in i en familj med redan existerande barn. Höra hur delaktig han vill eller inte vill vara.
Jag personligen hade aldrig velat leva med en kille som inte ville vara delaktig i mina barns liv. Jag vill vara en familj. Som tur är har jag hittat någon som vill vara en hel familj även om han inte är biologisk pappa till mina barn.
Det är dock min egen åsikt och känsla :)

Jag blir lite fundersam när jag läser detta. Självklart är inte alla barn väluppfostrade, långt därifrån, men verkar vara VÄLDIGT många bonusbarn som är "dumma, ouppfostrade, jobbiga" osv... Kan det kanske vara så att det inte alltid ligger på barnen?

Dessutom har ju inte barnen valt situationen med bonusföräldrar hit och dit. Barnen får anpassa sig. Precis som bonusföräldern inte valt bonusbarnen, de får man på köpet. Barnen får även den extra föräldern/vuxna på köpet.

Det är inte alltid så lätt att anpassa sig och barnen kan vara ledsna, besvikna osv. Självklart ska man inte vara dum och elak för den skull men jag har svårt att tro att det alltid är så att bonusbarnen är de som inte sköter sig och att den andra biologiska föräldern är dum i huvudet. På något sätt tror jag alla har en del i detta...

Jag har väl aldrig skrivit att det skulle vara enkelt att vara bonusförälder och att bo under samma tak som någon annans barn, som man inte valt själv. Jag har dock andra erfarenheter än du tydligen. Har flera skilda föräldrar omkring mig och visst finns de det som skämmer bort sina barn i rädsla för konflikt eller av dåligt samvete men de flesta, inklusive mig, är ju precis tvärtom. Min rädsla är just att de ska få några slags förmåner pga det, men så vill jag inte ha det, för så funkar inte livet när de blir vuxna sedan, att man får allt. Så jag är väldigt noga med att de inte ska få allt och att de ska behandlas precis som jag hade gjort om vi hade bott ihop hela livet.

Jag köper inte att det mesta skulle ligga hos biologiska föräldern och barnet. Det är att se väldigt själviskt på situationen. Jag tror att det många ggr ligger lika mycket hos bonusföräldern som hamnat i en sits de egentligen inte vill vara i. Vi behöver inte tycka likadant men det är min erfarenhet.

Självklart är det mycket, mycket svårare att leva i en bonusrelation än i en kärnfamilj på så sätt att det involverar människor som egentligen inte tillhör familjen plus att det är folk även inuti familjen som man inte valt själv. De kom liksom på köpet...

Jag vill väl mest få fram att jag tycker det är väldigt sorligt att det blir så mkt snack och då framför allt negativt snack om bonusbarnen och de biologiska föräldrarna nästan jämt på familjeliv. Många bonusföräldrar är ju även biologiska föräldrar. Så att alla barn är ouppfostrade tror jag inte på, däremot tror jag att situationen inom en bonuskonstellation gör många av de involverade kanske osäkra på hur man ska vara i denna situation.

Barnet vill att mamma och pappa ska vara vänner men de är även beroende av den bonusförälder som finns i en eller båda familjerna.

Den biologiska föräldern är ju förälder även när barnet är i den andra familjen och oftast separerar man ju av en orsak och kanske tycker att den andra föräldern gör på ett sätt man inte uppskattar.

Bonusföräldern kanske egentligen inte vill ha barnet där, de valde ju partnern och inte barnen men de kommer ju på köpet. Det kanske finns en irritation mot den biologiska föräldern eftersom de ändå har separerat och troligtvis finns det saker ens partner kanske berättat som den biologiska som man inte uppskattar osv osv

Finns ju såååå många orsaker till att det blir dålig stämning och att saker inte funkar. Det tråkiga är att det oftast är barnen som får det på sig att de är ouppforstade, bortskämda osv osv. Jag tror bara inte det är så jäkla lätt för barnet att hamna i den situation de hamnat i. De vuxna gör ändå VAL att separera/träffa en ny, barnen kan inte välja...

Jag tycker det var väldigt fint och kärleksfullt skrivet av dig. Väldigt klokt för att vara 16 år.

Nä, det kanske inte funkar så hos alla men i min värld håller jag med dig. Inte för det sagt att någon annan gör fel men jag vill leva precis så som du beskriver! :)

Problemet där verkar ju vara att "bonusdottern" och hennes pappa inte har någon bra relation. Det verkar ju inte ha så nära relation osv. Hade de haft det tror jag att hon hade tyckt det var okej att även hans sambo var med i beslut också.

Säger inte att hennes sätt att resonera är okej men vet själv hur det är när en förälder inte är en bra förälder, men att man som barn ändå försöker få en relation för man älskar ju ändå sina föräldrar... men kontakten/situationen/ansvaret blir annorlunda när man inte har nån bra kontakt med föräldern och föräldern kanske inte tar sitt föräldraransvar. 

Nu frågar du "bonusdotter" men jag vill bara förklara hur JAG som biologisk mamma känner det. Å andra sidan kan det vara en skillnad om mina barn hade haft en närvarande biologisk pappa. Då hade jag kanske tänkt annorlunda. Nu känner jag att mina barn i stort sätt inte har någon pappa. Jag har mina barn på heltid. Min önskan är att den jag lever med kan se mina barn som sina egna, ta ett ansvar och bli en manlig förebild för mina barn.

Jag skulle däremot aldrig TVINGA en partner att göra det för det är dömt att misslyckas. Jag vill att han ska VILJA göra det själv för han vill leva ett sånt liv. Jag har dock gjort valet att den partner jag ska leva med ska vara en som ÄR delaktig i mina barns liv. Då gäller det inte bara att bonusföräldern ska vara någon som bara ska följa med och ta ansvar och bara få de negativa bitarna av att ha barn. Jag vill att han ska få lika stort ansvar som mig. Uppfostra, säga nej, bestämma osv. Det är mitt önskemål. Vill han inte det så förstår jag, men den personen skulle jag nog inte kunna leva med.

Dock tror jag som sagt, att jag hade tänkt annorlunda om jag hade haft ett varannan vecka liv. För då har barnen redan en pappa.

Vi kommer aldrig komma "överens" om detta eftersom vi alla har olika erfarenheter och man är olika slags människor. Det viktiga är väl att de två som väljer att leva ihop är överens om hur man vill leva. Är man det ska man väl strunta i vad folk omkring tycker. Är man däremot INTE överens inom familjen så blir det ju ett stort problem som nog är svårt att klara av.

Jag tror att många människor ser "sitt" sätt att leva som det rätta. Det märks i väldigt många sammanhang i samhället. Lever man annorlunda så är man "konstig".

Jag kan ju säga om många levnadssätt att "jag skulle aldrig vilja leva så och jag hade aldrig valt det levnadssättet". Finns mycket jag känner så om, bland annat det vi diskuterar här, MEN det betyder ju inte att allt annat är fel. Det handlar ju om respekt och förståelse för att alla är olika människor med olika beteenden och olika uppfostran och erfarenheter osv.

Det känns som om Sveriges samhälle är väldigt fyrkantigt. Märks ju i skola och allt. Är man inte "som alla andra" så går man utanför ramen och då blir man "annorlunda". Tror bara det är väldigt "svenskt". Man ska vara LAGOM...