Hjälp. Min dotter är ful och lat.

Jag har lyckan att ha fött tre underbara och friska barn som jag älskar överallt annat. Men.Vår äldsta dotter är ful, och väldigt lat, och jag kan inte komma över det.
Hjälp, vad ska jag göra?

I mina ögon så är hon söt när hon skrattar till exempel, men jag vet att det bara är i mina ögon. Till skillnad från hennes lillasyster och lillebror så har hon aldrig, inte ens som nyfödd bebis, fått höra att hon är söt/gullig/liknande. Ser jag på hennes bebisfoton nu så ser hon allvarligt ut som en ful gammal gubbe med knallrött ansikte. I dag är hon snart åtta år och ju mer jag tittar på henne desto fulare ser jag att hon är. Tunt och stripigt råttfärgat hår, djupt sittande ögon, sneda tänder, oproportionellt stor uppnäsa, lustigt formande händer och fötter som hon ärvt av sin farfar... och så vidare, jag vill inte radda upp hennes brister mer än nödvändigt. Har försökt intressera henne för kläder och smink, så hon kan kompensera hennes medfödda brister, men det är ointressant för henne. 

Och nu när hon gått en termin i första klass ser vi också att hennes intelligens inte ger henne hopp om framtiden. Hon är trögtänkt och lat, sitter och drömmer på lektionerna och hänger inte alls med i undervisningen. Läraren i klassen verkar bra och försöker uppmuntra henne, men hennes svar är alltid att "det är tråkigt" och att hon inte förstår varför hon ska lära sig något. Hon vill bara se på TV eller på iPaden. Har försökt visa lite spel för henne, både pedagogiska och sådana som är rent underhållande, men hon tycker att det är onödigt att trycka själv när man bara kan titta på nått... 

Det gör ont i mamma-hjärtat. Hon har inga fördelar alls på sin sida, mer än hennes totala likgiltighet för både det och i princip inget annat. Hon verkar bekymmersfri vilket är hennes räddning just nu, men jag är rädd att det försvinner ju äldre hon blir. 

Hur hjälper jag min dotter??? Och hur kommer jag över att hon är så misslyckad som hon är, för jag älskar henne ändå?

Hej TS,

Jag vill inte rikta kritik mot dig för att du är en orolig mamma och du har full rätt till dina känslor!

Men däremot undrar jag lite över din egen inställning till att vara "lyckad" i samhället.

Du skriver att både du och din man har fördelaktiga utseenden och karriärer bakom er och jag undrar om inte detta ger dig ett tunnelseende.

Du skriver att din dotter är ful. Men jag undrar, behöver hon vara vacker eller söt för att få ett bra liv? Missförstå mig inte, jag vet vilka dörrar och möjligheter som öppnas när man ser bra ut. Men alltför ofta döms kvinnor utifrån sitt utseende. Det är mer accepterat för en pojke att vara "ful" än en tjej.

Varför haka på denna hets? Lär istället din dotter att älska sig själv och att hon duger precis som hon är. en flicka med stort självförtroende kommer nå längre i livet än en kvinna som enbart är vacker.

Du skrivet också att hon är lat och ointresserad. Men vad skulle hända om det blir så att din dotter inte lämpar sig för högre utbildningar utan tar ett knegarjobb på sikt som kanske skulle passa henne bästa? Skulle detta vara fel? Är hon då "misslyckad"?

Det finns många kvinnor och män i vårt avlånga land som inte är snygga och inte välutbildade men som lever ett fantastiskt liv och är supernöjda.

Jag tror mycket av din rädsla bygger på egna förväntningar. Mitt tips är att släppa detta och stötta din dotter till att bli en stark individ. Försök hitta ett intresse som hon faktiskt gillar och uppmuntra det. Ställ krav, men inte krav som baseras på dina önskemål utan krav som hon behöver för att utveckla sin egen individ.

målet måste vara att hon ska blir en trygg och lycklig person och detta måste inte korrelera med ambition och skönhet.

Lycka till!

Oj. Det var många och upprörda reaktioner. 
Jag förstår nu är jag läser mitt trådstartsinlägg igen att det blir fel fokus i det och att jag borde formulerar det annorlunda. Saken är den att jag var ganska uppgiven när jag skrev det (på grund av kokboks-incidenten, och en lång rad liknande händelser under helgerna) och kände att det inte finns hopp för min dotter på något sätt. ("Hon är inte ens söt"! tänkte jag och pms-grät för mig själv). Men jag fick flera fina svar i början av tråden som lugnade ner mig lite. Tack ni! 

(Och sen så förstår jag inte varför ni reagerar mer på att jag klagar på hennes utseende, än på hennes personlighet? Jag ser inte riktigt skillnaden varför den ena är värre än det andra, men det är en annan diskussion).

Jag ska försöka svara på det ni skrivit för att det ska bli en större bild (men oj vilka baddare folk är på att tro att man har hela bilden av någons föräldraskap pga en kort text på ett forum). 

- Dottern får GIVETVIS massa komplimanger. Jag säger ofta att hon är fin och bra! Beröm när hon gjort något bra, tillrättavisningar om hon gjort något dumt. Uppmuntrar henne när hon berättar något om sin skoldag och ifrågasätter inte hennes sätt att passivt delta i alla aktiviteter. (Vill hon inte så vill hon inte, har jag hittills tänkt.) 

- Jag har aldrig någonsin yppat ett ord om dotterns ofördelaktiga utseende till någon! Inte ens min man. Jag har enorma skuldkänslor för detta men vet samtidigt att jag är realistisk. Hon är ful. Punkt. Det gör henne inte mindre värdefull för mig. Hennes yttre blir bara en större grej för mig i och med hennes personlighet. Hade hon det ena men inte det andra skulle det vara en sak, men nu har hon ingenting.

- Angående smink och uppmuntran att bry sig om sitt utseende ligger såklart i nivå med hennes ålder. Skulle aldrig låta henne sminka sig till skolan. Det är mer att "titta vilket färgglatt nagellack mamma har köpt! Vill du vara med och måla?" eller låta henne få lite rouge på kinderna om hon står bredvid när jag sminkar mig om hon vill. Och att fråga henne vilka kläder hon tycker passar ihop, och så tänker jag högt inför henne när det är påklädning: "Hm, det där blå hårbandet skulle ju passa bra ihop med mönstret på den här klänningen". Jag försöker lättsamt väcka hennes uppmärksamhet på kläder och smink bara. Det är ingen press och eftersom att jag själv tycker det är roligt så är det lustfyllt för mig och ingen "hets". Precis som att jag tycker att det är roligt med trädgårdsodling och försöker få med alla barnen på det. Men ja, jag tycker utseende är viktigt. Det är det första intrycket man får av någon och då gäller det att representera sig själv på ett bra sätt.  

- När det gäller aktiviteter har vi provat det mesta. Tennis, dans, konstskola, barnteater, läscirkel med serier osv. Hon följer med  och kan gå dit några gånger, men sen vill hon inte gå dit och menar att "det är tråkigt". Så då slipper hon. Samma sak hemma - vi spelar spel, åker skidor, pysslar, åker till lekland och så vidare. Hon hakar på men deltar på ett minimum.

- Hon har alltid varit på det här sättet. Som bebis trivdes hon bäst när hon fick vara i babysittern och bara titta på och det har varit så sedan dess. Såg hon en rolig sak aningens för långt bort låg hon kvar men slet inte blicken från vad det nu var. För att hon skulle börja krypa/gå fick vi hålla något framför henne och sedan backa undan så att hon följde efter. Beskriver henne rätt bra i dag också, faktiskt! Ska undersöka diagnoser och hålla ögonen öppna för tecken på det samt kontakta en släktings släkting som är barnpsykolog och ventilera lite. 

För övrigt så pratade jag i går med min kloka mor om dotters brist på engagemang. Hon berättade om min morbror (som jag knappt träffat då han bor  i ett annat land). Min äldsta dotters sätt har ofta påmint henne om hennes bror sa hon. Han var lika disträ och lat som barn och ville aldrig vara med på någonting, han satt helst vid köksbordet och tittade ut genom fönstret, eller såg på när andra gjorde saker. En riktig latmask, sa mamma. Men det blev folk av honom också, han är visserligen fortfarande oerhört lat - men han har familj, är professor på ett anrikt universitet och ett rikt socialt liv numera. Han ska fortfarande ha inställningen att det mesta i livet är ett nödvändigt ont (till och med hans forskning) och att ett liv i fåtöljen skulle vara rätt prima, men att han sedan han blev vuxen gör saker ändå - även om det tar emot. Mamma sa att det är och var hans fru som ser till att han inte "får skavsår av den där fåtöljen". 
Detta ger mig ju hopp om dottern. Det finns ju en till i släkten som hon som det trots allt gått bra för!.

Mamma bad mig även att jag skulle prata med dottern om hennes olust till aktivitet. Dottern är ju rätt stor nu och kanske kan hon själv ge mig tips. Vilket jag gjorde nu i eftermiddags när vi hade en stund för oss själva. Vi hade ett fint samtal. Jag tog upp situationen med kokboken, att jag tyckte det var tråkigt att hon inte ville vara med och laga receptet hon valt ut. Det visade sig hon mest varit intresserad av att äta det som var på bilderna och inte alls att laga till något. "Varför ska man göra det när man kan köpa färdigt på Hemköp?".... Undersökte även dagsformen på hennes självkänsla lite, frågade t.ex. om hur hon trodde det skulle blivit om hon varit med själv i tillagningen. Hennes lagom coola svar var att det hade blivit bättre än när jag gjorde det, för jag skar för stora bitar... Se där! 

Berömde även hennes teckning från skolan och hon sa att hon själv var nöjd för hon hade blivit klar först av alla och hade sen kunnat "vila lite". 

Hon har både självförtroende och god självkänsla, det vet jag sedan tidigare. Hon är bara så obrydd om allt. Som min man har sagt, hon är som Ferdinand (så får ni en bild av henne). Men vad jag älskar den ungen och hennes inställning till livet! Det om något kommer rädda henne från hennes brist på skönhet och talanger. Jag är bara så livrädd för att livet med alla dess fallgropar ska ta ifrån henne det. Och så står hon när utan något alls. Det är nog det min oro handlar om mest. 

Dottern verkar inte förstå varför man ska engagera sig i något man kan slippa. Så oerhört LAT helt enkelt. Ska jobba med att motivera henne, kanske pusha henne lite mer och se vad som händer (och givetvis vara lyhörd för om hon absolut inte vill). Bara hon inser vad poängen och resultatet av en ansträngning blir så kan hon ta sig vidare, det tror jag hon behöver förstå. Det gör hon nog inte nu. 

Om hon blir bra på något så gör hennes utseende ingenting (vice versa skulle såklart också gälla), är vad jag tänker. Detta handlar inte om mina egna känslor vill jag förtydliga, utan hur det ser ut i omvärlden. Det ena måste kompensera för det andra om man ska komma någonstans i livet. 

Det här blev visst jättelångt men jag kände att jag behövde förklara mer hur det ser ut. 

Nu var det väl oron för hur bristerna kommer att påverka dottern i framtiden ts ville diskutera. Inte vad hon har som är positivt?

Dottern kanske behöver utredas eller få något annat stöd. Det är bra ju tidigare det görs om man misstänker sån problematik.

Jag tycker att stämningen i tråden varit otrevlig och mobbande och inte tillfört någonting. Om det redan har skrivits 10 gånger att ts är en dålig människa varför skriver man samma sak igen? Och på vilket sätt hjälper det ts eller hennes dotter? Om alla resonerade som vissa i tråden skulle inga barn med tex dyslexi eller adhd få hjälp förrän de är äldre. Är det bra? Att bara se sina barns goda sidor och hoppas att allt annat ska växa bort och absolut inte ta upp frågan, inte ens anonymt på ett forum på nätet.

Det bestämmer du att ts inte borde oroa sig för dottern?

Jag menar inte att jag tror att dottern har en diagnos. Men om man inte får se några brister hos sina barn så blir det ju omöjligt att upptäcka om så skulle vara fallet. Tyvärr delar jag inte din tilltro till att skolan alltid upptäcker diagnoser särskilt inte om det skulle gälla Add. Däremot adhd är de ganska bra på.

Det där med sminket såg jag bara som en bisak.

Om man ska vara petnoga så vill jag nog påstå att man utreder om någon har en diagnos. Man utreder inte ett funktionshinder som ev kan bli en diagnos efter utredning. Man använder inte ens funktionshinder som begrepp utan den korrekta benämningen är funktionsnedsättning. Utredningen görs inte av läkare enbart, de har en ganska perifer roll. Utredningen görs av ett team som kan bestå av olika professioner men läkare, psykolog och socionom är vanligtvis inblandade, även om psykologen gör en stor del av utredningen.

Fel! En diagnos är utfallet av utredningen, och ska man vara petnoga så kan diagnosen innebära både att någon har en "funktionsnedsättning" och att någon inte har det. Så nej, man utreder inte om någon har en diagnos, man utreder så att någon *får* en diagnos, som i sin tur utgör underlag för hur man ska gå vidare.