Stress som leder till barnlöshet

Nej.

Hur länge har du och alla dessa andra som sett sambandet försökt skaffa barn undrar jag? 

Du har inte ens rätt att kalla dig ofrivilligt barnlös om du bara försökt ett år - det är normalt att det tar så lång tid. Vad gäller dina vänner som "släppt det" efter 5 och 8 år så är förklaringen med största sannolikhet så enkel som att det är ganska stor chans att lyckas förr eller senare om man håller på så många år - inte att de "släppt det".Nej, det har du inte erfarit själv. Du försökte i ett år. Och snacka om att slänga skuld på alla kvinnor som inte lyckas! Du skriver ju bara om kvinnosjukdomar, inte ett enda ord om männen! Ofrivillig barnlöshet beror till lika stor utsträckning på männen som på kvinnorna! Hur vet du det? Hur vet du att dessa personer varenda gång de försökt "tänkt för mycket" på det och faktiskt släppt det helt och håller just exakt den månaden de lyckades? För att de säger det? Jag har själv fått försöka i tre år för att bli gravid och gav upp i många, många månader. Jag fokuserade på annat i livet, inte fan blev jag gravid. Ingen av mina IVF-vänner lyckades "genom att släppa det" heller. Det där är en riktigt elak myt som slänger skuld på oss som inte lyckas.

Förstår du själv inte hur grymt uttalande det är? Förstår du hur ont det gör att gå så många år utan att veta om man någonsin kommer att få ett enda barn? Förstår du att det är en av de värsta, mest smärtsamma livskriser som finns? När du och andra säger att det händer oss på grund av att vi "tänker för mycket på det", "vill för mycket" eller "stressar för mycket" över det så säger ni samtidigt att vi själva försatt oss i den situationen. Sorgen är vårt eget fel. Vi har medvetet satt oss i den här soppan genom att vilja få barn för mycket. Hur kan man vilja för mycket? Vilken fysiologisk respons blockerar fertiliteten genom att vilja? Kan du vilja något annat så mycket att du får cancer? Eller kan du kanske bota dina sjukdomar genom att tänka dig frisk? Hur exakt fungerar den här mekanismen menar du? 

Man har mellan 20-40% chans att bli gravid varje försök om man inte har fertilitetsproblem. Det innebär att det varje försök är 60-80% risk att det inte går hur "fertil du än är. Om man försöker 5 gånger och befinner sig i gruppen som har 20% chans blir inte chansen 20+20+20+20+20%=100% att lyckas på dessa fem gånger, så funkar det inte. Varje gång är det bara 20%. Med andra ord kan man misslyckas hur många gånger som helst utan att det betyder något. Ju fler gånger du försöker ju större är chansen att du råkar hitta vinstlotten tillslut. Alla gör det inte ändå, men det ökar chansen. Där har du förklaringen till att de som försökt länge och gett upp så småningom hittar sin vinstlott. De råkar tillslut lyckas. 

För din info kan jag ju berätta att det inte finns någon som helst forskning som stödjer denna teori. Tro mig, det har studerats många gånger om eftersom det är en så svårdödad myt, men man har inte hittat ett smack. Är man så stressad att ägglossning uteblir, absolut, men det är stress i en helt annan klass. Ingenting talar för att "kroppen stöter ut" embryon om man är för stressad eller liknande, du som kvinna har nästan inget med detta att göra. I annat fall hade aborter inte behövts om du kunnat "tänka bort" barnet. Händer något extremt, t.ex. dödsfall inom den närmaste familjen, ja då finns det en möjlighet att kroppen reagerar genom att inte bli gravid eller till och med ge missfall, men det är extremfall och händer långt från ofta. Men vem vet, du kanske vet bättre än världens samlade fertilitetsforskare och -läkare och barnlösa. Du har ju egen erfarenhet av att försöka bli med barn i ett helt år. 

Tack - word! 

Självklart händer det. Men det brukar inte vara en faktor vid ofrivillig barnlöshet. Märker man att ägglossning uteblir åtgärdar man det, och oftast är det inga större problem. Vården är duktiga på kvinnors fertilitetsproblem. Fast hur vet du att den oförklarliga delen beror på kvinnan? Rent biologiskt brukar problem bero på så enkla faktorer som genetik. Vi har två uppsättningar kromosomer av en anledning: om den ena genen för något är kass kan den andra, friska genen ta över. Vi har så enormt många gener att det är omöjligt att se var sådana fel ligger, för vi vet inte ens vad en bråkdel av dem kodar för. Tänk dig att föräldrarna har samma fel på gener som kodar för något livsviktigt. Så länge dessa två gener kombineras blir det aldrig barn. Människor är extremt känsliga för kromosomfel, så saknas en kromosom eller en alltför stor bit av en kromosom på antingen spermien eller ägget blir det inget barn. Det syns inte utåt sett. Sen kan delningen av embryot gå fel på miljontals sätt, och minsta lilla misstag leder också till att det inte blir något barn. Inget av detta beror på kvinnan specifikt. Tyvärr tror jag att så gott som alla ofrivilligt barnlösa tar illa vid sig av det här ämnet av de skäl jag skrev i tidigare inlägg. Vi kvinnor som är barnlösa bombarderas med sånt här dagligen och skuldbeläggs på tusen sätt även fast det är lika vanligt att vi inte har något med saken att göra. 

Mer klackskor till folket! :P 

Nu när du säger det blev jag gravid på 36:e försöket då jag köpte ett halsband av Fatimas Hand och började bära dagligen. Jag hade provat nästan allt annat, halsbandet var det enda jag inte provat förr, så kanske är det också en mirakelkur? ;) Huvudet på spiken :)

Ofrivillig barnlöshet är en medicinsk diagnos som man får när man försökt i mer än ett år utan att lyckas, så jo, det har allt att göra med hur länge man försökt. 

Extrem stress påverkar till viss del - ja. Men det är normalt för kroppen med en viss nivå av stress. Rent biokemiskt är det samma endokrina respons på t.ex. stress över jobbet eller att passa en tid som när man väntar på tomten eller något man ser fram emot. Kroppen skiter högaktningsfullt i om stressen är negativ eller positiv - stress som stress. Skulle stress påverka chanserna så mycket skulle alltså människor som lever roliga liv ha väldigt svårt att bli med barn, och det har jag aldrig hört någon prata om. 

Instämmer med vetenskap här ovan: det finns inga vetenskapliga belägg för att stress är ens en delorsak till ofrivillig barnlöshet. Extrem stress är en annan femma, men det är inte riktigt den typen av stress man brukar prata om i de här sammanhangen. Stress hjälper förstås inte heller, framförallt tär det på en rent psykiskt, men det är inte en faktor som visat någon som helst betydelse för fertiliteten.

Alla fertilitetsläkare jag pratat med (vilket är ett helt gäng vid det här laget) har varit väldigt tydliga med att stress inte är en faktor de anser påverkar särskilt. Så länge man ägglossar som man ska (om man inte har någon form av diagnos som gör att man inte får ägglossning) är det ingenting som påverkar fertiliteten. Ska vi dra personliga exempel är jag väl ett sådant. Jag blev gravid när jag bränt ut mig och inte ens ägglossade på egen hand längre. Inte på naturlig väg, det kan vi inte, men med hjälp av IVF. Jag frågade innan vi gjorde återföringen om min utbrändhet skulle påverka våra chanser att lyckas, men läkaren (överläkaren på Sahlgrenska) log och svarade "inte det minsta". Och hon hade rätt.

Precis så :)

Prova att leva utan stress under en längre period så kommer du nog förstå varför vi reagerar på det rådet. Det är omöjligt. När man börjar lägga märke till stressen i livet inser man att det är sällan man inte känner någon stress alls. Visst kan man ta sig ett härligt yogapass och koppla av en stund, men jobbet då? Alla deadlines man har? Även om man planerar så man inte ska behöva "stressa" för att bli klar så finns stressen där. Då börjar man få skuldkänslor varje gång man misslyckas med att inte stressa, vilket blir många gånger om dagen. Eller rättare sagt hela tiden. 

Det positiva med stress är att det finns positiv stress. De flesta tänker att stress är den negativa varianten när du har för lite tid, när du har bråttom eller för mycket att göra, men det är även saker du ser fram emot, saker som gör dig glad och som är spännande. Ska man utesluta stress ur livet ska du alltså försöka att leva helt lugnt. Det är väldigt svårt att påverka detta, för i så fall skulle man behöva isolera sig fullständigt. Det kanske funkar en vecka, men tänk på att vi som inte kan få barn på egen hand ofta är i dessa processer i flera år. Många av oss sätter hela livet på vänt bara för att försöka stressa av och allt vad vi behöver göra, men inget händer ändå. Det enda resultatet är att vi isoleras från livet och hamnar ännu mer utanför och har ännu mindre att leva för. 

Som sagt: prova att leva utan stress i minst en vecka och återkom.

Men snälla rara, vad är det för argument? Gör man en studie använder man sig av MÅNGA testpersoner, helst över hundra, gärna flera tusen. Du pratar fortfarande om enstaka fall där det är en personlig upplevelse utan någon som helst vetenskaplig metod eller granskning. Varför har jag fel i att det var mitt halsband som gjorde susen om det räcker med att "jag upplevde det"? Eller hon som blev gravid först efter att hon köpt högklackat? Exakt var ligger skillnaden? Och här undrar jag var du fått det ifrån? Klart att slemhinnans tjocklek spelar roll. Aldrig hört något annat. Återigen: det är normalt att det tar upp till ett år, detta är inte onormalt lång tid att försöka. Det känns dessutom lite märkligt att börja på nytt jobb utan att känna någon som helst stress, menar du att du var helt lugn och inte det minsta spänd alls? Och där slängde du upp skuld på kvinnan igen. Varför är det fruns fel? Och undermedveten stress, snälla rara, vill du att vi allihop ska bli paranoida över den stress vi inte märker eller kan påverka som förstör våra liv? Word. Ännu ett bra inlägg från din sida. 
 

Och "man" säger att man får urinvägsinfektion av att sitta med rumpan på kalla underlag... (UVI beror på bakterier). 

Kroppen behöver inte vara redo alls. Mänskliga embryon är jäkligt envisa när det väl vill sig. Annars hade man inte behövt göra aborter utan det hade räckt att bli stressad över att man inte vill ha barn, att sluta äta eller att lyfta tungt. Ingen av dessa metoder funkar. Barnet tar vad det behöver, även om modern far illa. 

Jämför bara alla dessa flyktingar och krigsdrabbade, eller för all del sjuka eller svältande. Hur lyckas de reproducera sig? Det finns till och med belägg för att det föds fler barn i oroliga områden i världen, alltså att de som lever under värst stress får fler barn. Vi välgödda, skyddade svenskar borde ju inte ha några som helst problem att bli med barn i så fall, om stress var en så stor faktor? För inte kan väl stressen att "vilja ha barn för mycket" vara större än stressen om huruvida man själv eller ens familj ska överleva?