Ekonomisk hjälp från föräldrarna

Är det tänkt som ett "lån" till er, som ni sedan ska betala tillbaka? Eller är det mer som ett framtida arv? Hur gamla är ni?

Det är ju troligt att dom under årens lopp hunnit spara ihop en större summa, eller har amorterat av sitt bolån, och därför har "pengar över", som dom kan ge/låna ut till er. Så 180 000 svider säkert inte i deras plånbok, då skulle de nog inte erbjudit att ge dom till er.

Vet inte riktigt vart jag står i frågan, då alla har olika bakgrund och förutsättningar, och jag tror inte att ett enda svar är det rätta för alla.

Jag fick som du ca 5000kr när jag flyttade hemifrån som 18-åring.

Fick ingen ekonomisk hjälp av föräldrar (eller svärföräldrar) när jag och min man köpte hus för 2år sedan. Vi var då 24 & 26 år, och hade själva sparat ihop 285 000kr till kontantinsats.

Vi har tre barn, och ärligt talat vet jag inte helt hur vi kommer göra i framtiden när det gäller deras boenden. Jag tror dock inte att vi skulle "ge" bort pengar, men kanske låta dom "låna" utan ränta, då vi räknar med att ha mycket kapital i framtiden, om vi fortsätter spara och investera som vi gör nu.

Jag tycker att man först och främst själv bör tjäna ihop sina pengar när man är vuxen, men som sagt står jag inte helt fast på den punkten, då alla har olika liv och förutsättningar.

Känner ni själva att ni vill ta emot pengarna?

Ta det som ett lån, så känns det nog bättre för både er och föräldrarna och eventuella syskon. Om de inte vill ha tillbaka pengarna, så kan ni kanske lägga undan en slant på ett speciellt konto och då finns de pengarna till hands om det är något större de behöver i framtiden

Intressant frågeställning, har haft den här diskussionen men ett par väninnor för inte så länge sen och det såg väldigt olika ut för oss alla. Mina föräldrar har haft helt vanliga knegarjobb (plus ett mindre arv), men sparade ändå ihop pengar så de kunde köpa en liten bostadsrätt till mig lagom tills jag skulle flytta hemifrån. De har aldrig haft dyra hobbyer, kör bilar från tidigt 90-tal, de har inte rest annat än till Norge under 20 år och har inte renoverat eller ens tapetserat om i hemmet på över 20 år. Å andra sidan är de nog inte så intresserade av materiella ting och resor heller, men de har ju verkligen satsat sina pengar i mig, som enda barnet, så att säga..

Lägenheten kostade 1,3 miljoner och jag sålde den med en liten vinst 5 år senare. Detta gav mig alltså utmärkta möjligheter att leta eget hus tillsammans med sambon, vi hade 1,5 miljoner att lägga rakt in i boendet samtidigt som vi kunde lägga undan en liten del till buffert, vilket gjorde att vi inte behövde ta så stora lån. Det var en enorm lättnad eftersom jag var arbetslös just då och vi annars inte hade kunnat köpa över huvudtaget. Nu bor vi här, i en villa värderad till 2,7 miljoner, och har, i förhållande till många andra, ytterst lite lån på den. Jag är mina föräldrar evigt tacksam för den hjälp de gett mig i och med att de sparat till min första lägenhet. Jag vill inte ens tänka på var jag skulle befinna mig idag annars.. Jag kommer utan tvekan försöka göra samma sak själv, så att mina framtida barn ska få en liten skjuts på vägen in i vuxenlivet. 

Kanske man låter bortskämd när man säger att man fick en lägenhet av sina föräldrar, men jag tycker ärligt att fler föräldrar borde tänka på sina barns framtid. Som ung idag är det inte lätt att ha råd med sitt första egna boende om man inte genast vid 18 års ålder sätter igång och sparar för framtiden, och hur många unga gör väl det? Tror det ofta är annat som intresserar mer än bostadssparande i den åldern.. Att inte spara nåt över huvudtaget till sitt barn tycker jag låter lite själviskt. Jag förstår om man har fem barn och inte kan ge alla fem en stor summa pengar till insatser, men något kan man ändå alltid göra om viljan finns där anser jag.

Oj, snacka om att du haft tur! Jösses så avundsjuk jag är. :( Tror inte det är många som haft det så enkelt. Själv sitter jag i den situationen att den första egna bostaden börjar bli aktuell. Men problemet är kontantinsatsen, eftersom jag studerat utan avbrott har jag bara ca 4500 kr sparat och har inte ens kommit in på arbetsmarknaden, bara det kan ju ta ett tag. Sambon är inte bättre, han har valt att lägga sina pengar (trots heltidsjobb i 6 år) på bilar och nöjen i stället för sparande. Så nu står vi då här, precis som du säger, med ~22 000 sparat, och inser alldeles för sent att vi vill köpa bostad NU, men har fortfarande x antal år av sparande kvar för att täcka insatsen på en vettig bostad. Vi har väl oss själva att skylla, men surt är det. Livet hade varit så enkelt om boendet löst sig, det orsakar mig en hel del stress att veta att jag måste få jobb jättesnabbt, annars måste vi spara ännu länge och det tar ännu längre tid innan vi kan köpa något..

Det är väl inget konstigt tycker jag. 

Jag fick inte heller pengar när jag flyttade, och mina föräldrar har inte sparat specifikt till mig eller min bror, men givetvis har dom sparat pengar ändå, och kan därmed hjälpa till med saker dom vill. 

Mina föräldrar har bla hjälp oss med handpenning, och dom betalade vårt bröllop. Dessutom kan dom hjälpa till lite då och då, med mindre grejer "för dom vet hur tufft det kan vara i småbarnsåren när man rustar och håller på bygga upp allt". 

Tycker egentligen inte att det är några konstigheter att hjälpas åt inom familjen, även om det är med avlastning, pengar eller vad som.

Inte bara låter, det är bortskämt, jag vet ingen som fått lägenhet av sina föräldrar, trots att föräldrarna har det väldigt bra ekonomiskt (då pratar vi föräldrar som verkligen har det bra ställt). Vet ingen i den uppväxande generationen som blivit flygfärdiga som fått det heller.
Däremot har man, i en mån de har haft möjlighet, stöttat på det sättet de har kunnat och många har skrivit över sina sommarstugor till barnen (ja, vi är flera som har sommarhus av mina vänner).
När svärmor och hennes man sålde sitt hus, så hade de en slant över och inte en chans att de skulle ge bort dessa pengar, speciellt när svärmor har en väldigt låg pension, nu kan de fortfarande unna sig saker.

Svärfar och hans fru sålde en lägenhet, de pengarna la de in i deras hus så de kunde bo med bara driftkostnader vilket är utmärkt, då de båda har låga pensioner.

Det är väldigt få i min generation som kommer få bra pensioner, många kommer troligen inte kunna bo kvar och ändå anser du att man ska, istället för att se till att man har en bra buffert i framtiden, spara åt sina barn.

Nej, vi har inte heller sparat och nej vi kommer inte göra det. Skulle det komma in en extraslant, typ om man vinner på Lotto eller något annat osannolikt, då delar man nog med sig.

Vi har hjälp båda våra barn ekonomiskt när det har behövts eller när det har underlättat för dem. Dessa pengar skulle de i alla fall ha fått som arv, men det är nu det behövs. Varför ska vi spara för att de ska få ärva när de är i 60-årsåldern då det är nu de har störst nytta av pengarna. Pengar ska vara till nytta och glädje.

För mig är det en självklarhet att hjälpa mina barn ekonomiskt i framtiden. Har redan börjat spara. Bor i ett land där CSN inte existerar så ska hon ha utbildning så måste man spara.

Har själv fått en del hjälp av mamma i vuxen ålder, den största hjälpen hittills har varit att hon hjälper oss ekonomiskt medan jag är hemma med bebis (bor utomlands och här e det endast 4 månaders betald ledighet men har valt att va hemma tills barnet e 1 år). Det e jag henne evigt tacksam för. Mamma sparar även pengar till min dotter som hon ska få när hon blir myndig.

Så, för mig är det en självklarhet att hjälpa mina barn så gott jag kan.

Ja, jag kallar det själviskt att inte spara, faktiskt.. Det är alltså viktigare att man själv har det bra och kan unna sig än att ens barn har det bra. Klart man måste klara av sina räkningar och boendekostnader o.s.v utan problem, men jag förstår mig inte på folk som reser minst en gång i året och strör pengar på nya bilar och materiella saker samtidigt som deras stackars barn lever på pasta och korv och kämpar och sliter för att tjäna ihop lite pengar till sitt första boende eller till sitt lilla budgetbröllop. För såna familjer känner jag också till, alltför väl..

Jag önskar kort och gott att alla kunde få den hjälp vi fick, men inser självklart att det inte är möjligt eftersom alla har väldigt olika utgångslägen.

Eftersom mina föräldrar är sunda ekonomiskt, har förmåga att tänka på framtiden och har uppfostrat mig i samma anda så skulle jag inte tveka att ta emot pengar från dem. Erbjuder de sig så vet jag att de har råd.

Jag skulle helst se det som ett lån men jag är tveksam till att jag någonsin skulle kunna få betala tillbaka, pengarna skulle nog komma tillbaka samma dag.