Ekonomisk hjälp från föräldrarna

Det där låter precis som svärfar. Han brukar säga precis så, att det är ju nu när vi är unga som vi behöver pengarna, innan vi fått ordning på våra liv och kommit igång med stadiga jobb m.m. Jag kan inte annat än hålla med, faktiskt.

Beroende på hur er relation till föräldrarna är tycker jag absolut att ni ska tacka ja.

Hade min mans föräldrar erbjudit pengar (tror inte att de någonsin skulle göra det även om de hade några) skulle jag aldrig i livet tacka ja. Jag vill inte vara "skyldig" dem pengar den dagen de behöver kanskw den dubbla summan som de förväntar sig att man ska hosta upp.

Däremot mina föräldrar... De har hjälpt både mig och mina syskon något otroligt mycket, även ekonomiskt. Och då har de inga pengar i överflöd egentligen. Vi är tre barn.

En har fått stor hjälp ekonomiskt då denna har en fysisk sjukdom som gör att denne inte kan arbeta. Får pengar nu och då, när det behövs.

Mitt andra syskon har fått hjälp under studietiden och sluppit ta CSN-lån. Dessutom har föräldrarna satt in sitt hus som säkerhet till dennes lägenhet så att inte handpenning behövdes.

Jag (& min man) har fått samma hjälp som ovan med huset som säkerhet. De betalade mitt bröllop (ett enkelt bröllop, som ändå kostade en del). Dessutom lägger de in Extraslantar på barnens konto ibland.

Utöver detta får vi hjälp och stöttning då vi behöver det, och får tillstucket pengar då vi vill unna oss något extra. Som ett frisörbesök eller massage eller dylikt. Dessutom har vi alla tre varsin bil som pappa köpt.

Mina föräldrar hade ett sparande på ca 30000 till mig att få när jag fyllde 18. Av dessa gick kanske hälften till att köpa grejer till första barnet, såsom barnvagn och att köpa en till bil.

Jag har dock en superrik morbror som aldrig gett sina barn en krona, utöver det man "måste" som förälder. De har fått ta studielån och jobba extra på donken under studieåren.

Jag kommer göra allt jag kan för att vi ska kunna hjälpa våra barn så mycket vi bara kan. Det är en ynnest att få chansen att hjälpa sina barn till bättre/lättare liv.

Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är mina föräldrar.

Vet du, jag har inga problem med detta. Jag är glad att mina föräldrar, mina svärföräldrar har haft råd att göra det de vill. Det är ju ändå deras pengar. Jag skulle inte gilla det alls om de snålade och inte levde sitt liv.

Min mamma och pappa reste väldigt mycket och min svärmor likaså. Nu vet jag att de har ett bra liv, de behöver inte oroa sig om det skulle komma en hög utgift oplanerat.

Jag har inte haft några problem med att mina föräldrar reste runt i USA och jag levde på studiemedel, inga problem alls.

Så du tycker det är bättre att dina föräldrar lever snålt hela sitt liv, aldrig unnar sig något för att du ska slippa göra detsamma?
Med samma tänk så tycker jag att du ska sälja huset och leva på pasta och spara allt till dina barn. För det är ju exakt det du skriver och glöm inte att skippa resor för bara dig och din man, sätt in de pengarna på ett sparkonto istället.

Min mor brukade säga "Det finns inga fickor på svepningen". Med det sagt så ville hon se till att det hon fick över skulle komma till nytta för hennes barn under hennes egen livstid. Det är alltså ett synsätt jag tagit till mig.

Varför är det bortskämt?

Jag har också "fått" en lägenhet av mina föräldrar. Min mamma fick den av bostadsförmedlingen i början av 90-talet men behövde den inte så hon gav den till min pappa med villkoret att jag skulle överta den när jag blev tillräckligt gammalt. Vid millenieskiftet omvandlades den till br och köptes för blygsamma 600 000. Idag är lägenheten värd knappt 3 miljoner och den är min (lånen på 600 000 finns förvisso kvar). Jag är otroligt tacksam och inser att jag fått betydligt mer än de flesta men jag ser mig inte som bortskämd för det. Att detta blivit möjligt beror på enormt flyt för ingen av mina föräldrar är rika.

Så olika det kan vara men min farmor sålde precis sitt hus och gav mig 100 000 i julklapp, (samma till alla sina barn och min enda kusin så totalt 500 000). Jag tror hon tycker att det är roligare att ge bort pengarna nu medan hon är i livet än att vänta med att "vi" ska få det när hon gått bort.

Bortskämd tycker jag inte att man blir för att man får saker utan det blir man när man kräver och förväntar sig att få dem.

Som jag redan sa, jag vill inte att mina, eller någon annans föräldrar för den delen, ska tvingas leva snålt och ge allt de har till nån annan. Men att slösa och konsumera i onödan och samtidigt skita ekonomiskt i sina barn tycker jag bara är själviskt. Jag som barn ska absolut inte ha allt, om mina föräldrar står där utan. Men mina föräldrar ska inte heller ha allt om jag står där utan. Jag värdesätter att dela med sig och hjälpas åt inom familjen, det hoppas jag kunna föra vidare till mina egna barn. Jag tycker det ska bli roligt att spara till mina barn och ge dom chansen att komma framåt i livet, ge dom en bättre möjlighet att lyckas helt enkelt. Jag är glad att jag har den möjligheten.

Jag har varit tvungen att låna pengar som vuxen, och jag mådde inte bra av det, för jag anser att när jag är vuxen så ska jag vara oberoende av mina föräldrar. Dessa pengar har vi självklart betalat tillbaka, något annat fanns inte i vår tankevärd. Så nej, jag har inte alls samma tankesätt. Ingen av oss syskon har fått sparade pengar när vi var myndiga. Inte min sambo heller, ingen av barnen heller för den delen (varken hans eller vår gemensamma).
Jag betalade även mitt körkort själv. Vilket sambons barn också har gjort och det kommer även vår gemensamma få göra.
Däremot så hade vi (om vi bodde närmare) övningskört med sambons barn, vilket vi kommer göra med vår gemensamma.

Att ta emot så mycket pengar som gåva från föräldrar som inte är superrika tycker jag inte alls skulle kännas bra och väldigt själviskt. Att däremot låna så att man betalar ränta på pengarna är en annan sak. Det är svårt att kunna spara ihop till ett boende och om man då kan få ett lån till kontantinsatsen till bra ränta (motsvarande bottenlån) så är ju det jättebra hjälp utan att man egentligen tar något till sig själv eftersom att man faktiskt betalar för det.

Så jag tycker att ni ska tacka så mycket för hjälpen och skriva ett ordentligt låneavtal och betala ränta varje månad. När ni säljer lägenheten kan de få tillbaka pengarna och ev. vinst kan läggas som kontantinsats på nästa boende. Eller så fortsätter ni låna i evighet.

jag tycker det är bättre att man får pengar när man är i behov av den, i början på vuxenlivet (om föräldrarna har möjlighet och vill) än att man skulle ärva en stor summa när man själv passerat 50årsåldern - då är man förmodligen inte i så stort behov. 

Tacka och ta emot.