Min 8-åring gör mig rosenrasande
Jag har 2 söner på snart 7 och 8,5 år. 7-åringen är vad jag själv anser helt "normal" i sina utvecklingsfaser, testar gränser osv. Min 8-åring har 2 sidor.
1: Han är världens underbaraste, fixar frukost till mig och sambon under helgerna och talar om hur mycket han älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar. Han är generös om han tex har godis, bjuder alltid, väldigt kärleksfull och delar ut pussar och kramar, kallar sin lillebror för "lilla gubben" osv. och vi är givetvis ömsesidiga tillbaka. Vi är en väldigt kärleksfull familj.
2: EXEMPEL: barnen kan inte komma överens om vilken film de ska se på tex netflix. Efter långt kompromissande och en miljon förslag så erbjuder svärfar en typ utav "lotteri"! Jättekul tyckte barnen och blir lyriska!
Den yngste sonen vann, och fick därmed välja film. 8-åringen surnar ihop totalt, stoppar fingrarna i öronen och säger retsamt "bla bla bla" när vi vuxna försöker förklara att de båda var överens om att lotta osv osv. Han liksom kryper ihop till en boll, det riktigt pyr om honom, han blir så förbannad så man tror hustaket ska explodera! Och såhär är det ALLTID. Vid minsta missnöje så ska han helt plötsligt inte vara med och leka, han blir dum och knuffas/slåss mm.
Det är sån otrolig skillnad på pojkarna, då den yngste faktiskt inser faktum tex. "ja. Jag förlorade denhär gången, men accepterar att jag får välja film, spel eller vad det nu kan vara, nästa gång"!
Vi har testat ALLT. Diskutera lugnt med honom och förklarat på bästa sätt, reaktionen kan vara som ovan, med fingrar i öronen och total ignorans, eller ett hånflin rätt upp i ansiktet tex.
I morse blev den yngste inputtad i ett element. Den äldste stod på toalocket och blockerade för den yngste som ville kissa, de börjar tjafsa, och slutar med att den lille får däng och blir ledsen. Han får ta sååååå mycket skit H.E.L.A tiden!
Jag blev rosenrasande! Det gick liksom inte att hålla sig! Jag är så trött på dessa dagliga bråk. Är inte den äldste nöjd, så ska ingen annan heller få vara det!
HUR ska vi hantera detta?! Det är alltså en unge som är inåtvänd och inte vill prata känslor osv. Vi vill ju göra på bästa sätt för att det ska bli bra för alla! Hur man än vänder sig så har man arslet bak!
Ge mig vettiga tips och råd!