Min 8-åring gör mig rosenrasande

Köp och läs Siblings without rivalry av Faber och Mazlish. Allvarligt, den har lärt mig massor. Exempelvis hur och varför man inte ska försöka lösa konflikter mellan barnen genom att agera vuxendomare genom ex lottning utan istället låta dem komma fram till sina egna kompromisser. Man kan vara stöd och guide, men inte leverera lösningar. Särskilt inte lösningar som kommer att upplevas som orättvisa. Varför försöker ni lotta/bestämma när ni redan vet att din äldre son kommer att bli arg och ledsen? Ni ger ju inte honom någon chans att hitta ett annat lösningssätt som skulle passa honom bättre.

Och man kan också läsa om varför man inte ska etikettera och jämföra barnen, typ:"men din lillebror klagade ju inte när han förlorade!" hur lockande det än kan kännas. Även om du inte säger det rakt ut så märks det nog att du tycker så.

Jag är själv ensambarn och tycker det är supersvårt med syskon men den där boken är faktiskt riktigt bra.

Vi brukar inte jämföra och ettikera. Vi brukar alltid försöka låta barnen lösa situationen och lägger oss inte i i första taget. Men det slutar jämt med att lillebror får stryk! Vi försöker i längsta mån vara rättvisa, men att den yngste ska behöva åka på stryk varenda gång det inte blir som den äldste vill, då är det ju inte längre rättvist!

I just detta fall med netflix-incidenten var vi hemma hos svärföräldrarna på middag.

Ska absolut kolla upp dendär boken! Tack!

Såg något på Malou, men det var nog ett år sedan. Det var en barnpsykolog och en barnläkare tror jag som hade arbetat fram ett slags frågeschema till barn att använda vid konfliktsituationer. I princip gick det ut på att barnet själv skulle utvärdera händelsen, och fundera över en alternativ lösning. Frågorna var av typen Vad hände? Vad gjorde du då? Vad kunde du gjort i stället? Vad var bra resp dåligt med hur du gjorde? Vad hade fördelarna och nackdelarna varit med den alternativa lösningen?

Oftast visste barnen vad en alternativ lösning skulle vara, tex att hämta mamma istället för att slå lillebror som hade tagit tv-spelskontrollen. Men de andra svaren gav mer, tex en fördel med att slå och ta tillbaka den var att gick snabbast att få den då, och storebror var inne i spelet.

Nackdelen att lillebror blir ledsen kan inte ens ett stort barn väga in som en vuxen skulle gjort eftersom konsekvenstänket bara är halvvägs utvecklat.Här och nu gäller fortfarande i många situationer. Att förstå frustrationen hos barnet ger oss insikt i att barnet inte alls är oresonligt. Oftast missförstår vi vuxna en situation som vi tror att vi förstår perfekt.

Men vi har inte barnets perspektiv, vilket ökar på barnets frustration

Det är ju svårt för ett barn att hantera känslor och det är där ni måste hjälpa till. Bekräfta hans känslor och säg att ni förstår att han blev besviken nu, men nästa gång är det hans tur. Lotteri kanske inte är den bästa idén, det är nog mer rättvist med varannangångsprincipen. 

Bejaka hans positiva sidor: varje gång han gör något bra så ös, ös, ös beröm över honom. På så sätt förstärks det positiva. Tänk 5 gånger mer kärlek...(bra bok). 

Ibland hamnar vi i en snurr där bara det negativa uppmärksammas och då blir det såklart det som barnet vill göra, eftersom de törstar efter uppmärksamhet...

Gör ni saker med pojkarna var och en ibland? De kanske behöver ha odelad mamma- eller pappatid.

Försöker komma med förslag här..

Vi uppmuntrar alltid och gör saker enskilt. Den äldste älskar att få ensamtid med min sambo i garaget. Han kan snickra i timmar osv.

Vi använder oss aldrig utav bestraffning. Att det blev ett typ "lotteri"/lek var svärfars idé för att bryta det dåliga de sysslade med i soffan.

Har också sagt till båda barnen, den yngste kan han med såklart, att hämta en vuxen om de inte kan lösa situationen själva! Men 8-åringen är liksom explosiv! Konsekvensanalyser har vi också testat som gavs som förslag ovan.. Men svaren är oftast IIINGEEET, DET VAR HAAAANS FEEEL... Osv osv.

Vi vill ju stötta och hjälpa honom att ta sig ur dethär dåliga som blir. Få honom att förstå att man inte kan vara först jämt! Hade svärfar sagt tex. "då bestämmer jag att den yngste får välja idag, så får du välja nästa gång ni kommer", så hade det förmodligen blivit samma reaktion från den äldste! Han är bara nöjd om han alltid får vara först och bestämma!

Vi vuxna är också alltid noga med att be om ursäkt om vi tex har höjt rösten, samt förklarar varför vi reagerar som vi gör, utan att försöka ge barnen skuldkänslor eller känna skam!

Det är verkligen svårt... Dethär med barn!

Alltså, det är jättesvårt att låta bli med åtminstone undermedvetna jämförelser, där man blir irriterad när ett barn inte lever upp till vissa förväntningar. Du jämför ex i texten ovan där lillebrors reaktion är "rätt" och din äldre sons "fel". Det är lätt att sånt lyser igenom. Naturligtvis gör ni det inte med flit.

Och naturligtvis ska inte storebror slå den yngre för att få sin vilja igenom, och det ska ni vara tydliga med. Men att ni ska vara med och guida och vägleda i konfliktlösning är inte samma sak som att ni löser konflikten åt dem.

Skillnaden är att kliva in och markera mot beteendet utan att ta ställning i sakfrågan och börja komma med lösningar, din svärfar gjorde det senare. Du skriver själv att det var för att bryta det dåliga de höll på med som han började föreslå lotteri. Det är då man alltså ska gå in och bryta att de slåss, men inte kliva in som domare i frågan. Istället så skulle ni ha lugnat ner dem och sedan med lite hjälp låtit dem försöka kompromissa igen, inte tagit över lösningen.

Så är det ju. Jag säger inte att det du säger är fel, och visst kan saker och ting lysa igenom!

Jag tycker vi har testat 100 olika sätt minst för att komma fram till någon slags bra lösning. Förstår inte varför han är så utåtagerande! Jag VET att han vet och kan bättre!

Fast din svärfar ska ju inte bestämma hur konflikten ska lösas alls. Klart det blir bråk om din äldste inte upplever att han är med och påverkar situationen. Det ska ju barnen själva göra, medan ni stöttar. 

Ta ingens parti. Det är så himla lätt att man tycker att man har alla svaren och vet vad som blir mest rättvist, men det har man inte. Om barnen inte kan komma överens om film, ja då går ju all filmtid åt till att gräla om vilken film som ska ses. Och det är helt ok. Så länge de inte slåss, då får ni kliva in, bryta upp slagsmålet och be dem försöka igen. Medan ni vägrar komma med en färdig lösning eller bestämma vem som har rätt. Då lär de sig att hitta en lösning snabbare nästa gång.

Man kan komma med förslag dock: "Jaha, du vill bestämma film. Vad kan du erbjuda din bror istället då?" "Jag vill låna storebrors ipad i bilen på vägen hem i så fall!" "Jaha, låter det bra för din del?" "Nej, jag vill bestämma ändå!" "Jaha, ja, jag hör det, men det verkar inte som att lillebror kommer att gå med på det så då får du fundera ut något annat..." "Han får bestämma film imorgon hemma." "Är det ok, lillebror?" "Ja, okej då." "Okej. Då har ni bestämt det." Typ.

Det är nog helt normalt för två pojkar så nära i åldern. Ni får nog räkna med att alltid vara där och gå emellan tills de mognat. Jag tycker dock lite grann att de verkar tävla om er gunst,fixar frukost och så. Mer ovillkorlig kärlek till båda och mycket närvaro av föräldrarna är mitt råd.

Jag hade kunnat skriva precis som du. Vi har också precis den här situationen ibland med våra söner som är i samma ålder som dina.

Kanske betyder det att det är normalt ????

Ja, det kanske är det :D i sådant fall så är det ju skönt att höra :)

Det där låter exakt som min son, på pricken! Han är 11 år och har en lillasyster som är 2,5 år yngre. Han har också annan problematik i sociala situationer framförallt i kontakten med andra barn. Jag har under så många år känt mig maktlös och prövat allt! Han fick diagnosen adhd när han var 7 år men har varit så mkt "utöver det" nu har han precis fått diagnosen "högfungerande asperger". Alla bitar föll på plats för vår del. Jag vet att många tycker att diagnoser slängs ut hitan och ditan men för vår del blev det en hjälp. Min son har själv under lång tid frågat mig vad det är för fel på honom. Nu säger jag absolut inte din son har nån diagnos men man kan ha vissa likheter ändå. Något jag har lärt mig är att det inte är någon idé att argumentera i en sån situation utan att bara ge korta tillrättavisanden och kommandon. När allt lugnat sig kan man prata om det. Min son hånflinar oxå m.m vilket är otroligt provocerande. För honom handlar det om en skyddsbarriär för att inte tappa ansiktet och riskera att bli sedd som svag. Hoppas mitt röriga inlägg ger dig nånting.

Jag är helt för att låta barn hitta lösningar själva, men det ÄR skillnad på barn som det nästan skiljer två år på; argument som kan vridas och vändas och jag gissar att det rent fysiskt är en skillnad också. Stora verkar ju utan problem kunna ge lilla stryk. Om barn ska kunna lösa konflikter (utan att en alltid ger med sig, av olika skäl) måste det ske på lika villkor. Vågar lillebror säga emot eller ger ger han efter för att undvika bråk?

Lillebror vågar säga ifrån

Oj. Jag råkade skicka... Jo.. Han säger ifrån. Och då kontrar så gott som alltid storebror med tex. "jag är inte med".., så slutar det med att den äldre "vinner" och får på sitt vis iaf!