Dålig grovmotorik, koordination, långsam i rörelserna och svag som barn - alltid dålig i idrott?

Intressant!

Jag tror det är väldigt genetiskt. Jag minns några tjejer i klassen som hade långa ben men som inte alls var gängliga utan de sprang snabbt.

Du har säkert rätt i att man utvecklas olika fort.

Jag tror inte att lugna barn får mindre motorisk färdighet än vilda. Rörelser kan ju med fördel utföras långsamt och kontrollerat när de lärs in, istället för snabbt och hetsigt.

Jag tror att självkänsla eller självförtroende kan vara ett hinder om vi pratar om att nå en hög nivå inom idrott. Eller kanske att man inte vågar prova på olika sporter för skojs skull heller. Men om vi pratar om normal utveckling av motoriska färdigheter så tror jag inte att självkänsla är ett hinder.

Kass i idrott, lång o smal. Jag hade komplex/kände mig iakttagen när jag rörde mig vilket gjort mig lite stelare... Hela tiden den känslan, fattar inte varför. När jag blev 26 så sprang jag för första gången. Blev elit... Tror knappt att det är sant.

När jag har liten så var jag jättedålig på idrott. Jag var lång och smal. Men i högstadiet vände det och plötsligt så var jag en av de bästa i klassen på många sporter. Men jag gav aldrig upp och slutade träna. Jag fortsatte att kämpa på och tränade olika sporter 5-6 dagar i veckan.

Tror tyvärr ofta att de klumpiga barnen blir klumpiga vuxna. Och när det gäller idrott verkar ju allt vara uppbyggt kring att man ska prestera tidigt och inom sin åldersklass. Jag tror inte det är en slump att så många elitidrottare är födda i januari och så få i december.. Som tur är så spelar ju ens förmåga att prestera inom idrott väldigt liten roll för de flesta när man väl är vuxen och slipper skolgympan!

Tja. Kanske är det så. Jag tänker iofs att den där klumpigheten kanske beror på något annat än just genetik och därför kanske går att göra något åt när man blir äldre.

Rör man sig exempelvis lite eller nästan inget som barn, så spelar det kanske mindre roll hur bra gener man har från början.

Psyket påverkar också en hel del tror jag. Man kanske är rädd för att prestera, låg självkänsla, dåligt självförtroende etc etc etc....

Jo. Men att misslyckas leder till sämre självförtroende vilket inte uppmuntrar till att hålla på med sport. Barn och ungdomsidrotten är inte speciellt bra på att få lågpresterande barn att känna sig välkomna heller. Jag tror att många klumpiga barn har potential att ta sig, men ger upp.

Jag själv var extremt rörlig och igång som barn. Klättrade sprang, tävlade med kompisens lillebror om att kasta snöboll längst. Duktig i alla bollsporter, konditionsstark. Som vuxen ff helt ok på de flesta bollsporter, bra kondition i de sammanhangen. Rätt kass på löpning dock (i förhållande till hur mycket jag faktiskt tränar, har allvarliga problem att komma ner mot 50 på milen vilket ju eg inte alls är så snabbt).

Mina barn då. Äldsta dottern har alltid varit smålat och försiktig som barn. Inte dålig men försiktig. Från 9 års ålder däremot har hon fått en otrolig rörelseglädje. Springer, hoppar, dansar, hjular och klättrar gärna. Hon fyller snart 12 och många kompisar börjar blir tunga och klumpiga i kroppen. Hon är ff liten och lätt och har insett att hon faktiskt är bra på mycket andra inte kan.

Nummer 2, en son, en djäkla vilja och vinnarskalle. Snabb som en vessla, duktig i bollsporter men eg rätt kass motoriskt och rätt usel kroppsuppfattning och timing. Är den som alltid gör illa sig.

Nummer 3, en son. Helt grym motoriskt, en sanslös balans och kroppsuppfattning. Liten och lätt och gör precis vad han vill med den egna kroppen. Gör allt men gör aldrig eg illa sig.

Fyran, en dotter, är helt sjukt försiktig. Sådär så det kliar i mig ibland. Var över 2 år innan hon ens vågade gå ner för en trottoarkant (hon satte sig på rumpan och hasade). Inte i framkant i något (svårt bli det när man aldrig provar). Men, duktig motoriskt, när man väl lyckas få upp henne på en cykel och slalom-skidor har hon förvånandsvärt lätt för sig. Inte lat som syrran var utan rör sig gärna, tar bara inga risker.

Nä alltså på sätt och vis. Yngsta hade jag nog faktiskt varit lite orolig för om hon inte haft så lätt för sig just för att hon inte alls tränar spontant föränn hon s a s måste, alls.

Just nu är det skridskor vi tränar på då och då och det tar ju tid att lära sig när man vägrar ramla men även där slås jag av att hon ändå har rätt lätt för sig givet hur lite hon går med på att träna och givet hur försiktig hon är. Störst kontrast är ju då äldsta brorsan som bara gjort för att alla andra gör ju, ramlat och slagit sig oändligt många ggr och lärt sig den vägen.

Jag var lång och gänglig, född i slutet på december men näst längsta tjejen i klassen. Upplevde mig själv som klumpig vilket hade att göra med min kroppsform. Jag var bredare/grövre än många jämnåriga vilket fick mig att känna mig tjock (vilket jag inte var om man tittar på bilder).

Tränade gymnastik i perioder och var väl rätt genomsnittlig. Inte bra nog att gå vidare till truppgymnastik när jag blev äldre men heller inte bland de sämsta.

Klumpigheten höll i sig tills jag började träna kampsport som 23åring. Då började jag gradvis få bättre kroppskontroll och färre blåmärken från att ha gått in i bord etc