SandraP81 skrev 2016-02-23 14:48:06 följande:
Tycker det är jättesvårt att hantera det. Hur jag än försöker bemöta henne så blir det alltid fel.
Sen mina föräldrar separerade så har det blivit mindre konflikter. Nu är det kanske en grej i kvartalet. Förut var det varje helg. Då stängde jag av mobilen på fredagen och satte på den (sammanbiten) på måndag morgon och inväntade alla pling från meddelanden och missade samtal.
Tycker det är jobbigt att hon tycker sig ha rätt att behandla mig och mina syskon som skit och sen förväntar hon sig att vi ska agera som om inget hänt. Om och om och om igen.
Hon gick i terapi en gång (!) men kom visst ingenvart (hon är ju aldrig ärlig) så terapeuten tyckte att hon skulle ta dit någon som kände henne. Hon frågade mig! Men jag sa nej eftersom jag såklart skulle vara ärlig (och därmed förstöra vår relation för evigt enligt henne). Fast jag sa aldrig orsaken till henne. Hon har alltså noll självinsikt eftersom hon tror att det skulle gagna henne om jag kommer dit till hennes terapi där hon själv ljuger!
Om jag försöker förklara hur jag känner så säger hon "stoppa i en femöring så går hon hela dan" till mig. Jag är alltså en vuxen kvinna!
Jättejobbigt, jag funderar på hur jag ska försöka lära mina barn hur de ska förhålla sig till sin narcissistiske far.
Det är egentligen enkelt sorgligt nog: "är man inte med honom är man emot honom". Svart/vitt ett uttryck av egen vilja kan uppfattas av honom som en djup kränkning och de har lärt sig detta den hårda vägen.
Jag vet smärtsamt nog att "noll-kontakt" är en väg till läkning och frihet ur narcissistiska spindelnät, men det går ju inte att råda till det. Det måste de ju också upptäcka själva.
Ibland råder jag dem dock till att avvakta istället för att gå in i strid, eftersom jag vet att det kan leda till tråkigheter som "silent treatment" för dem.
Vad tycker du man ska råda dem till?