Japp min mamma är det helt klart (utan diagnos såklart, det skulle hon aldrig gå med på själv!) och min pappa har de dragen också fast det är nog pga att han blivit hjärntvättad av henne i 30 år och tror att det är normalt att bete sig så. Han är som en kameleont...
Skitjobbigt är det hursomhelst! Jag skulle kunna skriva en roman på 1000 sidor om allt galet som hänt.
Tycker det är jättesvårt att hantera det. Hur jag än försöker bemöta henne så blir det alltid fel.
Sen mina föräldrar separerade så har det blivit mindre konflikter. Nu är det kanske en grej i kvartalet. Förut var det varje helg. Då stängde jag av mobilen på fredagen och satte på den (sammanbiten) på måndag morgon och inväntade alla pling från meddelanden och missade samtal.
Tycker det är jobbigt att hon tycker sig ha rätt att behandla mig och mina syskon som skit och sen förväntar hon sig att vi ska agera som om inget hänt. Om och om och om igen.
Hon gick i terapi en gång (!) men kom visst ingenvart (hon är ju aldrig ärlig) så terapeuten tyckte att hon skulle ta dit någon som kände henne. Hon frågade mig! Men jag sa nej eftersom jag såklart skulle vara ärlig (och därmed förstöra vår relation för evigt enligt henne). Fast jag sa aldrig orsaken till henne. Hon har alltså noll självinsikt eftersom hon tror att det skulle gagna henne om jag kommer dit till hennes terapi där hon själv ljuger!
Om jag försöker förklara hur jag känner så säger hon "stoppa i en femöring så går hon hela dan" till mig. Jag är alltså en vuxen kvinna!