Barnets mamma motarbetar..

Köp allt som inte är jättedyrt och ha det dubbelt: reflexväst, gympaskor, mobilladdare. Mamman får ta ansvar för hur hon skickar honom till skolan, du tar ansvar för hur du skickar honom. Fattar jag rätt ni byter på måndagar och han har med sig grejjerna till skolan? Du kanske måste byta överlämningsdag så du hämtar hemma hos mamman?

Jag är separerad sedan ett halvår tillbaka. Vi byter på fredagkväll. Så jag hämtar grejjerna hos mitt ex efter att jag hämtat barn från fritids. I princip allt står då i hans hall och jag dubbelkollar att de gympakläder mm som ska med finns i påsen. Vi bor bara 1.5km ifrån varandra så det är inget problem om man måste åka förbi den andra på morgonen och hämta något man glömt. Barnen har nyckel och kan gå in till oss båda närhelst de vill för att hämta saker de plötsligt behöver (finkänningen, tv-spel mm).

Skolväska, mobiltelefon och liknande borde sonen kunna ta ansvar för själv.

Resten - ha dubbelt. Visst kostar det ngt mer men det är värt det om msn kan minska konflikter och minska att det drabbar barnet.

Sluta skicka kläder till mamman. Direkt.

Hur jobbigt det än är KAN du inte ansvara för att det fungerar hos mamman. Dessutom skriver du att du tror hon gör detta för att sätta dig i dålig dager vilket jag tolkar som att allt funkar på mammaveckan? Dvs han har kläder osv hos mamman som passar. Han får med sig gympaskorna osv.. Inte heller kommer mamman magiskt ändra sig och skicka med/tillbaka grejer. Sluta förvänta dig det så slipper det skapa konflikt och frustration.

Vi har bara bonus vh samt lov men det tog ungefär ett år att konstatera att det där med att mamman skulle skicka med saker aldrig skulle fungera. Så det blev dubbel garderob. Både vardagskläder, Kalaskläder, termokläder, vinterkängor, stövlar o regnkläder..

Ett annat alternativ är ju att själv åka och hämta honom. Se till att veckans viktiga saker är med.

Eller byta i skolan. Lämna gympaskorna där kanske?

Jag har inget problem med mitt ex. Vi skickar det mesta fram och tillbaka. Men hade det inte fungerat så hade var och en fått ha sin uppsättning saker. Inte dubbla telefoner kanske men det är ju enklare om det finns laddare på båda ställen.

Däremot ha vi problem med min sambos ex som fortfarande efter mer än ett år vägrar att träffa mig. (De hade gjort slut när vi täffades) kan inte förså hur man inte vill träffa personen som sitt barn bor hos varannan vecka?! Deras barn har problem med utvecklingen och vi behöver gå en teckenkurs för att underlätta. Då tycker hon att jag inte ska gå på den för hon vill inte träffa mig. Hur kan man vara så egoistisk att man inte vill sitt barn det bästa?

Det borde ju vara allas föräldrars önskan att det ska bli så bra som möjligt för sina barn! Oavsett om det handlar om att barnen har alla gympakläder med till skolan eller att man vill att alla de som träffar barnet mycket får gå på teckenkurs... Suck

Jag skickar inte kläder, jag lägger fram kläder som min son klär på sig, det sinar i garderoben när jag tillslut bara har små kläder kvar, jag skulle aldrig falla mig in att sätta på för små kläder. Menar du att jag ska klä M med för små kläder när jag lämnar? Så funkar dock inte jag tyvärr...

Vi ska enligt ett möte hos Soc endast ha mailkontakt om sådant som berör M, tragiskt men sant!

Ändå hör hon av sig via telefon, sms osv osv.

Jag har föreslagit att lägga en lapp i skolväskan med vad som ska följa med till sin pappa men känner att ska det verkligen behövas?

Visst ansvar ligger på M men det yttersta på mamman att det är nedpackat när hon lämnar på skolan på måndagar.

Det är jag som köpt allt, mobil, gympaskor, laddare, reflexväst, osv osv. Jag tycker det är tragiskt bara att mamman inte har samma tänk som mig och fokus på M i slutändan. Skapar osämja mellan mig och M, känns som att det är just det hon är ute efter så M inte vill vara hos sin pappa, M säger redan nu att pappa skäller och är sträng, fast det ser jag som något positivt, verkar vara laglöst hos mamman.

Säger som många andra, försök skaffa dubbelt så långt det bara går.
Men - jag förstår verkligen din frustration.

Mitt ex har blivit platspappa till ett nytt barn som är samma ålder som vår yngsta. Barnet måste ju ha kläder på sig när man byts av och ofta får jag höra av mina barn att flickan hemma hos mitt ex går runt i mitt barns kläder. (Hur svårt är det att veta "Är det jag som köpt detta?"!?) Om jag ber honom skicka tillbaka t.ex "de och de byxorna/tröjan" så svarar han alltid "oj, jag hittade det inte". Nu har jag lärt mig och försöker att alltid skicka barnen i "hans" kläder. Men det fungerar ju inte alltid, för det känns fel att säga "Nej, du får inte ha den på dig för du ska till pappa". Han skickar alltid tillbaka barnen i tunna mjukbyxor och ibland måste de ha andra kläder på sig osv. I somras åkte dottern i helt nya sandaler till honom (man köper liksom inte direkt två par sandaler när det blivit sommar och förra årets är för små) och hon kom tillbaka i ett par för små, helt utslitna sandaler. När jag gång på gång bad om att de nya skulle komma tillbaka så svarade han "jag hittar dom inte". Jag har aldrig sett dom igen.

Nu till det allra suraste av detta - det går inte att göra något. Det är inte tillräckligt för att gå till vårdnadstvist om, det är inte ens tillräckligt för att väga till ens fördel av man av annan anledning hamnar i en sådan tvist. Man kan aldrig bevisa något.

Jag brukar säga så här till mig själv. Jag tillåter mig att klaga på mitt ex till min man och mina vänner. När jag har klagat en gång så försöker jag släppa det. Man kan inte hålla frustrationen inne, men man mår inte heller bra av att fasta i den. (Det är mycket lättare sagt än gjort, men jag försöker.)

Jag säger inget om frustrationen om barnen, men jag påminner dem om att försöka komma ihåg XXX osv. Jag försöker att lägga så få värderingar som möjligt på dem, men samtidigt gjort klart att om något glöms så får man leva med att man inte har tillgång till det förrän man är hos pappa igen. 

Vet inte om det var något direkt svar på din fråga, men jag hoppas att du åtminstone känner att jag förstår och vet hur det är. 

Det här hade kunnat vara jag som skrivit, nästan ordagrant.  Lider med dig.

Ja. Det är tyvärr så jag menar. Lämna i samma kläder han kommer i.

Fast. Är inte en nioåring tillräckligt stor att klä sig själv?

Ja det är trist att ha köpt allt och sedan få köpa igen. Min man både betalar underhåll och i början köpte han massa kläder och skickade med till mamman. Han slutade dock snart med det sistnämnda eftersom vi aldrig såg sakerna igen..

Men det är såklart upp till dig. Antingen vill du hitta en lösning eller så fortsätter ni som förut. Mamman lär du inte få att ändra sig - alltså ligger det på dig att hitta en lösning du kan leva med.

Vart skriver jag att han inte klär sig själv? Jag lägger fram kläder kvällen innan som han klär på sig.

Jag anser att det är mamma och pappa som har ansvar för att det ska funka. Jag får helt enkelt låta allt vara kvar här och lämna en packad väska i skolan på måndagar.

Precis och jag vill inte få henne att ändra sig bara ta ansvar vad M ska ha med sig till sin pappa, här har vi en rutin på söndagskvällen att packa väska och se till att allting är med, visst jag glömmer saker oxå och M är i den åldern nu med att han har inte världens bästa minne.

Det är förtusan inte upp till mig, det är upp till oss tre att lösa på bästa sätt, har skickat sms att om det inte funkar i fortsättningen så behåller jag allt här. Då blir det konkret om inte annat...

En vårdnadstvist skapar bara problem och det är det minsta jag är ute efter, jag är mer ute efter att lösa problemen som finns!

Jag tänkte bara höra om någon har tips!

I måndags fick jag ett problem till, telefonen va glömd hos några bekanta till mamman och vems bord hamnade de på att hämta denna telefon, laddaren vart lovad att lämnas i skolan i tisdags, va den där? NEJ!

Vi har tjafsat mycket genom åren, nu har vi ingen kontakt alls. Hon kommer inte åt mig längre än att ställa till det såhär. Fast jag är lugn som en filbunke iallafall, varför brusa upp i onödan och låta det ta energi.

Jag menar om han inte klär sig hos mamman? Isåfall är det ju sonen som tar på sig för små kläder?

Varför lägger du fram kläder till en nioåring?

Ja, jag håller med om att det BORDE vara båda föräldrarna som tar ansvar för att det fungerar. Men det gör inte alltid det och då får man arbeta med hur verkligheten faktiskt ser ut.