Barnets mamma motarbetar..

Jag menar självklart inte att du ska dra det till en vårdnadstvist utan att man måste inse att även om det är skit så finns det ingenting man kan göra. Du kan inte tvinga mamman till bättring. Om du går på henne för hårt om det här så kan HON gå till tvist med dig och hävda att det är du som är problemet och det finns risk att rätten dömer till hennes fördel. (Jag säger inte att det är rätt, jag säger hur det är.)

Så mitt tips är att hitta en ventil som du kan använda som inte går ut över barnet och inte går ut över den redan dåliga relationen med mamman men som ändå fungerar som ventil för dig och din frustration. 

Och vill du verkligen få det bättre för ditt barn skulle jag rekommendera att du och mamman söker samtalshjälp. Man ska kunna prata med sitt ex. Man ska inte behöva tycka om det och man ska inte ringa och fråga om vädret, men man ska kunna samtala om barnet utan att det skapar frustration. Ditt barn mår inte bra av en situation där föräldrarna vägrar tala med varandra.

Jag menar om han inte klär sig hos mamman? Isåfall är det ju sonen som tar på sig för små kläder?

Varför lägger du fram kläder till en nioåring?

Ja, jag håller med om att det BORDE vara båda föräldrarna som tar ansvar för att det fungerar. Men det gör inte alltid det och då får man arbeta med hur verkligheten faktiskt ser ut.

Nu är det så att Soc har rekomenderat mailkontakt endast, va absolut inte mitt initiativ. Dom kan aldrig döma pga att jag är ett problem, har jag väldigt svårt att tro. Om hon går till vårdnadstvist igen, två ggr hittills och inte kommit någon vart, så säger jag bara att jag är där för att lösa problemen. En tvist oroar jag mig inte det minsta över.

Samarbetssamtal har jag gått på till å från i åtta år, dom tar inte tag i problemen, aldrig någon uppföljning, bara massa dravel som tar onödig tid och energi!

Jag tror tyvärr att det är många pappor som är i min sits men orkar inte kriga för sin rätt, släpper taget helt istället. Jag anser att samhället måste ta tag i problemen på allvar och inse att pappor är inte alltid det onda, mer ofta tvärtom känner jag.

Jag vet att min son mår inte så bra, skyddar sin mamma och ljuger för mig för att jag inte ska bli arg eller irriterad, ett manipulativt beteende anser jag. Vanligare än vad man tror idag!

Din son kanske skyddar dig, pappan, när han pratar med mamma. Om du sager att han skyddar mamma undrar jag om du sager negative saker om mamman? Tro mig, det funkar inte så bra. Mina föräldrar klagade på varandra inför mig och jag tog alltid den andra i försvar. Pappa trodde hjag bara tyckte om mamma. Mamma trodde jag bara tyckte om mamma. Jag var dessutom 16 år! Så aldrig baktale den andra föräldern, om det nu är så att det slipper ut grodor ur dig, är ju inte säkert, jag bara gissar.

Jag tycker du ska fortsätta som du gör, packa åt pojken, men låt helt bli att skicka med saker till mamman. Hon får ansvara att inhandla kläder till sina veckor. Precis som Brumma säger, skicka tillbaka barnet i samma kläder. Gör det i några veckor så ser du om det blir någon förbättring. Jag hade meddelat mamman att eftersom mobilladdaren ofta inte följer med tillbaka så stannar den hos mig, hon får inhandla en egen till sonen.

Det enda jag inte tycker du kan klaga på är att du fått hämta hans mobil hos en bekant, sånt händer. Om det nu inte är tio mils extra körning, då hade jag varit förbannad också.

Jag förstår verkligen att du är frustrerad. Det gör vi nog allihop i tråden. Men det är inte så mycket du kan göra för att förändra mamman, ingenting egentligen. Du kan bara vara en bra pappa och ta hand om ditt barn på bästa sätt under veckan hos dig. Kämpa på och använd tråden här för att pysa ut irritation. Skriv allt du irriteras på, får man ur sig det kan man lättare släppa det. Lycka till.

Nu säger du emot dig själv, om han skulle sätta på sig för små kläder? Ska det ens finnas för små kläder i en garderob?

Jag lägger fram kläder för att spara tid på morgonen, du vet vi barnfamiljer behöver allt några extra timmar per dygn som inte finns.

Varför ifrågasätter du mitt sätt att vara?

Jag är jag och du är du!

Då undrar jag hur man jobbar med en verklighet? I min verklighet ska det mesta runt ett barn fungera smärtfritt!

Anna nu gissar du helt fel, jag kan säga att det är lite mammas ansvar oxå att väskan är packad men att M ska försöka komma ihåg allt själv, men en nioåring har många tankar i huvudet och glömmer hälften. Vi packar väskan i lugn och ro söndagkväll, jag är noga med att allt ska med. Han har träning i veckan, tränar i klubbens kläder, får tjata efter dom kläderna i stort sett varje vecka.

Jag kräver absolut inte en förändring från hennes sida, jag får helt enkelt ha kvar telefon, gympaskor osv osv här och lämna i skolan måndag morgon. Men då är frågan, varför ska JAG drabbas för någons lathet? Kan säga att hon är sjukskriven och hemma om dagarna.

Glömma en telefon en enstaka gång är helt okej, hade jag fått ett sms eller mail på söndagskväll att vi glömde telefonen där och där kan du lösa de eller? Hade kunnat hämtat söndagkväll och lämnat den i skolan. Nu är det så att M åker själv kommunalt till skolan och är beroende utav telefonen. Jag vågar inte låta honom åka själv utan!

Som jag skrev så är jag i samma situation som du, så det har inte att göra med om man är pappa eller mamma. Det finns absolut många orättvisa situationer, och därmed många pappor som har det som du. Men det finns lika många mammor! Det handlar inte om kön, utan om relationer och bristen på kommunikation.

Sedan känner jag inte dig, vet inte exakt vad som hänt förut i tidigare försök. Jag har försökt möta dig och ge dig de mest konstruktiva svar jag kan utifrån vad jag vet. 

Jag lämnar den här tråden nu för jag har verkligen försökt att visa dig både medkänsla och förståelse men det känns om att du är för upptagen i din egen frustration för att kunna ta emot den eller höra att jag faktiskt försöker stå på din sida. 

Lycka till.