Hatar min bonus

Fast fortfarande så räknas hans barn som utomstående för henne.

Hon har inga direkta juridiska skyldigheter mot hans barn.

Fast kärnan i problemet är hans barn som inte har lärt sig att visa henne respekt.

Är det så konstigt tycker du att hon inte behöver tycka om hans barn som inte visar henne respekt?

Allt kretsar väl inte kring hans barns vilja?

Har jag någonsin sagt att så skulle vara fallet? Du lägger ju in saker i detta som inte finns. Dessutom har du ingen aning om hur sambons barn upplever situationen. Vad har det med detta att göra ens?

Du vänder hela tiden allt mot ts som ett sätt att ge ts skulden för att hans barn inte kan uppföra sig mot ts.

Redan etablerad familj? Du menar den familjens som ts man och hans ex bröt upp när de separerade, eller? Nu träffades ts och hennes man och de kom fram till att de vill vara med varandra. Eller menar du att ts kom in som en ångvält, körde ut barnets mamma och hävdade sin plats där? Inte särskilt troligt va? Varför kommer du med denna exploderande retorik från ingenstans? Varför ska ts ta sig till barnet om detta enligt dig är fakta? Ännu mindre anledning för ts att bry sig om barnet eller räkna in ts mans barn som en del av hennes familj.

Varför för du barnets talan? Du har ingen aning om barnets situation i detta och det är helt meningslöst att sitta och vända allt alla säger som en anledning för barnet att inte bry sig/bete sig/tycka om/exkludera osv. Du vet ingenting så det kan du släppa med en gång. 

Problemet i detta fall anser jag är att barnet beter sig respektlöst men detta är pga ts man som inte sätter ner foten. Vidare måste även ts sätta ner foten men det kan vara jävligt svårt om inte ts man också gör det. Barnets beteende är alltså inte en reaktion på typ att ts inte tycker om barnet eller att "om inte ts tycker om barnet så behöver barnet inte tycka om ts". Det är en ledningsfråga, som någon har sagt tidigare: barnet måste få tydligare regler samt lära sig att man inte bara kan få allt man pekar på. Detta måste barnet lära sig illa kvickt innan det är för sent. Detta är troligen ett resultat av slappt föräldraskap och att barnet antagligen blir överkompenserad av föräldrar (och kanske andra släktingar) för att föräldrarna inte bor tillsammans. Ts reaktion på detta känns i min värld fullständigt naturlig, det är knappast konstigt att ts blir less pga detta och applicerar denna ilska på barnet. Alla har skyldighet att respektera och acceptera varandra, kan man inte det så måste man hitta en annan lösning - typ komma till kärnan med problemet, sätta tydligare regler hemma osv.

Ts behöver inte älska barnet eller räkna det som sin familj för att vardagen ska funka. Detta behöver inte betyda att barnet inte räknar ts till sin familj, det kan barnet säkerligen göra i och med att barn är barn och har helt andra referensramar än vuxna. 

Och min man och hans barn och ts man och hans barn kom in i min familj och i ts familj. Men vissa ska känna sig ovälkomna bara för sakens skull eller?

Precis, skulden ligger hos ts man.

Fast ts räknas inte som utomstående eftersom att mannen räknas som TS familj (dom är sambos)