Hatar min bonus

Jag ville bara påvisa att det mycket väl går att samexistera även om man ser varann som utomstående, eller inte ens är speciellt förtjusta i varann.

Att det inte fungerar för ts är för att hon trots att hon ser barnet som utomstående, försökt ta en föräldraroll och passa upp på barnet. Hade hon struntat i det från början och bara lutat sig tillbaks och varit pappans sambo, och låtit honom ta hand om barnet som han gjort innan hon kom in i bilden, så hade kanske känslan och hela situationen varit annorlunda. När man gör något för en utomstående tex ser till att hon slipper det förhatliga fritids, då förväntar man sig ett tack åtminstone. Barnet själv har inte riktigt förstånd på det ännu, så då borde pappan påpeka att hon ska tacka ts för hämtningen. Även han ska va tacksam att hon ställer upp på hans barn, han är gammal nog att förstå att man tackar för tjänster som görs åt en själv eller ens barn!

Det beror helt på vad de har för relationer sinsemellan. Men jag är på Ess linje och tror absolut inte att barnet tar skada av att lära sig vad tacksamhet är. Det är föräldrarnas uppgift att lära henne det såklart. Ungen är ju knappast otrevlig i nuläget för att hon inte säger tack, liksom. Men om pappan går in och förklarar, precis såsom Ess sa det, så är ju det superbra. 

Vad fan är det för fel på en del människor?!

Ts gör alla rätt och får galet mycket skit för det! Om det är någon som ska få skit så är det hennes sambo som inte tar tag i problemet.

Tycker så vansinnigt synd om alla bonusmammor som får slå knut på sig för att ändå bli behandlade som skit. Usch!

Tröttnar du på sambon så får du mer än gärna bli bonusmamma till mina barn ts. Pappan är ansvarstagande och duktig med barnen, jag är snäll och barnen är goa samt lyssnar för det mesta. Komsikom!

Jag tror att du har helt rätt. Hon testar gränser och ser om ts är "the real deal". Men eftersom det inte finns någon som vägleder henne så går hennes beteende givetvis överstyr.

Jag hoppas det också

Nej, så har jag uppfattat det också. Omedveten, oförstående eller oförmögen är mina gissningar.

Om hon vill fortsätta leva med honom så bör hon ta upp det, annars kommer hon tillintetgöra sig själv och gå under. Pappan bör även ta upp det med biomamman samt kontakta BUP, då det är tydligt att flickan inte heller mår bra.

Hon kan inte lösa det här själv. Vad är det hon i så fall skulle "ta tag i"? Sitt mående kan hon söka hjälp för eller på annat vis råda bot på, men flickans beteende/mående är bio-föräldrarnas ansvar.

Nej, tvärtom. Det är många barn och ungdomar som får stå ut med psykisk (och ibland fysisk, men då brukar det oftare uppdagas) misshandel av styvföräldrar. Så det är i högsta grad en relevant jämförelse. 

Det står mig för att försvaret ligger hos förövaren, något som annars inte gärna brukar accepteras. 

Mig ger det inte mycket, däremot kan det ge barnet något. Att stärka en vuxen som går omkring och känner hat mot en sjuåring i sina vanföreställningar och destruktiva känslor skapar en acceptans kring en känsla som i sin tur kan få ett beteende och ett agerande att eskalera åt ett, för barnet, väldigt dåligt håll. 

Hur vet du att detta inte pågått i månader? Har inte läst något om det från ts.

Planeringen blir så som det skulle vara om pappan varit ensamstående, alltså som det var innan ts flyttade dit. 

En flytt hem för ts behöver ju inte innebära att ts och pappan gör slut på sitt förhållande. De kan fortfarande dejta, men till en början kanske mest på barnfri tid och låta dottern vänja sig vid- och lära känna ts!

Så om han gör det och barnet börjar bete sig bra så slutar hon att hata barnet? Och sen kommer en ny period då barnet börjar bete sig dåligt och hon börjar hata det igen. För som du resonerar så är det ok att hata ett barn som beter sig dåligt. Blir det inte väldigt mycket toppar och dalar, dysfunktionellt?

Jag har personligen svårt att tro att ts inte har gjort något fel som lett till att dottern har problem med henne. Det finns många människor som sitter på internet och berättar saker så länge det är till deras egen fördel. Hade varit lättare att tro på henne om hon erkände sina dåliga sidor också och inte bara bonusens.

Du håller inte en vuxen ansvarig för dess känslor. Hon har tydligen så starka negativa känslor för barnet att hon inte vill bo med det. Ok du tycker det är ok att hata (som ts själv säger att hon gör) ett barn när det beter sig dåligt. Tror du att det slutar när barnet börjar bete sig bra? Och sen då när en trotsålder kommer, är det optimalt att vilja flytta igen då också? För enligt dig har ts inga problem med sina känslor. Är det inte bättre att hon arbetar med sina känslor? ingen annan än hon kan ju göra det. Alternativet är att börja hata barnet och sen vara ok med barnet om vartannat, tycker inte du det är lite destruktivt och dysfunktionellt? Vara redo att packa och dra när barnet beter sig dåligt. Borde man inte som vuxen förväntas kunna hantera sina känslor gentemot ett barn bättre än så? Barnsligt och dysfunktionellt beteende.