Hatar min bonus

Fast hon är ju inte utomstående. Alla är ju en del av hushållet men hur man sedan definierar varandra kan se olika ut. Jag tror inte att det är ovanligt att exempelvis bonusföräldern inte känslomässigt ser barnet som en del av sin familj, men att barnet gör det. Det ena är inte bättre eller sämre än det andra och man måste tillåta barn att känna såsom de vill. Alla är en del av varandras hushåll och barnen har automatiskt en beroendeställning inför de vuxna i det, biologiska eller ej. 

Mitt bonusbarn brukar rita teckningar på dagis av henne, hennes mamma, hennes pappa och jag och säga "detta är min familj". Ska jag säga "apapaaap, vi är inte familj bonus!" eller ska jag låta det bero? Självklart låter jag det bero, skulle aldrig ta från henne den känslan av trygghet som hon har bara för att jag ser saker på ett annat sätt. Tilläggas kan att barnets mammas kille knappast står med. Men då bor barnet till ca 90% hos oss så det är ju knappast konstigt.

Barnet räknas som utomstående för Ts vilket inte mannen gör.

Varför då?

Enligt mig är det en uppfostringfråga. Uppfostringsansvaret ligger inte hos ts.

Alla är (eller ska iaf vara) en del av hushållet på lika villkor. Dock så kan barnet för ts vara en utomstående, någon som ts inte räknar till sin familj. Detta innebär inte att barnet är utomstående hushållet - barnet och barnets pappa har ju ett band. Detta innebär heller inte att barnet ser ts som en utomstående i barnets familj. Förstår du?

Det kan barnet tycka och tänka så mycket barnet vill kring. Där ska ts och sambon sätta ner foten. Ett sådant beteende är inte acceptabelt. Hemmet är ts. 

Barnets familj består av pappan.

Ts familj består av pappan, dvs sambon.

Hans familj består av barnet och ts.

NEJ. Problemet ligger i barnets uppfostran och barnets otrygghet som leder till ett dåligt beteende mot alla i sammanhanget. Ansvaret ligger på föräldrarna att se till så att deras barn sköter sig och visar respekt mot andra. Ts reaktion: att "gömma" sig och vilja bort, är enligt mig helt naturligt när situationen är som den gör. Jag gör samma sak som hon när jag tycker att det blir för mycket här hemma.

Det är väl ingen som kan hindra barnet från att se henne som utomstående?

Det som är att hon själva verket räknas med i familjen i och med att hon är sambo med honom.

Hon och mannen bestämmer där hemma.

Men du har ju fel. Vad ska jag göra? Situationen som den är, är knappast ts fel. Jag försöker förstå dig men det går inte. Så om ts hade tyckt om barnet så hade det inte funnits ett problem eller? Min bild av detta är att ts har börjat känna negativa känslor inför barnet i och med att ts har ställt upp så mycket, inte fått något tillbaka och att barnet inte har satts några gränser - barnet får härja fritt i hemmet och ts förväntas flytta på sig. Detta leder till att ts känner irritation. Menar du att barnet ska få fortsätta som den gör och att ts bara ska acceptera detta? Det är ett solklart fall av en uppfostrings- och beteendefråga.

Men du har ju en skev bild av verkligheten. Jag kan inte ta det på allvar. Är inte situationen självklar?