Hatar min bonus

Det optimala vore om både mannen och ts tar sitt ansvar och vägleder dottern bort från sitt dåliga beteende mot ts.

Gränslösa barn som dottern kan upplevas som det värsta på jorden och det enda sättet att komma till rätta med det är att man som par i en relation jobbar tillsammans för att få bukt med det.

Det jag läser mellan raderna är att mannen inte står på sig tillräckligt gällande dotterns beteende mot ts samt att ts gör mer mot dottern än vad som egentligen förväntas.

Men om jag besvarar dina frågor kommer du ändå inte nöja dig förrän jag har "gett dig rätt i att skulden för dotterns beteende ligger hos ts"

Det är "okej" att du ser på det hela utifrån det.

Hur menar du då? Vad är det jag borde tänka istället om dottern?

Var det här inlägget till mig?

Nej

Ber om ursäkt för mitt korta och otrevliga svar. Jag  var irriterad över något annat som inte hade med dig att göra.

Jag ska förklara vad jag menade. Enligt min mening så sa vi inte samma sak...

Hoja menade på att ts borde sätta gränser både för sig själv och för dottern. Jag tycker absolut att hon ska sätta sina egna gränser, men att sätta gränser för dottern blir snudd på omöjligt om pappan inte backar upp henne. Dotterns beteende har gått för långt för det anser jag.

Jag tyckte istället att pappan sätter gränserna. Han hör givetvis med sambon vad hon önskar och tycker, men det är han som fastställer reglerna. Då blir det lättare för ts att upprätthålla dessa inför barnet som annars kanske inte skulle lyssna på henne. Det är pappans regler som gäller, och inte "den jobbiga bonusmammans".

Då jag inte tycker och känner som ditt exempel, så berör det inte mig.

Det är möjligt att jag blandade ihop de två, men fortfarande är det två olika tillvägagångssätt.

1. Pappan och bonusmamman sätter gränser ihop

2. Pappan sätter gränserna - som ger det stöd ts behöver

Fast jag har ju inte skjutit ner flickan som ouppfostrad... Däremot har jag flera gånger påpekat att hon troligvis inte mår bra och behöver stöttning i sina jobbiga känslor som hon nu går igenom, och det främst från sina biologiska föräldrar. Inte en enda gång har jag lagt skulden på barnet.

Ingen fara. Flickan har ingen som helst skuld i det här. Hon är ett barn och agerar därefter precis som du skriver. Det främsta ansvaret ligger hos pappan, så klart, då det är hans dotter som inte mår bra.

Men jag tycker definitivt inte att ts har gjort allt rätt. Så som jag uppfattar det från det hon har skrivit så har hon betett sig rätt barnsligt och impulsivt, om jag nu ska  vara helt rättfram nu när ändå ts lyser med sin frånvaro.

Jag anser inte att ts reaktion och agerande är positivt på något sätt, utan poängen med allt jag har skrivit har varit att vi inte ska skjuta ner en människa fullständigt i en situation där flera personer och starka känslor är inblandade. En nertryckt människa kan aldrig agera rationellt och sunt.

Jag är rätt övertygad om att ts inte är ond på något vis. Omogen och impulsiv ja, men jag har svårt att tro att hon vill hata flickan, om hon nu faktiskt gör det. Målet var att vända andan här inne till att ge ts råd och stöttning så att situationen lättade för alla parter - men främst för flickan som är den som lider mest.

Innebär detta att du tycker att mannen bör ta sitt ansvar att stötta ts i uppfostran gällande dottern?

Ts tillhör familjen (oavsett vad dottern tycker) då hon har ingått ett samboskap med mannen.

Dito, kära du.,,

Du är väggen så länge du ej inser att mannen har lika stort i det hela som TS

Nej självklart inte. Men jag kan förstå att dottern inte tycker det känns kul att pappa ska få en unge med en för henne helt okänd kvinna!

Ts och pappan blev ju gravida inom 6 månaders förhållande - DET tycker inte jag är särskilt vettigt faktiskt! 

Jag undrar om ts är ganska "gammal"? Alltså 40+ så det är därav det är så oerhört brådskande att skaffa barn?