Min älskade son

Jag är i exakt samma situation. Jag är i v 22 och ska föda fram barnet nu på mån. Fy vad jag lider med dig. Jag vet verkligen hur det känns. Har haft flera kuta kuratorbesök. Känns som att livet är så meningslöst och tomt. Jag vet inte hur jag ska klara av att föda fram det på mån. Bara vetskapen att föda fram ett dött barn får mig att må så dåligt. Ang missbildningar så kan specialistläkare se det redan i v 11 på ul vilket betyder: jag ska aldrig vänta med ul och aldrig acceptera att barnmorskor undersöker när de inte har tillräckligt med kunskaper. Kram

Vill tillägga att vårt barn har missbildningar I hela huvudet och kan inte leva utanför min kropp. Då blir valet enkelt men fortfarande så svårt att acceptera. Vi som längtat så!

Jag tänker spontant att ni bör tänka över beslutet om abort en gång till. Som någon skrev, leta efter andra med liknande handikapp och se hur de lever sina liv. Ert barn kommer (om armarna är enda problemet) att kunna springa, spela fotboll, läsa böcker, gå på universitetet, bo i eget hushåll, simma, pussas, få familj, barn, vänner...

Du måste inte förlora din son bara för att han inte ser ut som andra! Personligen förstår jag faktiskt inte ert val alls. Kan ni istället se det som positivt att ni fått veta redan nu och har gott om tid i att sätta er in i hur er son ska hjälpas för att få ett riktigt bra liv?

Jag förstår hur ni alla tänker, men en del av er kan verkligen behöva formulera er bättre. Ni sparkar på nån som redan ligger, som är rädd och förkrossad och står inför en situation de nog inte förväntat sig att nånsin stå inför. Det är inte ni som står med det här valet, det är inte ni som bär bördan av det här tunga beslutet. Var snälla istället, stötta ts eller uppmuntra till ett annat val. Men ni behöver inte vara så hårda mot någon som går igenom nåt fruktansvärt.

Det kan jag absolut hålla med om. Jag utgår ifrån att vi alla fattar beslut om vad som är bäst för våra barn utifrån de kunskaper/erfarenheter vi har att tillgå för tillfället. Det känns bara så frustrerande för många här tror jag, att vi ser så mycket positivare på situationen än vad TS gör och därför blir det lite hätsk stämning, men det är ju absolut inget som gör situationen bättre. Självklart är det en chock att få ett sådant besked och förfärligt att inte hinna tänka igenom situationen längre tid än ett par veckor!

Följ erat hjärta och gör det som ni tror är det bästa. Det är svårt för de människor som inte varit med om liknande att ha empati och förståelse och därav många konstiga inlägg här ovan. Många kramar till dig från en som verkligen förstår.

Vad vet du om vad vi andra varit med om?

Jag skulle ha empati om vederbörande uttryckte sorg över att hennes kommande barn drabbades av handikapp. Men att uttrycka sorg över att förlora "min älskade son" När hon själv väljer att avbryta graviditeten för att armarna inte utvecklas som de ska och menar att hin gör det för barnets skull är hyckleri. Faktum är att om hon VERKLIGEN betraktade fostret som "sin älskade son" skulle det inte finnas på kartan att abortera honom.

Abort gör man i 99 fall av 100 för sin egen skull, så även TS, då avsaknad av armar inte alls betyder att man inte kan få ett normalt liv med glädje, sorg, utbildning,jobb, kompisar, äktenskap, barn och karriär....

Hur kan du säga så? Förstår du hur hemskt det du säger är? Jag tvivlar inte en sekund på att hon älskar sitt barn, men de har just fått hemska nyheter och hon är uppriven. De är rädda för hur barnets liv kan bli och kämpar med det här. Vilket beslut de än tar är det inte upp till oss att döma dom, vi vet ingenting om deras förutsättningar eller tankar bakom beslutet. Just nu känner de att det hela är hopplöst och såna inlägg som dina ger henne varken tröst eller förmodligen ens lust att fortsätta läsa den här tråden och kanske få hjälp att se det på ett nytt sätt. Stötta så kanske du kan påverka henne att se det hela med andra ögon. Just nu attackerar du bara någon som är förkrossad och vad gör det för nytta? Utöver att du får sitta där och spy galla över en stackars kvinna som är rädd och ledsen, vad har du åstadkommit?

Klar man är uppriven efter ett sådant besked. Dock överväger man inte att avliva vad man påstår sig betrakta som en "älskad son" för att han saknar armar. Lika lite som jag skulle avliva min 7 åring om han av nån anledning förlorade armarna. Vad jag åstadkommit? Tja... Jag har på ett debattforum uttryck min åsikt vad det gäller hyckleriet att påstå att man gör abort för "barnets skull"..

Sorgliga inlägg som inte leder någon vart och verkligen inte till det bästa för ts. Ts- jag rekommenderar att du inte följer den här tråden- den gör dig inte gott. Omge dig med människor dom har ett fint hjärta och med omtanke.