Varför är ni ensamstående förälder?

För barnens pappa tror jag familjelivet kom som en chock efter att han och jag hade haft ett långt förhållande innan barnen. Han började jobba jämt och var nästan aldrig hemma. Kom på honom med att ha varit otrogen under ett års tid vilket gjorde att jag bröt upp på studs. Han har aldrig varit jätteintresserad av barnen och har noll koll på skolan, tandläkarbesök osv. Numera har denna "fantastiska" personlighetsförändrade person även ett fängelsestraff bakom sig vilket väl inte gör mig mer av åsikten att barnens bästa är att vara hälften av tiden med honom. Tidigare så ansträngde jag mig verkligen för att de skulle ha en så bra kontakt som möjligt med honom men nu när de har blivit större så vill de helt enkelt inte träffa honom så ofta och jag kommer inte att övertala dom på något sätt.

Det är fortfarande en sorg att det här är hur det blev. Jag anstränger mig hårt för barnens skull men jag känner mig ofta otillräcklig, för trött efter jobbet, för lite glad. Barnen hade förtjänat en enklare uppväxt. De runt mig tycker att man får se det positiva, att barnen lär sig att det finns ett värde i att kämpa och aldrig ge upp. Och att det materiella inte är det som räknas, allt det där jag tog för givet tidigare. Att det som räknas är att man lyssnar, diskuterar och visar kärlek och omsorg om sina barn, att trötthet inte är det värsta.

Oj, mycket text blev det...:)