Höstbebisar efter IVF 2016

Kan knappt fatta att jag kommit in i vecka 35 idag! Känns som att det är på riktigt nu. Skulle inte alls oroa mig om barnet föddes under denna vecka (även om jag inte vill det p.g.a. mitt planerade snitt, men skönt att veta att det i princip inte finns anledning till oro p.g.a. prematur).

Mår fortfarande bra och bättre faktiskt än denna tid vid förra graviditeten, så det känns också jättebra!

Just nu bara positivt mao, det enda jag oroar mig för är att mitt BT började strula vecka 35 förra gången så håller tummarna för att det inte blir så igen.

USch, förstår att det känns jobbigt!

Men vilken tur i det läget att kunna ha nedräkning till ett sista datum som inte är 14-15 dagar efter BF!! Jag tycker också att det är skönt att jag snart ska få veta ett absolut sistadatum. :)

Ska du ha ett planerat snitt så sent? Wow! Modigt. Läkarna har försökt förbereda mig på att iom att det är planerat snitt så plockar de ju inte ut barnet i vilket läge som helst (som vid urakuta snitt tex antar jag) och att jag därför, som snabbföderska, kan missa ett planerat snitt om förlossningen sätter igång i förväg. Gah! Så därför kommer jag förhoppningsvis att få snitt beviljat så tidigt som det går utan ökad risk för bebisen. Men vem vet, det är ju ett sjukhus så är det fullt så är det fullt.

Jag har förresten börjat få förvärkar (vecka 35). Hade inte kännbara sådana min förra graviditet, men det är ju vanligare med andra barnet. Inte så kul att få sammandragningar och ha ont i ett par timmar på raken (alltså sammandragningar av och till, inte en enda under två timmar, haha). Smärtan är helt hanterbar, men något starkare än den "molande mensvärk" jag läst mig till. Hoppas det inte ska hålla på så här i en månad till! (Även om: så länge allt går bra så får det väl vara hur det vill med det! :) )

Den där oron känner jag igen så väl. Iofs så är jag en sån som oroar mig i graviditetens alla faser, men tyvärr ökar ju riskerna igen för barnet mot slutet (tror jag att jag idiot-googlade mig till förra graviditeten) och jag tror att vi som fått kämpa extra helt enkelt har en sorts overklighetskänsla inom oss: kan detta verkligen hända MIG/OSS? Ska VI verkligen få barn efter alla år? Och den känslan tror jag gör att man oroar sig ännu lite mer än någon som inte haft problem att bli gravid och kämpat för det i många år.

Har upptäckt nu att detta även är en av fördelarna med planerat KS, även om det inte var anledning till varför: slipper oroa mig för att gå över tiden mycket.

Gingerpool: Kul att du är kvar! Min erfarenhet från då vi fick storebror är att tråden levde på ganska bra i någon månad efter att alla kommit - det är ju kul att dela med sig av sina erfarenheter efteråt också. :)

Hur går det för er?