Tonårsbarnet går mig på nerverna!

Plastföräldrar skall inte uppfostra barn anser jag. Om man inte kommit in tidigt i deras liv, när de är typ 3-4-5 år. Bor man ihop är det naturligtvis så att det är vissa regler som gäller. Men att gå in och fostra barnen anser jag inte är en plastförälders sak. Det är svårt med de där gränsdragningarna om vad du bör göra och inte göra. Men i huvudsak är fostran pappas sak i ditt fall, även om han är slapphänt. Däremot skall ungen uppföra sig som folk hemma i familjen. Vad gäller pengar och värdesaker är det pappans sak att styra upp. Det här måste ju ni två komma överens om.

Jag har själv haft styvbarn. Och har inte lagt mig i deras fostran. Men i många fall har de kommit till mig och bett om vissa råd, pratat osv, och DÅ kan man ju naturligtvis ge sin syn i saken. Men uppfostrat har jag aldrig gjort.

Att sambon inte lägger sig i din uppfostran och att ni talat om det, är ju jättebra. Men vad tycker 13-åringen att du som "utomstående" (du är inte mamman) fostrar honom? Att ha två föräldrapar kan vara nog så traumatiskt. Har man dessutom FYRA vuxna (om nu mamman också har ny sambo) som skall uppfostra och lägga sig i måste ju vara skitjobbigt att anpassa sig till. Tänk dig själv.

Vet inte hur man skall göra. Kanske ta ett snack med killen i lugn och ro. Inte när det är strider och konflikter utan när allt är lugnt? Han kommer fortsätta fippla ut. Men lugna härliga samtal sätter sina spår och ju mer tiden går så inser han att allt ni sagt stämmer ju. Och så plockar han in hjärnan där den skall vara (typ, när han fyller 18).

Det är inte nån idé att förfasa sig. Ingen idé att gå i taket. Ingen ide att bråka och gräla. Om han skriker och smäller i dörrar, gör inte samma sak. Låt det hållas. Men när han lugnat sig - kanske dagen efter - så snacka med honom. Ju mer prat, desto mer fastnar. Så småningom. Men negligera inte. Då kan det tydas på ointresse för honom och hans göranden och låtanden. Att ni inte bryr er. Livsfarligt för en ung människa. Lägg er i. Visa intresse. Tjata lite om att han måste tala om var han är och vad han gör. Skitjobbigt för honom nu. Men han fattar sen att det är för att ni bryr er. Han kommer inte alltid vara så här. Men sänk er inte till hans barnsliga nivå. Var vuxna.

Jag tror på beröm. Försök (svårt!) att inte ta er för pannan, himla med ögonen och säga att "Herregud, kan du inte hålla reda på NÅNTING?", när han glömt mobilen för 100:ade gången. Ja, du förstår vad jag menar. Istället försök ge honom hur mycket beröm som helst om han kommer hem MED mobilen. Man kan ta det lite på skoj: "Men oj! Fick du med dig mobilen hem idag!" Med lite rolig ironi. Sen tar man udden av det och verkligen berömmer att han faktiskt hållit reda på mobilen. Beröm får barn att anstränga sig för att få mer beröm. Ungefär som hundar: Man negligerar det dåliga och berömmer det som är bra. Det lyfter en människa. Och ger en 13-åring massor med självkänsla. Och självkänsla lyfter och ger trygghet. Istället för att gnälla att sängen är knölig fast han försökt bädda, så berömmer man (och kanske rättar till i smyg). 13-år är en känslig ålder. Han är oförskämd och har noll respekt för vuxna. Men om ni respekterar det han säger och gör, så kanske kanske även han bemöter er med respekt. Jag tror på att bemöta barn och ungdomar med respekt. Och det verkar som om ni faktiskt gör det ibland. Svårt att råda när man inte sitter på er vägg som en fluga och ser scenariot. :).

Hoppas ni reder ut det :)