Tonårsbarnet går mig på nerverna!

Plastföräldrar skall inte uppfostra barn anser jag. Om man inte kommit in tidigt i deras liv, när de är typ 3-4-5 år. Bor man ihop är det naturligtvis så att det är vissa regler som gäller. Men att gå in och fostra barnen anser jag inte är en plastförälders sak. Det är svårt med de där gränsdragningarna om vad du bör göra och inte göra. Men i huvudsak är fostran pappas sak i ditt fall, även om han är slapphänt. Däremot skall ungen uppföra sig som folk hemma i familjen. Vad gäller pengar och värdesaker är det pappans sak att styra upp. Det här måste ju ni två komma överens om.

Jag har själv haft styvbarn. Och har inte lagt mig i deras fostran. Men i många fall har de kommit till mig och bett om vissa råd, pratat osv, och DÅ kan man ju naturligtvis ge sin syn i saken. Men uppfostrat har jag aldrig gjort.

Jag o killen är överens om mycket. Dels har han sagt att det är helt ok för mig att säga ifrån om saker jag inte tycker är ok. Och om jag o den äldsta sonen grälar så låter han det va mellan oss och lägger sig inte i eller ställer sig bakom mig. Vi har i stort sätt samma synsätt på uppfostran, fast jag tycker inte att han fullföljer alla gånger.

Du har säkert rätt i att det är hans sak att fostra, absolut. Det är svårt för en annan att anpassa sig bara :)

O givetvis har jag o killen haft bråk som handlat om detta också. Men man får kanske lära sig o tagga ner lite.

Att sambon inte lägger sig i din uppfostran och att ni talat om det, är ju jättebra. Men vad tycker 13-åringen att du som "utomstående" (du är inte mamman) fostrar honom? Att ha två föräldrapar kan vara nog så traumatiskt. Har man dessutom FYRA vuxna (om nu mamman också har ny sambo) som skall uppfostra och lägga sig i måste ju vara skitjobbigt att anpassa sig till. Tänk dig själv.

Vet inte hur man skall göra. Kanske ta ett snack med killen i lugn och ro. Inte när det är strider och konflikter utan när allt är lugnt? Han kommer fortsätta fippla ut. Men lugna härliga samtal sätter sina spår och ju mer tiden går så inser han att allt ni sagt stämmer ju. Och så plockar han in hjärnan där den skall vara (typ, när han fyller 18).

Det är inte nån idé att förfasa sig. Ingen idé att gå i taket. Ingen ide att bråka och gräla. Om han skriker och smäller i dörrar, gör inte samma sak. Låt det hållas. Men när han lugnat sig - kanske dagen efter - så snacka med honom. Ju mer prat, desto mer fastnar. Så småningom. Men negligera inte. Då kan det tydas på ointresse för honom och hans göranden och låtanden. Att ni inte bryr er. Livsfarligt för en ung människa. Lägg er i. Visa intresse. Tjata lite om att han måste tala om var han är och vad han gör. Skitjobbigt för honom nu. Men han fattar sen att det är för att ni bryr er. Han kommer inte alltid vara så här. Men sänk er inte till hans barnsliga nivå. Var vuxna.

Är det något jag lärde mig snabbt när det gäller barn, man får kasta alla sina principer, det fungerar inte. Egentligen fungerar det dåligt med att vara principfast även om man leve i en relation med någon. Det blir alltid konflikter, varav de flesta är i onödan.

Tonåringar!!! Det är som att det trevliga barnet man bodde med flyttat ut och in har istället ett hormonstint monster flyttat.

Med det sagt så läser jag vissa saker i din trådstart som kan (men inte måste) bero på svårigheter. Tex att konstant tappa bort saker. Min yngsta kan verkligen inte hålla rätt på saker, vi köper ny mobilladdare flera gånger per år till henne. Hon försöker verkligen och stressar otroligt mycket över att få med sig rätt böcker till och från skolan. Det var faktiskt skönt för henne när hon fick sin ADD-diagnos, hon fick bekräftat att hon inte kan rå för att hon tappar bort saker.

Jag upplever det iaf som att tonåringen köper det. Vi "grälar" på ett helt annat sätt än va han o pappan gör. Vi kan även prata lugnt o sansat. Senast igår! Och efter det samtalet var allt frid o fröjd igen, alla blev på bättre humör.

Han kan ibland komma till mig o berätta saker han gjort i skolan o.s.v både bra o dåliga. De dåliga sakerna skulle han aldrig berätta på det sättet till sin pappa t.ex.

Pappan har inga direkt hårda regler för nån av barnen, så länge de sköter sig så får de hållas. Men t.ex när tonåringen börjar gå hem från skolan för att han säger sig ha ont i magen/huvvet varje vecka. Struntar i att äta skolmaten, slarvar bort mobil o pengar etc. Då blir man ju irriterad av att höra det. O vill att han ska skärpa sig. Men nu har det kommit till en gräns där han inte lyssnar på nån. Inte föräldrarna, inte mig, inte lärare. Han upplever säkert att alla bara klagar på honom. O han verkar inte förstå att det bara hänger på honom att det ska bli bättre. Frustrerande!

Och, ja det är klart att han blir dryg när ni blir besvikna på honom. Det är hans sätt att orka med er besvikelse. Försök att se hans misstag som tillfällen för er att lära er tillsammans. Om ni vuxna står på hans sida och stöttar honom i hans lärande inför vuxenlivet så kommer han känna sig trygg och göra sin del av lärandet. Men om ni konstant blir besvikna så kommer han fortsätta att uppfylla era förväntningar (dvs fortsätta göra er besvikna).

Haha ja! Jag har visserligen bara varit med i matchen strax över ett år men jag lyckades tydligen pricka in precis den tidsepoken där ungdomen gick över till tonåringsfasen :)

Det ligger lite "överenergisk-het" i generna tror jag, samt att mamman har en del diagnoser. Så det är inte helt omöjligt att han har en släng av nåt som gör det svårt för honom att fokusera och komma ihåg. Även det lilla barnet går en utredning då han har svårt o sitta still o fokusera i skolan. Trots det så är det ju fortfarande irriterande tyvärr, även om man kanske får ha mer förståelse.

Jag tror på beröm. Försök (svårt!) att inte ta er för pannan, himla med ögonen och säga att "Herregud, kan du inte hålla reda på NÅNTING?", när han glömt mobilen för 100:ade gången. Ja, du förstår vad jag menar. Istället försök ge honom hur mycket beröm som helst om han kommer hem MED mobilen. Man kan ta det lite på skoj: "Men oj! Fick du med dig mobilen hem idag!" Med lite rolig ironi. Sen tar man udden av det och verkligen berömmer att han faktiskt hållit reda på mobilen. Beröm får barn att anstränga sig för att få mer beröm. Ungefär som hundar: Man negligerar det dåliga och berömmer det som är bra. Det lyfter en människa. Och ger en 13-åring massor med självkänsla. Och självkänsla lyfter och ger trygghet. Istället för att gnälla att sängen är knölig fast han försökt bädda, så berömmer man (och kanske rättar till i smyg). 13-år är en känslig ålder. Han är oförskämd och har noll respekt för vuxna. Men om ni respekterar det han säger och gör, så kanske kanske även han bemöter er med respekt. Jag tror på att bemöta barn och ungdomar med respekt. Och det verkar som om ni faktiskt gör det ibland. Svårt att råda när man inte sitter på er vägg som en fluga och ser scenariot. :).

Hoppas ni reder ut det :)

Det är nog mitt i prick på vad både jag och killen har svårt för. HUR ska man bemöta dessa saker om man inte visar sig besviken? Ok om det bara var EN grej. Det kan man ju ta. Men när det är så mycket som går snett så blir man ju rädd! Vi vill ju att han ska va schysst mot lärarna o göra som dom säger. Att han iaf kan försöka hålla reda på mobilen, inte handla upp veckopengen på en dag o sen ringa o tjata om mer. Han vet ju om allt detta men ändå så tycker han att det är värt o fortsätta.

Har pratat mycket med mina föräldrar om hur man själv var som barn o tydligen hade dom inte dessa problem alls med mig o min bror :P Vi va lugna o beskedliga tydligen.

Han låter väldigt lik min yngsta dotter. För henne är pengar något som kommer och går, hon kopplar inte att de tar slut. Fasar för när hon ska flytta hemifrån och klara av att hushålla med pengarna, hoppas att habiliteringen har något slags utbildning.

Det jag gör är att försöka prata i ett förebyggande syfte. "Lönen du får nu ska räcka till alla julklappar, har du funderat över hur många du ska handla till?" Och sedan hjälpa henne när hon tänker högt. (Hon extrajobbar och tjänar inte så mycket). I ert fall kan ni förebygga med tex "du har ju planerat att gå på bio med Kalle på lördag, tror du att det vore en bra idé att lägga undan lite pengar så att det räcker till bion?"

När det gäller att tappa bort saker så kan man sätta sig ner tillsammans med tonåringen och prata om strategier. "Vi vet att du blir ledsen när du har tappat bort mobilen. Tror du att vi kan hitta på ett sätt som gör det lättare för dig att komma ihåg den?".

Mycket handlar om att spela på samma lag som barnet istället för att vara på motståndarlaget.

Glömde bort: Hans besvikelse på sig själv är förmodligen mycket större än er besvikelse. Det borde vara extremt frustrerande att hela tiden tappa bort mobilen. Och att redan vara ledsen över sig själv och dessutom veta att man kommer få skäll när man kommer hem, det är klart att man sätter upp en mask för ansiktet och svarar drygt.

Tycker du ofta har vettiga åsikter :)

Hahaha, det hade kunnat vara jag som skrev trådstarten! Herrejesus vad en tonåring kan reta en till månen och tillbaka..... Här kommer ett lååååångt svar:

Såhär är det hos oss: 
Jag har inga barn, min sambo har 2 sedan tidigare (pojkar, 10 & 13). Vi har varit ett par i 3 år, sambos i drygt 1,5. 

När vi först träffades var killarna så himla gosiga! Supersöta, mysiga grabbar som gärna kröp upp i knät i soffan, lagade mat & bakade tillsammans, gjorde massa kul tillsammans! Det var verkligen hur mysig som helst varannan vecka som barnen kom till oss, visst lite bråk å så ibland, men inget allvarligt. 

I somras, då hände nåt... Äldste grabben blev 12, började bli intresserad av tjejer, kläder osv. Och fick en sabla attityd! Jag blev helt chockad, vad hände?! 
Han blev tonåring såklart... Så nu pendlar han mellan supergo/hjälpsam/gullig till revolterande/tjafsig/utmanande/ibland vidrig....... Knappt man hänger med i svängarna!! 

Jag är som du verkar vara, väldigt principfast, uppfostrad med väldigt klara, tydliga (ibland hårda) regler, det går inte att snacka sig ur en situation eller tjata sig till nåt man vill ha.... Min sambo, tja, han har regler absolut, men det är inte alltid han tycker man behöver följa dem, så han lever lite mer i svävande gråzoner, så att säga. Sjukt jobbigt för mig ibland måste jag erkänna!

Mitt sätt att hantera det på: Jag är inte den som uppfostrar, men jag tillrättavisar när det behövs. Jag gör det efter eget huvud, i de situationer som jag tycker blir fel. Jag försöker göra detta på ett mjukt sätt, ex: "Oj, nu blev det lite tokigt här. Har du tänkt på att det blir bättre om du säger/gör såhär?"
Särskilt i hur de pratar till mig eller om mig är sånt som jag är noga med, särskilt med tanke på äldste grabbens attityd (och kärlek till svordomar). Jag är inte hans mamma, jag älskar honom inte villkorslöst på det sättet och jag är inte hans hushållerska, det har jag gjort klart för honom. Jag hjälper honom gärna med saker, läxor, tvätt, mat, skjuts vad som, men då ber man snällt, i god tid, säger tack så mycket osv. Vanlig hyfs helt enkelt. Funkar bra, då han är såpass klok att man kan kommunicera med honom. 

Yngste killen är det lite svårare med, han är mycket mer känslostyrd, och kan få riktiga bryt ibland när det inte går hans väg. Och han ogillar skarpt när jag säger till honom, han tycker jag är alldeles för hård, och borde vara mer "slapp som pappa", haha! men där får man också förklara att man är olika liksom, och jag kan inte vara annorlunda mot vad jag är, men jag kan försöka anpassa mig lite efter honom, men som hans pappa blir jag liksom aldrig. Så vi har också hittat en rätt bra balans, även om jag ibland har svårt för det här tassandet runt hans känslor och mjuka stilen, men jag ser det som en möjlighet till personlighetsutveckling från min sida, haha!

Jag tycker att det är allvarligt att han har ont i huvudet och magen ofta. Det kommer att påverka hur han beter sig. Försök ta reda på om något stressar honom. (Det kan ju också var någon allergi.)
Min tonåring hade ont i magen nästan varje skolkväll så vi antog att det var stress relaterat till skolan. Vårdcentralen sade bara "det är jättevanligt, massor av tonåringar har ont i magen av skolan, inget jag kan skriva ut något recept för", men jag gav mig inte. Så han fick träffa en arbetsterapeut som hjälpte honom strukturera skolarbetet, vilket var det som orsakade stressen för honom. Magontet försvann faktiskt helt efter första gången och har bara kommit tillbaka någon enstaka gång.

Tvärtom! Det är BRA för barn och unga att ha fler som bryr sig, tillrättavisar och fostrar.