Birgitta02 skrev 2016-02-17 16:02:35 följande:
Att sambon inte lägger sig i din uppfostran och att ni talat om det, är ju jättebra. Men vad tycker 13-åringen att du som "utomstående" (du är inte mamman) fostrar honom? Att ha två föräldrapar kan vara nog så traumatiskt. Har man dessutom FYRA vuxna (om nu mamman också har ny sambo) som skall uppfostra och lägga sig i måste ju vara skitjobbigt att anpassa sig till. Tänk dig själv.
Vet inte hur man skall göra. Kanske ta ett snack med killen i lugn och ro. Inte när det är strider och konflikter utan när allt är lugnt? Han kommer fortsätta fippla ut. Men lugna härliga samtal sätter sina spår och ju mer tiden går så inser han att allt ni sagt stämmer ju. Och så plockar han in hjärnan där den skall vara (typ, när han fyller 18).
Det är inte nån idé att förfasa sig. Ingen idé att gå i taket. Ingen ide att bråka och gräla. Om han skriker och smäller i dörrar, gör inte samma sak. Låt det hållas. Men när han lugnat sig - kanske dagen efter - så snacka med honom. Ju mer prat, desto mer fastnar. Så småningom. Men negligera inte. Då kan det tydas på ointresse för honom och hans göranden och låtanden. Att ni inte bryr er. Livsfarligt för en ung människa. Lägg er i. Visa intresse. Tjata lite om att han måste tala om var han är och vad han gör. Skitjobbigt för honom nu. Men han fattar sen att det är för att ni bryr er. Han kommer inte alltid vara så här. Men sänk er inte till hans barnsliga nivå. Var vuxna.
Jag upplever det iaf som att tonåringen köper det. Vi "grälar" på ett helt annat sätt än va han o pappan gör. Vi kan även prata lugnt o sansat. Senast igår! Och efter det samtalet var allt frid o fröjd igen, alla blev på bättre humör.
Han kan ibland komma till mig o berätta saker han gjort i skolan o.s.v både bra o dåliga. De dåliga sakerna skulle han aldrig berätta på det sättet till sin pappa t.ex.
Pappan har inga direkt hårda regler för nån av barnen, så länge de sköter sig så får de hållas. Men t.ex när tonåringen börjar gå hem från skolan för att han säger sig ha ont i magen/huvvet varje vecka. Struntar i att äta skolmaten, slarvar bort mobil o pengar etc. Då blir man ju irriterad av att höra det. O vill att han ska skärpa sig. Men nu har det kommit till en gräns där han inte lyssnar på nån. Inte föräldrarna, inte mig, inte lärare. Han upplever säkert att alla bara klagar på honom. O han verkar inte förstå att det bara hänger på honom att det ska bli bättre. Frustrerande!
