Tonårsbarnet går mig på nerverna!

Tonåringar!!! Det är som att det trevliga barnet man bodde med flyttat ut och in har istället ett hormonstint monster flyttat.

Med det sagt så läser jag vissa saker i din trådstart som kan (men inte måste) bero på svårigheter. Tex att konstant tappa bort saker. Min yngsta kan verkligen inte hålla rätt på saker, vi köper ny mobilladdare flera gånger per år till henne. Hon försöker verkligen och stressar otroligt mycket över att få med sig rätt böcker till och från skolan. Det var faktiskt skönt för henne när hon fick sin ADD-diagnos, hon fick bekräftat att hon inte kan rå för att hon tappar bort saker.

Och, ja det är klart att han blir dryg när ni blir besvikna på honom. Det är hans sätt att orka med er besvikelse. Försök att se hans misstag som tillfällen för er att lära er tillsammans. Om ni vuxna står på hans sida och stöttar honom i hans lärande inför vuxenlivet så kommer han känna sig trygg och göra sin del av lärandet. Men om ni konstant blir besvikna så kommer han fortsätta att uppfylla era förväntningar (dvs fortsätta göra er besvikna).

Han låter väldigt lik min yngsta dotter. För henne är pengar något som kommer och går, hon kopplar inte att de tar slut. Fasar för när hon ska flytta hemifrån och klara av att hushålla med pengarna, hoppas att habiliteringen har något slags utbildning.

Det jag gör är att försöka prata i ett förebyggande syfte. "Lönen du får nu ska räcka till alla julklappar, har du funderat över hur många du ska handla till?" Och sedan hjälpa henne när hon tänker högt. (Hon extrajobbar och tjänar inte så mycket). I ert fall kan ni förebygga med tex "du har ju planerat att gå på bio med Kalle på lördag, tror du att det vore en bra idé att lägga undan lite pengar så att det räcker till bion?"

När det gäller att tappa bort saker så kan man sätta sig ner tillsammans med tonåringen och prata om strategier. "Vi vet att du blir ledsen när du har tappat bort mobilen. Tror du att vi kan hitta på ett sätt som gör det lättare för dig att komma ihåg den?".

Mycket handlar om att spela på samma lag som barnet istället för att vara på motståndarlaget.

Glömde bort: Hans besvikelse på sig själv är förmodligen mycket större än er besvikelse. Det borde vara extremt frustrerande att hela tiden tappa bort mobilen. Och att redan vara ledsen över sig själv och dessutom veta att man kommer få skäll när man kommer hem, det är klart att man sätter upp en mask för ansiktet och svarar drygt.