När berättade ni om graviditeten för de närmsta?

Med första väntade vi till efter vecka 12 även för de närmsta. Vi hade försökt bli gravida väldigt länge och jag ville inte riskera nåt. Med andra berättade vi för de närmsta samma dag som kub i v 11.

Tack så mycket för svar!

Berättade för min mamma, närmsta vännerna och chefen tidigt, typ kring vecka 7. Chefen för att det blev semester och vi inte skulle ses förrän i v15, ville inte att det skulle komma fram på omvägar eller synas innan jag sagt något. De andra är såpass nära att jag hade velat att de skulle veta även om det inte gick vägen.

Resten tog vi i "viktighetsordning" mellan kub och rul när vi träffades.

Berättade väl i princip direkt. Fick MA i v 11 förra gången och då hade vi också berättat direkt. Våra närmaste sörjde med oss, det var ju en förlust och sorg även för dem. Hade tyckt att det vore väldigt märkligt att gå så långt utan att säga något till t.ex. min mamma och sedan går det som det gjorde, jag fick några hemskt traumatiska händelser med sjukskrivning och sådant, och SEDAN i efterhand berätta för familjen att detta är vad som har hänt eller inte berätta det alls.

Ja, det är verkligen olika vilken relation man har till sin familj. Jag står inte min mamma så nära att jag skulle vända mig till henne för stöd i ett sånt läge. Tvärt om hade jag nog helst inte berättat alls, men det känns ohyfsat ändå att låta föräldrarna höra barnbarnsnyheten på omvägar ;)

Ja så klart det beror på vilken relation man har, "de närmsta" behöver ju inte vara just familjen utan kan vara vänner eller så. Men jag tycker att det är märkligt att man inte berättar för folk som man upplever att man står nära, alltså de närmsta.  

Vi berättade för våra familjer i vecka 10-11, främst då vi skulle på bröllop med dem veckan efteråt och inte ville behöva dölja det då. På bröllopet i vecka 12 berättade vi även för vår närmaste släkt.

Tack för att ni delar med er! Hoppas att ännu fler svarar på "undersökningen".

De närmsta berättade vi för direkt. De är ju de närmsta vi hade behövt vid ett eventuellt missfall.

Ja, de flesta resonerar nog så att man vill kunna få stöd av nära och kära ifall det inte skulle gå vägen.

Jag tänker väl också så, till viss del. Jag tycker att det är svårt att prata om och visa känslor. Min sambo är likadan. Det är därför vi är osäkra, vi vet inte om vi vill behöva berätta för andra att det blev något fel...

Men jag förstår verkligen tanken att berätta "tidigt".