-
-
Svar på tråden Min "låtsasson" som jag dödade...
-
Du verkar ha gått in i en låtsasvärld. Du bör kanske gå i terapi och bearbeta din barndom? Det låter som sagt var inte riktigt normalt...
-
Du behöver terapi. Och det säger jag inte för att vara elak, eller för att jag tycker att du är konstig, utan för att det år uppenbart att de har en hel del att bearbeta som handlar helt och hållet om dig. Du behöver hjälp att fokusera på dig och att du ska må bättre. Har du kontakt hos BUP? Kan du prata med skolsköterska/skolkurator?
Att skriva, och att skriva sorgliga saker, är också att bearbeta, men du skulle må bättre av att ha någon att bolla med, även om det du skriver.
Var rädd om dig, både din kropp och din hjärna. De är båda oersättliga.
-
Jag bor på ett behandlingshem så jag har 45 minuters terapi i veckan. Men det känns inte som om dom riktigt tar det på allvar. På Bup har jag varit i ca 11 år, men där diskuteras inte heller det som på riktigt. Jag ska försöka få dom att förstå hur stort problem det här är. Tack :)
-
Tips från en äldre som aldrig sökte help i den åldern: sök!
-
Sen du var 4 år?matt skrev 2016-02-20 20:27:34 följande:
Jag bor på ett behandlingshem så jag har 45 minuters terapi i veckan. Men det känns inte som om dom riktigt tar det på allvar. På Bup har jag varit i ca 11 år, men där diskuteras inte heller det som på riktigt. Jag ska försöka få dom att förstå hur stort problem det här är. Tack :)
-
Korrekt, eller det var året jag fyllde fyra som jag började. Vet inte om jag fortfarande var tre dåAnonym (Yes) skrev 2016-02-20 20:29:00 följande:Sen du var 4 år?
-
Det gör verkligen ondare och ondare för varje minut som går. Börjar nästan få lite panik, är det någon som har något tips på vad jag bör göra? Något litet bara? "Ser" hans begravning framför mig samt hans dödstillfälle om och om igen. Det känns som om han snart skulle dyka upp så att jag får krama om honom. Vet egentligen inte varför jag skriver här... Vill bara gå och lägga mig under sängen och tyna bort...
-
Lilla stackars barn :( jag önskar av hela mitt hjärta att någon kommer hjälpa dig. Det låter som att du mår väldigt dåligt och att du tyvärr inte får hjälp. Har en syster med stora psykiska problem och det är tyvärr samma sak här, hon får knappt något hjälp.
-
En sak som jag kom att tänka på. En riktig begravning? Med ceremoni och sten, så att du kan ta farväl?
-
Okej, vet att det är en gammal tråd. Skit samma. Behöver hjälp. Han finns fortfarande inte. Allt blir värre, overklighetskänslor, hallucinationer, rejäla utbrott. Vad bör jag göra? Terapeuten vill lämna ämnet och diskutera "min dåliga självkänsla" och sånt j*vla skit. Vem kan hjälpa mig? Ungdomsmottagningen? Nej, var hos dem som sa att jag skulle söka hos terapeuten