BF november 2016

Så är det nog! Nu har jag visserligen med i bagaget att jag vet att jag kan ha en helt symptomfri graviditet ganska länge utan att något behöver vara fel, för några år sedan blev jag nämligen gravid av misstag trots p-medel och upptäckte det inte förrän jag var i vecka 12 (gjorde abort). Man såg heller inget på mig utan jag var lika smal som vanligt. Rätt skrämmande att man kan gå så länge utan ett endaste symptom.

Min mamma har berättat att det var likadant för henne när hon väntade mig och mina syskon. Hon hade i det närmaste symptomfria graviditeter med alla tre och hon såg inte gravid ut förrän de tre sista månaderna. Min syster mådde dock väldigt illa från början under båda sina graviditeter.

Jag kan ju inte låta bli att oroa mig ändå, mest för att jag liksom inte har tiden på min sida i och med min ålder (snart 37) om det skulle bli en massa jox med MA/MF. Den smärtsamma biten vet jag att jag kan hantera om så vore fallet. Det tog sig visserligen snabbare än väntat (på fjärde försöket), men jag är helt inställd på att det ska funka nu. Min kropp och jag är redo!

Själv håller jag på att bli tokig eftersom jag inte ens har pojkvännen att prata med ännu (han kommer hit i början på nästa vecka och jag vägrar berätta en sån här sak över telefon).

Jag somnar också tidigt (vilket för mig innebär runt 22 och vaknar tidigt (omkring 7). Då är jag i vanliga fall en riktig nattuggla som sällan lägger mig innan 1 och kliver upp innan 9. :p

Jag är lika gammal som du (blir dock 37 i år) och har inga barn sedan tidigare, så jag kan verkligen förlika mig med den där oron. Jag har lite domedagskänsla över det hela iom att jag inte har all tid i världen på mig. Men, men, det ska gå bra ändå. :)

Tack! Nej, det kan jag inte påstå. Det tog sig nu på fjärde försöket. Anledningen till att det har dröjt är snarare att det tog mig ett bra tag att hitta rätt kille. ;)

Skönt, jag förstår dig precis! Jag gick in i vecka 6 igår, men har ännu inga tydliga symptom tycker jag (varken illamående eller speciellt ömma bröst). Känner möjligen lite ömt om jag knådar brösten ordentligt, men endast då. Däremot är jag dunderförkyld, alltså så pass att jag blir hemma sängliggande idag för att kurera mig. Det har inte hänt på 12 år, så visst är väl det att betrakta som ett graviditetstecken iaf (nedsatt immunförsvar).

Jepp, immunförsvaret ska tydligen bli riktigt nedsatt för att mamman inte ska stöta bort fostret. Det är bara att acceptera. ;) Läste dock att det inte kan ta skada av det, vilket iaf är positivt.

Du ligger väl ungefär 1,5 vecka före mig eller nåt sånt? Det syns nada på mig än så länge. Jag tittade på min mage i spegeln igår kväll och konstaterade att det skulle vara skrattretande om jag lade upp en magbild i den där FB-gruppen där flera postat sina, för jag ser inte det minsta uppsvälld ut - tvärtom, bara platt. Jag känner dock att livmodern är lite större än vanligt om jag placerar handen där utanpå, men det är inte synligt för ögat. Ska dock gå och göra det där ultraljudet imorgon bitti, så jag hoppas få något svar då. V. 5+2 imorgon. Killen dyker också upp på eftermiddagen, så han ska få sig en rejäl överraskning. :D

Jag var förresten lite uppsvälld precis i början, men det lade sig sedan. Det kan ev bero på att jag köpte probiotika som jag petat i mig två ggr om dagen (det ska tydligen förebygga allergier). Rekommenderas!

Jag fryser också, konstant ska tilläggas! TSH (reglerar sköldkörtelhormon) brukar ju höjas något under graviditet, vilket gör ämnesomsättningen långsammare - detta kan vara en förklaring till att vi lättare fryser.

Jag hoppas på att jag får se mycket! Är dock dödligt nervös eftersom jag som sagt har så få symptom och inte känner mig gravid. :/

Jag går efter mina egna siffror eftersom jag vet när jag hade min ÄL förra månaden pga testerna. Då känns det dumt att utgå ifrån något jag vet inte stämmer.

Lycka till imorgon!

Ta inte ut något i förskott nu, för det KAN ju vara en UVI eller bara sköra slemhinnor också. Kram!