Hur hjälper man ett barn på att våga prata om känslor och sig själv mer?

Jag tror du har fel där. Jag tror att en del människor mår bra av att prata om sina känslor, medan andra mår dåligt av det. Om det gäller typ liv eller död, så kan du förklara varför det är så viktigt att få veta vad som är fel, och sedan kan du ge barnet olika valmöjligheter; viska i ditt öra i ett mörkt rum t ex. Gäller det inget livsviktigt, så anser jag att man rotar i barnets integritet genom att försöka lura fram känsloprat. Vissa barn vill helt enkelt hålla sådant för sig självt.

Hmm intressant. Jag tänker att det är lätt att må dåligt om man inte ventilerar, inte vågar prata med någon man mår dåligt av (konflikträdsla), svårigheter i relationer om man inte kan prata om hur man känner, vad man mår bra och dåligt av. Jag är gift med en som har oerhört svårt att prata om känslor utifrån hur hans uppväxt varit och jag vill inte att mina barn ska känna samma sak.

Jag håller med både du TS och Lövet. Det är otroligt viktigt att kunna förmedla sina känslor om man vill, men man ska aldrig "måsta". Jag tror att det är något man behöver lära barnet. Inte intensiv träning som att sluta med blöja, men inte heller något som man ska räkna med att det bara kommer. Det är en fin, tunn linje.

Jag har inga definitiva svar, gick in på tråden just för att jag tycker det är intressant. Det jag försöker göra, som du kanske redan gör TS, är att ofta försöka berätta mina egna känslor. Det är med svårt, för man får inte lägga för mycket känslor på ett barn. Samtidigt ska man inte undanhålla dem. (Som sagt, en svår balansgång.) Men en sak som är lätt att börja med och alltid försöka hålla igång är att berätta positiva känslor. "Jag blev glad när du..." eller "Jag uppskattar verkligen att du är..." osv (Fokusera både på egenskaper och handlingar.)
Om jag blir arg brukar jag försöka att så snart som möjligt säga "Jag blev arg därför att..." Ibland, speciellt när jag själv känner att det påverkar mig, "Jag är lite ledsen idag för att..." (men då ger jag alltid en mild version, t.ex "det var någon som sa något elakt på jobbet").

Men det är väldigt svårt. Så jag följer tråden med stort intresse. 

Jag håller med om att det inte är jättelätt. Men just beroende på barnets "person" och att man aldrig kan tvinga någon att prata om känslor så tror jag mycket på att liksom bara bädda för det.
Se till att barnet är tryggt, att man ger tillfällen där det kan tänkas passa att prata om man vill, att barnet har förutsättningar att dela med sig om hen vill det.

Jag har en tioårig son som faktiskt verkar må bra av att ventilera regelbundet. Det känns skönt måste jag säga att vi har lyckats få honom att känna sig så pass trygg att han överhuvudtaget vill prata om känslor och svåra saker, det är inget som jag räknat med.

Ofta kommer det kvällstid när man läst bok och släckt lampan. Det kan ta en stund ibland men jag tycker jag märker när det är något som vill komma ut. Väntar man bara lite då så kommer det oftast av sig självt. Eller om man stryker över huvudet och säger god natt och sov så gott ... då kan det komma "mamma.........kan du ligga kvar lite till"...

Eller ibland när vi sitter och ritar, vi har såna där ritböcker med motiv och mandalas som vi fyller i. Då pratar vi om allt möjligt.

Och som ni andra har skrivit att man delar med sig själv, då blir det normaliserat att man kan och får berätta om man blivit arg under dagen, om man känt sig besviken av någon anledning eller om man känt sig extra glad över något som hänt.

Håller med de som svarat tidigare, att man inte bör tvinga fram det.

Rent konkreta tips annars tänker jag är att ha olika kort eller bilder som beskriver känslor, och låta henne välja något/några kort som hon tycker passar med hennes känsla eller upplevelse av situationen. Om hon vill såklart.
Vid vissa kuratorsamtal eller liknande används den typen av kort för att förklara och sätta ord (bild) på känslor.

Någon som har tips på bra böcker för att läsa med henne?

Jag har inga jättebra tips, det beror kanske på vad man själv tror att barnet funderar på. Är det döden? Mobbing? Vänskap? Kärlek? Livet i största allmänhet...

Mitt bästa råd är att besöka biblioteket. Jag vet inte var du bor men i vår kommun har biblioteket temakvällar regelbundet för föräldrar till barn i olika åldrar där man visar boktips som kan passa. Det brukar inte vara särskilt välbesökt TYVÄRR men barnbibliotekarier brukar vara väldigt duktiga på att kunna ta fram passande böcker utifrån ålder och "ämne".

Prova att läsa böcker tillsammans. T.ex Astrid Lindgrens böcker Mio min mio, Bröderna Lejonhjärta mfl tar upp svåra ämnen. Läs ett kapitel tillsammans och prata om vad som har hänt, så kommer det nog av sig själv. 

Jag brukar ibland göra det i allt jag läser med min 6-åring. Mycket fungerar, t.om Bamse har jag ibland tagit en paus och frågat honom "Hur tror du Vargen känner här?". (Speciellt Vargen är ju en väldigt bra personlighet att läsa om, det är nog en av karaktärerna med mest djup i hela serien. Det finns bundna böcker där man t.ex kan läsa Vargens sorgliga historia som liten. Det öppnar även upp för att man kan prata om hur det kommer sig att man kanske ibland gör dumma saker (utanförskap, orättvisa osv) )

Alltså vi läser böcker varje dag för henne, har alltid gjort. Och hon läser själv varje dag också. Så det var mest vilka böcker som jag funderade på. Hon och jag har senaste halvåret läst Det blåser på månen, Ronja rövardotter m fl

OK. Då återupprepar jag mig. Mio min mio, Bröderna Lejonhjärta. Men egentligen tycker jag de flesta kapitelböcker fungerar (förutom möjligen de allra simplaste, lättlästa varianterna). 
Ishavspiraterna.
Eller som någon annan skrev, fråga på biblioteket.

Många barn kan man prata med genom leken. De leker om saker som de håller på att bearbeta och tänker på och kan man bara hitta en väg in att få vara med där som vuxen så är det en genväg till deras känslor. För vuxna fyller ju samtalet den här funktionen, men barn har ofta leken som ventil. Vissa lekar är lättare att se hur de passar in, som docklekar och lego, där det bara är att låta leksaken agera ut vad som behöver diskuteras. Och fantasilekar är det också rätt självklart, men även mer fysiska lekar, typ brottning eller bollekar, fungerar som utlopp för känslor. Särskilt om det är en förälder med i leken. 

Har du läst Playful parenting? Cohen har skrivit den tror jag och det är en rysligt bra bok om just lekens betydelse.

För rent prat så gäller det väl att se till att ge utrymme och tid så att det kan prata när de behöver. I sjuårsåldern tycker jag att mina pratar så infernaliskt mycket. En flodvåg av snack där 99% är "oväsentligheter" och 1% otroligt viktigt. Det gäller att hitta tiden att hinna lyssna på alla analyser av Pokemon och jämförande studier av legobyggen för att finnas där när det där viktiga kommer på tal. För oss är det ofta när vi går till och från skolan, men det kan vara vid läggdags, när man lagar mat eller skjutsar dem någonstans...  Man kan ju skynda på genom att styra in samtalet på ett ämne man tror är viktigt. Direkt, eller indirekt genom att diskutera en bok eller en film.