Visade er familj känslor när du växte upp?

Min familj e likadan! Inga känslor här inte, och de har smittat av sej på mej. Jag kan tex inte säga "jag älskar dej" kan skriva de till en kille ex men säga de tar emot som fan o känner mej löjlig. Märker också de i andra familjer eller tex vänner som e väldigt så och kan skriva ett gulligt sms bara för att visa uppskattning till mej som vän. Det finns inte i min värld!
På min student fick jag en high-five av pappa haha. Pappa kan nån gång ibland säga typ "du vet att jag e stolt över dej va?" Men de e nog de känslosammaste jag kan komma på.
I min familj pratar vi inte heller riktigt med varann eller säger typ om vi e ledsna osv!
Önskar när jag bildar familj att de e lite mer känslor, speciellt mellan mej o min man, mamma o pappa e aldrig gulliga. Jag vill ha ett mysigt förhållande. Dock inte för mycket som jag tycker vissa har de. Man kan inte slänga ur sej "jag älskar dej" hur som helst utan de ska sägas så de blir meningsfullt!

Hej!

Det är alltid lika intressant att göra ett gästspel i en annans familj. Man börjar genast jämföra och se vad ens egen familj har för brister och styrkor jäntemot den andra familjen. Olika familjer har olika värden! I din fanns något annat värde? Mamma har aldrig sagt att hon älskar mig. Det behöver hon inte säga för det vet vi redan resonerar hon. Slutade krama mig tidigt för att inte skämma ut mig inför vänner, inget jag känt själv. Pappa säger varje dag att han älskar mig. Får typ 20 pussar och telefonsamtal varje dag. Han pussar mig jämt. Sist trodde en gubbe att det var min pojkvän. Höll på att kräkas... (Så slutsats: inte så vanligt med pappor som pussas) :D

Nej, det var dåligt med känslor överlag under min uppväxt. Visst kunde vi visa glädje, sorg och ilska då och då men vi pratade aldrig om vad vi kände. Att visa riktig närhet, kärlek och omtanke lärde jag mig som vuxen, genom mina vänner med ursprung i icke skandinaviska länder.

Oj.. Jag kan inte föreställa mig att ha en sån relation till min föräldrar som du beskriver. Det låter som ni är ytligt bekanta, inte nära släkt. Hemma hos oss både pratade vi och visade känslor, t.ex när något av oss barn blev arga kunde mamma sätta oss ner och prata igenom vad som hänt, vad som gjort en arg och hur det kändes inombords. Det kändes som en slags terapi, och ilskan gick nästan alltid över innan samtalet var slut. Vi säger "jag älskar dig" då och då, och vi kramas fortfarande varje gång vi träffas (varannan vecka ungefär). Nu får jag lust att gå och krama om min son riktigt ordentligt, jag har inte tänkt på hur mycket beröring och känsloyttringar kan betyda, det kommer så naturligt för mig.

Samma här! Ingen i min familj pratade med varandra på riktigt, och absolut inte om känslor. Kärlek och närhet visade vi inte heller, och jag blev alltid så obekväm hemma hos kompisar där de kramades, såg varann i ögonen och sa fina saker. I min familj körde alla sitt eget race, att försöka prata med mamma eller pappa om något var alltid svårt eftersom de aldrig lyssnade på mig. Det kändes som att prata med en vägg ibland. Så jag lärde mig att hålla allt inombords i stället, ingen brydde sig ju ändå.

Idag försöker jag, med tanke på framtida barn, hålla igång närheten och känslosamheten i mitt nuvarande förhållande. Men jag märker att det går lite åt det passiva hållet, d.v.s jag måste verkligen anstränga mig för att komma ihåg att jag "borde" göra si och så..

I min familj visade vi känslor

Nästan lite för mycket.. men ja 5 av 6 barn har diagnoser och grejer ^^

Och nada hjälp fick vi för våran mamma trodde inte på terapi eller medicin.. det ska skötas hemma tyckte hon

Blev stundtals totalt kaos och jag som var en av dom lugna fick ofta lida för det..

Men vi kramades varje dag, mamma sa ofta att hon älskade en och vi blev alltid förr eller senare sams ändå trots skrik och hårda ord ibland

Min pappa var mestadels frånvarande och när han var närvarande försökte han "köpa" oss med prylar och pengar, inte så mycket känslor från honom.

Jag och min sambo visar känslor för varandra och för vårat barn, mycket positiv kroppskontakt och vi samsover.

Vi gruppkramas ofta ^^

Kramar mina syskon också och säger hur mycket jag tycker om dom

Aldrig någonsin i min familj, när jag bodde hemma.

Har inte lidit av det speciellt.

Är själv lite snål med kramar och komplimanger

Däremot kramar, pussar och säger att jag älskar mitt barnbarn varje gång vi ses.

Han behöver mycket av den varan, finns ett lillasyskon också, och stora syskonet är lite avundsjuk, så därför behöver han extra mycket uppmärksamhet

Tror tyvärr inte han får det så mycket av sina föräldrar. Tänkte på det senast idag och fick dåligt samvete direkt...

Nej inte direkt i våra familj heller, visst vi åt vi middagar, firade födelsedagar och allt sånt men jag kände aldrig att mina föräldrar någonsin var stolt över mig. Det har nog satt sina spår då jag har dåligt självförtroende, dålig självkänsla, dålig på att uppskatta vad andra gör för mig ibland.
Den enda jag kände känslor gentemot var min farfar, mamma och pappa hör jag inte av ibland på 2 veckor.

Var samma i min familj när jag var barn, men då reflekterade jag inte över det. Min mamma var ofta ganska sur och irriterad och jag kan heller aldrig komma på någon gång det sas "jag älskar dig" åt något håll, så sånt känns lite awkward.

Det tråkiga är att när jag försökt ta upp detta med tex min mamma i vuxen ålder, slår hon bara ifrån sig.

Hon kan aldrig erkänna att hon gjort fel, inte ens när det är uppenbart.

Som barn reagerar man ju automatiskt på sånt beteende som att det är man själv som är fel.

Skadligt med föräldrar som inte kan visa positiva känslor, och nästan ännu skadligare med föräldrar som aldrig kan erkänna att de gjort fel.

Det var mest min mammas vrede som dominerade. Nån gång på en sällsynt fylla kom det ett "jag älskar er", men det framkallade ju mest ångest då. Ingen fysisk närhet heller. Jag och min syster skulle helst inte gråta för då blev det mer skäll. Locket på 100% för oss.

I min egen familj är det mycket känslor av olika slag. Mycket kramar, vi säger "jag älskar dig" och visar uppskattning. Barnen är inte rädda för att visa ilska eller gråta.

Att säga "jag älskar dig" fanns aldrig på kartan i min familj. Det var att bli för känslosam. Aldrig kramar eller pussar heller. Det var för intimt.

Tänkte aldrig på det då men nu efter jag själv fått barn så förstår jag inte hur man INTE kan vilja krama och gosa med sina barn! Märker att jag själv tagit efter i form av att jag har svårt att säga "jag älskar dig" utan att det känns krystat. Och när någon vän är ledsen och börjar gråta inför mig så blir jag fruktansvärt obekväm. Att sitta och krama och trösta en annan vuxen människa faller sig inte naturligt. Jag själv gråter aldrig framför andra, då låser jag in mig nånstans och gråter där.

Nånting som också verkligen bankades in i en från tidig ålder var den heliga "jante-lagen".

"Man säger aldrig att man är bra inför andra, Loo! Det kallas att SKRYTA! Och skrytsam är nånting man INTE ska vara!" kunde man höra om man berättade att man fått beröm i skolan ex. När min lillebror fick beröm av tränare och lagkamrater i fotboll så stod pappa istället och skällde/klagade på honom inför laget för att sen berömma honom i bilen och förklarade att han så klart inte kunde göra det så andra hörde.

Detta har verkligen satt dig djupt i både mig och min bror. Vi ser alltid fel i nästan allt vi tar oss för och vi har otroligt låg självkänsla. Men så är vi också lite känsliga av oss... men tror verkligen man behöver dom där kramarna och bekräftelsen på att man är bra och duger som man är, speciellt i barndomen!