Förlossningsrädsla, ev. planerat snitt
När jag var gravid med min son 2013/2014 så var jag oerhört rädd inför förlossningen. Gick på aurora-samtal och även en internetbaserad KBT-behandling via Linköpings Universitet. När behandlingen/kursen var slut var det för nära BF för att kunna driva process för planerat snitt. Jag var förvisso inte lika panikartat rädd längre, men såg fortfarande inte framför mig att kunna föda mitt barn. Det visade sig sedan en vecka innan BF att ungen låg i säte och kvällen innan vändningsförsöket gick vattnet och det blev ett akut snitt. Är väldigt nöjd och positiv över min snitt-upplevelse och har inget ont att säga. Jag hade inte ont och var snabbt upp på benen.
Nu är jag gravid i vecka 32 med barn nummer två. Var hos aurorabarnmorska idag, och vi bokade in ett möte med läkaren på tisdag den 8/3-2016. Med läkaren ska jag då prata om att eventuellt göra en förlossningsplan (då man tydligen lägger upp kriterier, om ditt eller datt händer så får man akut snitt) eller bestämma ett planerat snitt. Nu är det så att jag är kluven inför vad jag ska "välja" och stå på mig om.
Jag är ju fortfarande väldigt obekväm och rädd inför en vaginalförlossning. Det är inte smärta eller att inte veta när det ska ske som skrämmer mig, utan vad som står på spel. Om något går åt helvete så att säga. Om något skulle gå snett under en vaginalförlossning med antingen mig eller barnet så skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv för att jag inte stod på mig ang snitt. Men samtidigt, skulle allt gå bra, och inget skulle hända med varken mig eller bebisen så skulle väl en vaginalförlossning ändå vara tänkbart... men det kan man ju inte garantera. Jag har ju hellre ärr på magen än lida av anal-inkontinens. Hellre att ungen har allergier än hjärnskada...
Men jag kan ju inte säga detta till läkaren riktigt, då måste jag ju veta 100% vad jag vill. Frågan är: Är det någon som har varit i samma situation?