I vilken utsträckning känner du som småbarnsförälder är rimligt att ge din sambo egentid hemifrån?

Två kvällar i veckan när vi hade ett barn. En kväll i veckan med två små barn. Två kvällar i veckan när vi har ett stort och ett litet.

Svårt att svara på då sambon jobbar och är borta hela dagar i princip (mellan 13 och 01 mån -tors) så på helgen vill jag gärna att vi umgås på dagarna iaf.

Men antingen en utekväll / sover borta varannan helg . Alltså ca 18-12 dagen efter, eller ca 2 timmar varje ledig dag. Vet inte riktigt hur jag ska rösta dock .

Han får väl vara borta hur mycket han vill, men skulle han plötsligt vilja ha egentid i flera timmar om dagen skulle jag nog börja undra varför. Som det är nu är han borta kanske 3 h i veckan i snitt.

Lika mycket som jag får.

Jag kan verkligen inte rösta på det där. För allt beror på hur gamla barnen är. När vår äldsta var ny så var jag inte ensam med henne på kvällarna det första året. De få gånger min man var iväg på något, så var jag hos mina föräldrar. Jag tyckte det var oerhört tufft och läskigt att vara ensam med henne på kvällen (jag var ju fl på dagarna och då gick det bra). Jag hade en tuff första tid med mycket tårar och det satt kvar kvällstid.

Sen kom barn nr två två år senare och då var det samma sak igen att vi alltid var hemma tillsammans på kvällarna. För jag klarade inte av att lägga båda barnen, jag var oerhört otrygg i det.

Så småningom växte jag i tryggheten i föräldrarollen och de senaste tre åren kanske har min man kunnat åka bort på resa fyra dygn i sträck och liknande. Och nu reflekterar vi knappt över att vi är borta på kvällarna ibland, typ han tränar, jag äter middag med kompisar osv.

Det beror ju helt på hur han prioriterar livet i övrigt samt hur krävande barnen är. Jobbar han mycket så är det inte helt ok att han väljer att lägga sin lilla fritid på annat. Är barnen mycket intensiva och krävande så finns det ju också då mindre marginaler för ensamtid.Slutligen så känns det ju fint om det kommer med någon typ av givande och tagande så att båda föräldrar har en möjlighet till en fungerande balans.

Oj vilken flashback jag fick till första jobbresan min man tog efter att vi fått vår förstfödde. Jag drabbades plötsligt av insikten av att om jag dog så skulle sonen inte överleva och blev jätterädd. Vi hade nyligen flyttat till en helt ny stad och kände typ ingen där. Jag tillbringade mycket tid med att telefonterra mina vänner och släktingar den veckan...  

Jag röstade på 3-4 ggr/v, upp till 2h/gång. Beror ju på hur mycket man jobbar, hur gamla barn man har och vilka intressen man har. För mig hade det gått bra med längre än två timmar men inte varje gång utan en-två av dem.

Jag är hemma med vårt första barn, en tvåmånaders bebis, och min man jobbar sent ca två dagar i veckan - är då borta ca tolv timmar/dag, ibland mer. Han måste ibland åka till jobbet i ca två timmar en av dagarna på helgen. Så med tanke på att jag redan är ensam med bebisen så mycket pga hans jobb så vill jag inte maken är borta på egentid så mycket än. Det blir nog max två timmar en-två gånger i veckan men när barnet blir lite äldre skulle det vara okej med 3-4 ggr så därför röstade jag på det. Då fördelat på 2 veckodagar och 1-2 helgdagar.

Men då räknar jag på sikt med att själv vara borta i 2-4 timmar minst 2-3 ggr/v. Än så länge har jag aldrig varit ifrån bebisen på egentid för vi har inte fått honom att ta flaska än, men sedan räknar jag med att kunna jogga i en timme två vardagar och en helgdag i veckan samt rida i tre timmar (inkl restid) en vardag och en helgdag i veckan.

Tyckte du någonsin det var jobbigt eller försökte du få din man (kanske då pojkvän) att stanna hemma och inte vara iväg själv innan ni fick barn? Eller började det med att ni fick barn?