Jag vill behålla, han vill abort. Hjälp!

Tänk dig tanken att han sticker, vill du fortfarande ha barnet ensamt? Om svaret är JA, så kör. Vad har du att förlora? Din kropp - ditt beslut. Vill han sen inte vara delaktig så får han leva med det beslutet.

Risken för missfall är väldigt hög när det sitter en spiral där och när dom drar ut den.

Så detta kanske blir lösningen?

Snövits: den är ute redan, skulle skrivit "hade spiral". Upptäckte väldigt tidigt att jag är gravid, redan förra veckan och tog ut spiralen i måndags

Nej det är inte alls säkert att han kommer att.älska barnet eller finnas kvar i ert liv. Det måste du räkna med. Att han vid 27 års ålder, sex års förhållande och en befintlig graviditet reagerar så starkt negativt säger mig också att chanserna till att han nånsin kommer vilja ha barn med dig är rätt små.

Känner också att det är bekymmersamt att du överväger abort på ett önskat barn " för att du vill att han ska må bra" Ska man vara förälder, måste man skaffa sig lite skinn på näsan.

Summasummarum så skulle jag i ditt läge, göra abort OCH avsluta förhållandet för att sedan hitta någon som delar önskan att bilda familj.

O du utgår ifrån att du kommer att bli ensam med detta barn och känner att du fixar det så ska du INTE göra abort "för hans skull"

Finns det någonting som säger att han någonsin kommer bli redo tillsammans med dig?

låter snarast som om han "lurat" dig i flera år, säga att "känslan kommer" osv. Nu när han står inför faktum att det faktiskt kan ske nu, så vill han absolut inte verkar det som. 
Det säger mig att denne man troligen aldrig kommer vilja ha barn. Hur ska den där känslan infinna sig menar han?

Om du skulle gå med på abort, hur tror du det skulle påverka er relation efter? kan ni ens vara tillsammans efter en sån sak om du egentligen inte alls vill göra en abort?

Det fanns en tråd här nyligen om ett par med en ett och halvt åring där pappan önskat en abort. De fortsatte tillsammans och han var en närvarande pappa men fortsatte att klandra henne för att hon inte gjort abort. Och hon verkade gå omkring med en ständig skuldkänsla.

Utifrån hur du skriver känns det som en risk att du också skulle reagera så - att om ni får ett barn så är du skyldig din partner något och måste leva med skuldkänslor.

Oavsett vad du beslutar att göra är det viktigt att du kommer till insikt att det inte är fel att inte avbryta en påbörjad graviditet. Om du låter graviditeten ha sin naturliga gång har du inte gjort något mot din partner - du är inte skyldig honom något.

Så låt inte något missriktat dåligt samvete fatta beslut åt dig.

Men fatta inte heller beslut utifrån en önskebild. Tänk igenom olika scenarion, tex att du blir helt ensam med barnet och ifall du är beredd att hantera en sådan situation. (Men den risken finns ju alltid, även med planerade barn, men är säkert något större vid en oplanerad graviditet).

Hej!
Jag har precis samma problem som dig, men vårat beslut blev, varfør skaffa något som ær oønskat av en oss? Sen  ær det en sådan sak man vill gøra tillsammans med sin partner och ær ni inte eniga i det så vænta då lite till innan før det ær inte vært att førlora sin livsparnter før ett oønskat barn.

Frågan är väl om du kommer att kunna leva med beslutet att ta bort barnet? Oavsett vad pappan tycker så är det du som bestämmer. Men som fler skrivit så kanske han aldrig kommer att bli redo heller, han kanske alltid kommer att klandra dig om du behåller. I slutändan måste du kunna leva med ditt beslut oavsett konsekvenserna.

Du har en väldigt optimistisk inställning måste jag säga, det finns inget givet utfall, det finns inga garantier, så jag skulle säga att du är för optimistisk, risken att du blir en ensamstående mamma är överhängande om du väljer att behålla barnet, nu finns det dock många föräldrar, både mammor och pappor, som klarar av att axla det ansvaret själva och på ett bra sätt, men om han inte vill ha barn, så vill han inte ha barn, hur tror människor blir ensamstående? 

Jag var väl lite i en liknande situation som din sambo, men jag var inte fullt så negativt inställd, men viss panik infann sig när min sambo gav mig "lägesrapporten".

Nu var jag nog rätt så redo trots allt, men just då, var det mest "what the fuck", retrospektivt finns det inget att ångra, men som sagt, jag är inte din sambo, och din sambo verkar ha en betydligt mer negativ inställning till det än vad jag hade, i mitt fall var det snarare shock/panik, som sedan la sig, inte motstånd mot att min tjej skulle behålla, och jag försökte inte övertala henne att göra abort, utan det valet var så att säga hennes.