Hjärtslag v8 men inte v9. Kan min lilla ändå leva??

Beklagar verkligen, det låter som ett MA, när fostret har dött men kroppen fattar inte det.... MA = missed abortion

Men ge inte upp helt eftersom undersökningen gick så fort, utan gå på nästa besök!

Ja, jag får väl inse detta. Men det e så tungt när kroppen vill detta så mycket att den inte fattar att d inte finns mera. 

Det jag vet är att den hade växt men jag fick inte ens veta när den tog sitt sista hjärtslag. Känner mig helt värdelös. Och bättre blev det inte när läkaren sa som hon gjorde. 

Det e nu 2 dgr kvar innan vi ska tillbaka. Tunga dagar men man får väl kriga sig igenom dem. 

Men jag hoppas så att det e en liten fighter där inne och att pga att hon var så stressad att hon inte tittade ordentligt. För det e skumt att hon på mindre än 1 minut hann se detta. Jag vet hur detta låter, jag greppar efter halmstrån, jag vet. 

Nu kommer då nästa grej, inse att man får leva resten av sitt liv barnlös. Den e fan inte lätt alltså. 

Men varför innebär detta att du ska förbli barnlös? Det är väl aldrig så lätt att bli gravid som när man nyss varit det, oavsett utgång, eller?

Håller tummarna för dig!

Jag beklagar verkligen din sits :( Är själv IVF:are med ett missfall i bagaget, så jag kan till viss del relatera. Jag blödde lite innan VUL, tack och lov, så jag var till viss del förberedd på att det skulle bli tråkiga besked. 

Jag har tyvärr inte så mycket mer input än det du redan verkar tänka själv. Det finns absolut en chans att läkaren varit för snabb att kolla. Hen borde oavsett ha gjort en större insats så att du slapp gå omkring och grubbla på det här sättet. Det hade ju besparat dig massor mad lidande. Superdåligt bemötande, jag är verkligen ledsen för din skull.

Tyvärr försvinner inte symptomen direkt bara för att embryot dör. Ibland fortsätter t.ex. moderkakan att växa, och då fortsätter hCG att produceras. Mitt missfall skedde förmodligen redan innan jag plussade, men trots det hade jag kvar symptomen och plussade starkt på tester ända till efter VUL. 

Det är mycket lättare sagt än gjort, jag vet, men kan du så försök att inte analysera för mycket än. Lev minut för minut till ultraljudet och ta det som händer där och då. Just nu vet du inte mycket och är osäker, så börja inte hantera ett eventuellt missfall än. Är det fallet - ta det då. Det kommer bli tufft nog för dig, så försök att inte tömma dig på energi än. Du behöver den sen. Så uppehåll dig med annat så gott det går och ta hand om dig. 

Du behöver självklart inte svara på detta, men är det alltså sista försöket? Varför? 

Håller verkligen tummarna för att det är en inkompetent jäkla läkare och att fröet mår toppen. Stor styrkekram! 

Saken är den att jag har åldern emot mig. Fyller 41 år i maj. Sen har jag inte mått det bästa av alla hormonsprutor man måste ta för att göra IVF. 

Så jag tror inte det blir någon mer gång. Vi vet inte heller om vi orkar med detta, glädjen när man plussar och se kroppen ändras för att sen se allt bara försvinna. Hade det levt och föds så skulle detta bli vårt första barn, vi har inga barn sen tidigare. 

 

Önskar faktiskt att jag hade blött, el någon form av tecken på att det inte står rätt till. Första försöket så blödde jag ju 2 dagar innan gravtest å när jag började blöda så försvann ALLA gravkänslor som sagt. 

Vi får se på onsdag OM läkaren har sett fel och vår lilla fighter lever där inne. jag försöker att förgylla mina dagar med annat men så fort jag blir själv o nätterna e hemska. För då kan jag inte styra mina drömmar. 

Jag är som sagt 41 i maj, mår dåligt av hormonsprutorna man måste ta och jag o min sambo vet inte om vi orkar den känslomässiga resan att bli så överlyckliga att plussa för att sen kanske återuppleva en sån här grej. Det kan ju vara så enkelt att min kropp inte fixar att vara gravid och att det e därför den gör så här. 
Kanske blev så skadad efter tumören jag hade i livmodern, operationen osv. 

Men om vi skulle försöka igen så kommer jag vänta några månader då jag måste laga mina tankar.. Sen är det ju som sagt inte gratis med IVF. Så det spelar tyvärr oxå roll. Önskar så att jag kunde bli gravid på naturlig väg men det kan jag inte. 

 

Jomen visst. Bättre att få det "rött på vitt" att det inte funkat än noll förvarning. Tror jag i alla fall. 

Det kanske inte hjälper alls, men när jag varit i liknande sits har jag slagit på laptopen eller iPaden i sängen och kollat på film eller serier just för att försöka stänga ute de jobbiga tankarna. Det kan ju vara värt att prova (om du inte redan gjort det?). 

Åh, jag förstår :( Det är verkligen inte lätt för kroppen med behandlingen, det kan vara riktigt tufft. Sen kan ju känslor ändras. Just nu är du i en fas där du behöver hantera det som hänt här och nu, men kanske kommer ni orka med ett försök till när ni hunnit läka från detta (förutsatt att det inte gått vägen, vilket det ju faktiskt kan ha gjort). Man vet aldrig, och jag har lärt mig att man aldrig ska ta stora beslut mitt i en stor sorgprocess. Du behöver ju inte besluta om det är sista försöket här och nu, faktiskt. Låt det här försöket först och främst bli färdigt och gör en ny värdering när det lugnat sig lite. 

Det är ytterst osannolikt att detta har med din kropp att göra. Att inte bli gravid från första början kan bero på diverse faktorer som har med dig att göra, men har embryot fäst beror det i 99,9% av fallen på att embryot tyvärr inte var livsdugligt. Så ta inte på dig något "ansvar" eller "skuld" för detta, det hade med största sannolikhet ingenting med dig att göra. 

Igår var vi tillbaka på kliniken för att göra sista kollen för att se om vår lilla Peanut fanns kvar där inne. Tyvärr så tog Peanut sitt sista hjärtslag några dagar efter vi gjorde första ultraljudet alltså 8+4 ungefär. 

Eftersom jag inte känner något förutom att min kropp börjar gå tillbaka till ursprungsläget så blir jag inlagd imorgon för skrapning. Så min första graviditet som plussade blev ett MA. Vi har bara gjort detta 2 gånger men har ju åldern emot mig känner jag. 

Nu vet vi inte vad vi ska göra, det vi vet är att vi ska sörja klart då känslorna blev ju extremt stora för någon man aldrig har träffat. Är väl för man längtar så. Sen får vi se om vi ska göra ett försök till men först ska vi hitta tillbaka till varandra. Då detta tär på ens förhållande med alla sprutor, läkarbesök, väntan osv. Så nu ska vi som sagt ägna tid åt oss själva å efter sommaren kanske. 

Vi tog farväl av vår lilla Peanut igår med att åka ner till vattnet, ställde oss ute på piren och skickade iväg Khom Loy (rislykta). Såg den flyga iväg och sa då farväl. 

 

Jag beklagar verkligen :'( 

Du låter klok. Sörj klart, läk både dig själv och ditt förhållande. Ta ett nytt ställningstagande när du är redo. Hetsa inte för mycket med åldern, i värsta fall kan man försöka utomlands där de inte har samma gräns. Det är ingen brådska. 

Ett steg i taget nu. Du behöver inte ha en långsiktig plan alls, utan ta en dag i taget tills det är stabilt igen. 

Stor styrkekram, jag hoppas att du snart börjar må bättre och att allt kommer gå bra för dig <3