Bli fråntagen sitt barn?

Jag som arbetar på socialtjänsten ser ju dagligen hur illa barnärenden sköts.

Så jag kan verkligen förstå hur desperata en del föräldrar är pga det dem utsätts för av soc.

Lögner, förtal och felaktiga omhändertaganden är vanligt förekommande och som förälder är du helt maktlös!

Det ÄR verkligen skrämmande att dessa socialsekreterare kommer undan med alla felaktiga beslut som raserar barns trygghet och uppväxt!

Ja du kan ha oturen att bli fråntagen ditt framtida barn ts, det kan hända precis vem som helst!

På mitt arbete är det ingen som känner till att jag har ett lvu:at barn. Det är inget fel på mig alls som människa eller förälder. Skulle jag berätta så skulle ingen tro mig!

Jag är extremt skötsam och duktig på mitt jobb.

I vissa fall kanske det behövs daglig kontakt pga barnets behov och man kanske behöver bolla tankar kring barnet så barnet känner trygghet om barnet inte haft det hos sina biologiska föräldrar. Att du inte skulle klara av det säger sitt tydliga språk att du inte klarar av barn med särskilda behov eller orkar med rollen som förälder.

Och vad händer om soc eller vem det nu är som bestämmer, beslutar sig för att Kalle 5 år gammal och Stina 7 år gammal ska omhändertas pga att dom far illa i sitt hem? Åker soc bara dit och hämtar dom? Och vad gör barnen när främmande människor kommer in i ens hem och ska "ta" dom? Det måste ju vara fullkomligt fruktansvärt för allihopa :(

Ni sockärringar är ibland så jävla störda.

Till och med en idiot fattar att de flesta föräldrar, även de dåliga, älskar sina barn. Och att du inte skäms som hånar den. Det är den kärleken som får föräldrar att försätta berg för sina barns skull. Som gör att föräldrar orkar med helt otroliga saker. Kärleken till sitt barn kan utföra mirakel. Ibland får den till och med människor att ändra riktning på sina liv. Och oavsett om vissa barn behöver skyddas från sina föräldrar så kommer föräldrarnas kärlek bära dem långt.

Nu är dessa människor kanske varken stabila eller kloka. Men de gör sitt bästa. Och älskar bäst de kan. Hur kan du spotta på det?

Så jävla smaklöst. Hoppas verkligen du jobbar med nåt annat än omhändertaganden.

Vid körtelfeber luktar personer extremt illa hela rummet som någon med detta har luktar alldeles förskräckligt. Vid körtelfeber finns inget att göra, ingen medicin hjälper eftersom det är ett virus. Den som är sjuk i detta är sjuk i månader under denna tid är den sjuke ibland pigg och känner sig frisk för att nästa dag känna sig väldigt trött och inte orka någonting. Det spelar alltså ingen roll hur många gånger man går till läkare eftersom rådet bara blir att när man känner sig dålig ska man vila, ta det lugnt och använda febernedsättande.

Kärlek får en kämpa lite extra. Mer än vad lön gör. Därför det är större risk för vanvård och övergrepp på foster- och barnhem än i vanliga familjer.

Det är mindre risk att ett barn far illa i sin egna familj än en främmande familj om familjerna är likvärdiga och det enda som skiljer familjerna är föräldrakärleken.

Jag har själv jobbat med barn. Skulle gjort mycket för dem men inte lika mycket som för mina egna barn. Jag skulle exempelvis ge mitt egna liv för mina egna barn om det behövdes. Dock tveksam till om jag skulle göra det för några andra barn.

Nu vet inte jag hur det specifika familjehemmet var. Och om det rörde sig om kontinuerlig vanvård eller ett enda slarvfel.

Men generellt är folk nojigare med sina egna barn (särskilt det första) än andras. Det gör att många föräldrar lätt släpar med sina egna barn till läkaren i tid och otid. Vissa tycker att det är ett neurotiskt beteende men jag tror att det beteendet är ett stort värde eftersom det säkerställer barns överlevnad.

Kanske skulle läkartiden inte missats om barnet skulle varit hemma i sin egen familj..

Spelar ingen roll att du springer till läkaren titt som tätt med ditt familjehemsplacerade barn och skiter i dina egna. De allra flesta är mer neurotiska med de egna barnen.

Spelar ingen roll om du rent tekniskt sett tar bättre hand om andras barn än dina egna. Kärleken till dina egna barn är förmodligen större än för de placerade barnen (om de inte varit placerade sedan nyfödda).

Sedan undrar jag varför du inte verkar ta uppdraget att ta hand om dina egna barn på samma allvar som uppdraget att ta hand om det placerade barnet?