Bli fråntagen sitt barn?

www.advokatsamfundet.se/Advokaten/Tidningsnummer/2014/Nr-1-2014-argang-80/Nar-samhallet--tar-ett-barn/

En liten mer nyanserad, utredande text om det här med omhändertaganden. För nej, socialtjänsten gör inte alltid "rätt". Som det står i texten är det ofta ett problem att det är alldeles för unga och oerfarna socialsekreterare som gör utredningarna. Det finns också ett problem i att socialtjänsten har en mycket större apparat, med större resurser, vilket du som förälder/barn inte har samma tillgång till. 

Och det finns förstås många gråskalor, allt är inte svart eller vitt. Dessutom har alla vi människor våra egna personliga preferenser. Hur gärna vi än vill kan vi inte vara helt objektiva. Det är lätt att påverkas av sina egna känslor, att man till exempel inte tycker om en person, även som socialsekreterare. 

Med det sagt så tror jag att de flesta barn är omhändertagna på rätt grunder, men jag tror tyvärr också att det finns ett antal tveksamma fall. Socialtjänsten har ofta otillräckliga resurser, personalen är allt för ofta oerfaren, och sedan är de som sagt inte mer än människor. De gör också fel, eller låter sig påverkas av ovidkommande känslor eller fakta. 

Och nej, jag har själv inte något omhändertaget barn. Så jag talar inte i egen sak, utan utgår från olika utredningar och (expert)artiklar jag läst under årens lopp. 

Här på FL ser man tyvärr ofta bara de två extremerna, när det gäller synen på socialtjänsten. Antingen är de onda häxor som tar andras barn bara för nöjes skull, eller så är de överjordiskt goda änglar som minsann aldrig gör en enda felbedömning. Jag ville bara bidra med en något mer nyanserad bild.

Jo, men om du läser den artikel jag länkade till tidigare så ser du att det ändå ofta är en ojämn "kamp." Ofta är det unga, oerfarna jurister som får dessa mål, och ofta får de heller inte tillräckligt med tid för att verkligen sätta sig in i fallet. Sätter de upp för många timmar är risken stor att räkningen inte blir godkänd - och självklart vill ingen arbeta gratis. 

Det ÄR ett problem att styrkeförhållandena är så ojämna. Det kan man inte bortse ifrån. Och jag har som sagt inget barn placerat, så jag talar inte i egen sak. 

Jag känner också till två föräldrapar som tar emot barn  - och de är helt fantastiska. Det ena paret har sitt sista barn nu, efter att i många år tagit emot ett stort antal tonårsbarn.
Ett av de barnen (som idag är vuxen sedan länge) har berättat för mig att det var de som räddade honom till ett normalt liv, trots att han bara var där i två år. Otroligt varma, empatiska och fantastiska människor. 

Det andra föräldraparet är lika fantastiska de. De har två syskon placerade hos sig som en sk uppväxtplacering, och de barnen är älskade av hela "familjehemsfamiljen." 
Sedan finns det ju tyvärr andra som fungerar sämre, men man ska absolut inte dra alla över en kam. Många familjehem är helt fantastiska!