Ensam i relation

Känner likadant, vill gärna följa tråden.

Tjej/kvinna. Vi har 10 år i relation plus 3 års nära vänskap bakom oss.

Skillnaden är väl att vårt sexliv inte är så bra heller. Upplever inte att han tänder så mycket på mig/inte känner sig bekräftad och kanske därför börjat prata med andra tjejer. Eller jag vet att han gör det.

Är helt säker på att han inte fysiskt är otrogen, men ofta känner jag att det inte känns så bra. Vi är fortfarande vänner, vi pratar om allt i vardagen som du beskriver, men inte mer. Känns som jag slutat vara speciell för honom på det sättet.

Vi kan ha ganska roligt också, men känner aldrig den där nära närheten och totala intresset och tilliten oss emellan.

Förvirrat kanske. Men ungefär så.

Jag känner att jag nog kommer lämna inom högst ett år om vi inte kan förändra något. Jag började känna mig starkt attraherad av en kollega som också har relation och barn. Det var nog ömsesidigt på något plan, (sexuellt eller t.o.m. förälskelse) även om det aldrig skulle ha fungerat. Jag bytte till en annan plats inom företaget pga detta. men blev förvånad över hur starkt jag kan känna, då allt mest känns blekt annars, inte mycket känslor för något förutom barnen.

Hade behövt mer fritid och haft tid och råd att göra saker jag själv gillar tror jag. Gör inget mer än familj, lite träning och jobb. Jag har funderat på om jag är deprimerad, men jag tror inte det, tror jag bara tycker livet jag lever är lite hopplöst. Känner mig så ensam.

De tjejer min sambo snackar med är 15 år yngre än mig, det känns ju inte så bra för självkänslan heller.

Du låter inte som du älskar din partner ts? Gör du det? Tror du att du kan få tillbaka känslan?

Jag tror att det faktum att jag känner mig så ointressant för honom gör det väldigt svårt att hitta tillbaka. Känns som mycket måste komma från honom. Vet inte ens om det hade hjälpt.

Samtidigt är hag ju intressant för andra män. Det är ibland lite frustrerande att min sambo inte känner så.

Jag är som din sambo när det gäller att prata om känslor tyvärr. Det känns liksom som jag blottar mig, blir för sårbar. Kan känna mig fånig också.

Jag är mer typen som visar kärlek genom vad jag gör. Fast har blivit sämre på det med. Mår bättre när vi har sex oftare, nu har det inte fungerat pga hans medicinering på länge.

Vi har utbyte av varandra, det är att förlora vänskapen jag är mest rädd för! Det och att det kanske kunde ha blivit bra.

Vi kan prata om det mesta och tycker lika om mycket. Men känslorna känns inte riktigt rätt.

Jag saknar närheten man har i början av relationen, intresset han hade för mig då. Och säkert saknar han det med fast han väljer att komplicera saker genom tjejer.

Har du alltid pratat med andra på det sättet ts? Hade du slutat med det om din relation kändes bättre, eller mår du bra av det i grunden? Dömer inte, bara intresserad.

Ja, saknas känslorna får du kanske vara ärlig med det. I vårt fall leder missförstånd oftast till att vi blir ovänner, det dödar verkligen känslor också...

Det är egentligen det allra största problemet som vi har. Bråk om väldigt mycket.

Ja, så gör jag med så gott det går. Inte alltid hag klarar det tyvärr. Eller både på gott och ont.

Resultatet blir att jag liksom samlar på mig dåliga känslor gällande saker man absolut inte kan prata om, vilket också gör att jag måste stänga av mig själv för att orka. Det gör inte saken enklare.

Pratade med honom idag om hur jag känner lite. han gick till sovrummet och la sig tidigt, fick inga svar.

Haha, ja. Exakt samma reaktion ungefär. Sanningen är väl att vi båda vet att vi har problem, han vill dock inte ändra på något.

Är också varm och öppen, men kan på något sätt sällan vara det med honom. Blir lättare sårad också då.