Känner även jag igen mig. Vi pratar inte längre om nåt annat än praktiska saker som rör hem och barn. Känner bara att jag inte orkar engagera mig längre. Vi sover i samma säng men inget annat. Jag har så mycket att ge egentligen men allt har bara stannat av. Jag blir inte mitt bästa jag alls i vår relation, barnen är min räddning som uppskattar det jag gör, ger mig kärlek och jag får ösa min kärlek och engagemang på dom istället.
Själv skulle jag inte alls beskriva mig som deprimerad utan har stor livsglädje och är glad i det mesta annat i livet- utom just min relation. Det här med att inte veta om man ska vara kvar eller inte, jag har för mig själv skrivit ner min "drömrelation", det blev nästan som en kontaktannons, haha! Och då såg jag svart på vitt att min man har sjutton inget av det jag önskar i en relation egentligen. Det här tänker jag att jag måste berätta när vi sätter oss ner och pratar (som vi inte gjort sen jul) Vi blev ihop som tonåringar och sen har det rullat på med barn och som familj funkar vi väl ok. Men är det allt? Ska det vara så undrar jag?
My: Pratar ni nåt om känslor? Det tråkiga svaret att ni måste prata gäller nog tyvärr. Bestäm en tid där ni sätter er ner och lägger alla korten på bordet, där du är ärlig med allt och även säger att vi ger det ett halv år och fungerar det inte då vill jag gå isär. Då har ni båda även tid att vänja er vid tanken. Jag tänker göra så iaf...
Kille 36: Det låter ju ändå som att ni har något att bygga på utifrån det du skriver. Du borde verkligen öppna dig för henne och berätta, ge henne en chans att förstå. Finns det barn inblandade?
Min man märker ju att jag mår dåligt i vårt förhållande och att relationen är i botten pga av det men är annars rätt nollställd och tycker att allt är frid och fröjd och flyter på i hans liv. Jag tycker själv att han har allt serverat på silverfat som har mig till fru medan jag inte alls känner så med honom. När jag hör om relationer där ens partner är ens bästa vän och man har kul och skrattar och kan prata om allt- då blir jag avundsjuk. Det är här ensamheten kommer in, jag är beroende av vänner och mina barn för att kunna ha kul, intellektuellt utbyte osv. Har alltid nöjt med mig med att det är så men sista året har jag börjat ifrågasätta om det ska vara så?
Ja, det där med att bli kall är inget kul. Jag är i vanliga fall en varm och öppen person men relationen gör att jag bara blir likgiltig.
Jag försökte också prata med min man igår. Han säger nästan inget och bara håller med i allt typ. Och lade sig tidigt.
Blev nyfiken på vad som hänt er på ett år? Själv lämnade jag min man vid årskiftet och det känns förvånansvärt bra! Mycket som ska pusslas ihop med barn och tid men känner mig mycket gladare och fått ett nytt hopp om att det finns mer att få ut av livet.
Ja, vi har flera barn mellan 4-12 år är dom och det är ju dom som hållit en kvar i relationen, ganska klassiskt.
Ja, det där med familjerådgivning provade vi för ca 6 år sen när vi inte hade det så illa (än) men det bara förvärrade allt och gjorde faktiskt att vår relation försämrades. Har faktiskt hört fler som varit med om samma sak.
Jag är också ensam i mitt förhållande. Vi pratar ganska mycket men sällan om djupare saker än barn, vad det blir till middag, vem som fyller år härnäst, vad vi ska göra på semestern osv. Vi fungerar men inte mycket mer. Jag längtar så djupt efter omtanke och kärlek. Ibland tänker jag att han inte skulle bry sig om jag blev påkörd och dog.
I mitt fall var det att terapeuten öppnade upp ögonen på min man och påvisade saker han saknade i sitt liv. Detta resulterade i otrohet.