Min 5-åriga dotter är polisanmäld!

Så typiskt att ett barn kan bli mobbat länge utan att någon vuxen gör något, men när offret har fått nog försöker ge igen, då blir det dags för de vuxna att reagera. Jag minns en gång när jag gick på lågstadiet (jag var alltså lite äldre än TS:s dotter, men ändå...) och blev mobbad i skolbussen nästan varje dag. Det var så att en dag hade jag plockat en blombukett åt min mamma utanför skolan och tänkte a mig med den hem. Men då sa mina plågoandar att en kille i bussen var allergisk mot blommor (vilket kanske var sant, men det visste jag inte innan) och så tog de buketten från mig och rev sönder den. Jag var så arg att jag kastade en sten på bussen när jag hade klivit ur den. Och vem tror ni fick skäll av fröken efteråt? 

Jo, men vi får inte heller glömma att de här pojkarna nästan bad om en reaktion från flickan. Så jag tycker inte att hon ska dömas för hårt...

Jag kallar ännu idag skolbussar för "tortyrkammare". Ändå hade min mamma, som också hon blev mobbad i sin skolbuss nästan varje dag som liten, mått ännu sämre än vad jag gjorde. Jo, jag talade nog om för fröken hur det var. Men det var ändå mitt fel, som tog in en blombukett i skolbussen och sedan kastade en sten. Jo, jo... Hon var inte alltid så rättvis.

Förlåt, men nu tror jag inte att du vet vad du talar om. Flickan har ju fått diagnosen för att hon ska kunna få hjälp och stöd. Jag har själv Aspergers syndrom, och aldrig i mitt liv har jag haft ont av att jag fick min diagnos.

Som sagt, du verkar ju inte ha fattat något...

Men om man inte har en diagnos, då får man ingen hjälp oavsett vilka resurser skolan har fått. Jag har också fått massor av stöd och hjälp, som jag inte hade fått utan min diagnos. Så om du fortfarande tror att en diagnos bara är "en stämpel", så har du nog inte förstått hur det funkar.

Jag har som sagt Aspergers syndrom. Och det är kanske inte något, som du kan märka av genom vad jag skriver på internet.

Hur menar du då? Har du inte fått den hjälp, som du har behövt?

Då ställer jag samma fråga som Bullshit gjorde: Vad är det för problem som du har? Och på vilket sätt har diagnosen gjort ditt liv sämre? 

Ingen kan tvinga dig att vara med på en daglig verksamhet. Du har ju rätt att söka ett vanligt jobb, byta till en annan plats eller till och med inta ha någon sysselsättning alls. Be att få prata med den ansvariga för daglig verksamhet i din kommun och förklara hur du känner. 

Och om du inte vill berätta vad den andra grejen är, så är det omöjligt för mig att säga något om det. Men det är svårt för mig att tro att du har fått mer bekymmer än hjälp av din diagnos. 

Just det. Har man fått en diagnos, så är det ju så att man får hjälp. För då brukar man ju ha bekymmer av något (som det här med den sociala biten, som kan bli skitsvårt för oss med AS). Man har dock också rätt att säga nej till den hjälpen. Och nej, man har ingen plikt att upplysa andra om sin diagnos.

Men i så fall var det väl dina föräldrar, som var ditt problem. Inte diagnosen. Men du måste förklara varför du kontaktar en advokat innan jag kan förstå dig. 

Men du har som sagt all rätt att sluta på ett dagcenter. Ingen kan ju tvinga dig att fortsätta där. Du kan ju söka dig ett vanligt jobb, om det är så att du kan klara det.