Ansvar 6-7åring

Tack för all respons! Biomamman har samma åsikt som pappan vilket gör att jag känner mig väldigt ensam i detta och undrar om jag har en helt vriden åsikt. Flickan har gått i förskola (Waldorf, har en känsla av att de har lägre krav där) och går nu i förskoleklass/6års. Såvitt jag vet har ingen pedagog sagt något om detta till föräldrarna.... Jag har i omgångar pratat med min sambo och han har gjort en del förändringar (för några månader sen hängde hon inte upp sina kläder och nån gång i veckan hjälpte han henne ta av hennes overall för hon "kunde inte"). Dessutom har vi på mitt initiativ (dvs tjat) börjat införa att hon själv ska ta mjölk och börja hämta tandborsten. Men det känns som en fruktansvärt lång uppförsbacke då det kräver flera månaders diskussioner för att han ska börja införa nya regler och då är han inte konsekvent utan behöver konstant påminnelse. I ett år har jag sagt att hon borde kunna ta mjölk själv men fortfarande står i och stampar.  Jag har ibland tagit över ex nattningen för att visa vad jag tycker är rimligt. Ex om vi tillsammans bestämt att vi ska börja lägga oss kl 19.30 kommer jag att stänga av tvn då även om hon tjatar och gråter för hon vill se mer. Och om hon inte är klar med sina kvällsbestyr kl 20 blir det ingen godnattsaga för då har hon själv valt att göra andra saker istället. Ibland går det bra men oftast slutar det med att hon gråter, klänger sig fast i pappan och säger att pappa ska natta henne. Varpå han återgår till gamla mönster, fixar allt och så får hon godnattsaga även om klockan närmar sig 20.30. Dvs jag tror inte det går att jag ska införa nya rutiner utan det måste komma från pappan och biomamman. 
Som ni säger tycker jag inte det är snällt mot flickan och det kommer bara leda till problem för henne i framtiden. Dessutom är det så jobbigt att leva i ett hem som har helt andra värderingar än mina och när jag påtalar detta är det jag som har orimliga krav :/

Nattbestyren kan börja i lite olika tid eftersom jag inte vill stänga av mitt i ett program, jag tror att alla oavsett ålder (även vuxna) tycket det är tråkigt och irriterande. Så jag planerar när tvn stängs av efter när programmen slutar - slutar ett program 19.20 stänger vi av tvn då innan nästa hinner börja. 

Jag tycker såklart också att barn i den åldern behöver bli påminda om att fixa kvällsbestyren. Flickan brukar hitta på tusen andra saker att göra istället för att ordna sig för natten (som jag antar de flesta barn gör..?). Jag brukar då var 5-10 min lugnt påminna henne om att hon får välja vad hon vill göra - lyssna på saga eller pyssla med vad hon nu gör istället för att göra sig iordning. Om hon väljer att göra annat tills det blir för sent har hon valt andra saker istället för att lyssna på sagan.
När pappan nattar blir det en massa tjat och bråk för hon pysslar med en massa annat, pappan säger att vi slutar läsa kl 20 men när hon inte har gjort sig iordning i tid och börjar gråta får hon ändå lyssna på saga även om det blir sent. Jag tycker det är viktigt att barn lär sig att ett beteende ger konsekvenser och att man får välja vad man vill göra (man kan inte jämt både få kakan och äta den).

Med min metod skulle det såklart också bli problem beroende på om flickan är trött/hur hon mår osv men jag tror det är viktigt att lära henne att hon själv får välja mellan olika val.... och att reglerna inte ändras för att man gråter.  

 

Mammatilltretroll, läste bara snabbt ditt inlägg på här kommer lite fler tillägg. :)

Om vi ex börjar se tv klockan 19 och programmet slutar kl 19.20 säger jag till flickan att när det här programmet slutar är klockan så mycket att vi ska stänga av tvn. Oftast ser jag, sambon och flickan tv tillsammans på kvällen för det är mysigt. Sen när programmet slutar säger jag att "då stänger vi av tvn som vi sa tidigare" och att hon nu ska byta till pyjamas, hämta tandborste och tandkräm och börja borsta tänderna. Och sen påminner jag som jag skrev i föregående inlägg. Om hon inte tittar på tv utan gör annat säger jag till ungefär en halvtimme innan samt 10 min innan det är dags att börja kvällsläggningen. Jag tycker det är juste att varna i förväg så hon hinner göra klart det hon pysslar med, man vill ju själv inte oväntat bli avbruten när man håller på med nåt  :)

Flickan och kråkan: Precis! Jag håller också med om att tv -tittandet så sent inte är bra, dels ger det för lite tid för nattning och sen tror jag att hjärnan speedas upp av tv. Så jag vill helst att tvn ska vara avstängd vid kl 19 så det inte behöver vara nån stress. Men då finns det några program hon absolut vill se som slutar kl 19.20 och då måste hon enligt sambon få det... Jag tycker man kan se de programmen vid annat tillfälle på datorn istället.  

Flickan och kråkan: Liten detalj men jag tycker också kvällssagan är jätteviktig. Dels tror jag sagor är bra för barns kognitiva utveckling men framförallt är det en mysig och kärleksfull avrundning på dagen. Flickan vill verkligen få höra saga så jag tänker att man kan använda det som ett sätt för henne att inte krångla med tusen andra saker och ignorera vad de vuxna säger. Om jag trodde konsekvensen blev att hon aldrig fick höra saga skulle jag använda ett annat sätt. 

Jag har sista året pratat nästan varje vecka med min sambo om vad jag tycker. Gällande ex den specifika situationen med mjölken måste vi pratat om åtminstone 20 gånger och han säger varje gång att han ska börja säga att hon kan ta själv. Detta håller i sig kanske en vecka och sen slutar han. Jag brukar aldrig hälla upp mjölk men har svårt att säga att hon själv kan ta när pappan inte gör det.  När jag frågar honom om varför han gör så säger han att det är av ren vana. När det gäller nattningen och en del övriga situationer (ex ta av ytterkläder själv) säger han att han inte förstår att hon inte längre är "bebis". Han tror att han måste tjata på henne för att få henne att göra saker för hon kan inte ta beslut själv. Och när han låter henne få sin vilja igenom om hon gråter är det för att det är för jobbigt för honom att hon blir ledsen (han har otroligt dåligt samvete för att hon blev skilsmässobarn). Så i grunden tror jag att han ser på henne som om hon fortfarande är 4 år och så står han inte ut med att hon blir ledsen för stunden. 

Ett av mina problem är att jag känner en osäkerhet inför hur mycket plats jag kan ta i vårt hem och hur mycket av mina regler som ska gälla. Dessutom känner jag en osäkerhet i min relation till flickan, även om hon ibland börjat kalla mig mamma. Det känns svårt att jag ska vara den som är strängare än bioföräldrarna, jag är rädd att det skulle skada min och flickans relation. Därför har jag tänkt att förändringar måste komma från pappan primärt och att vi båda sen följer samma regler. Problemet är väl att sambon inte förstått hur mycket det skaver i mig att inte kunna bete mig naturligt i vår familj och att jag faktiskt inte kommer orka fortsätta såhär i längden. Så jag får väl säga som det är, antingen måste vi hitta ett gemensamt sätt och han måste ta vad jag säger på allvar eller kommer jag inte kunna leva med dem :/

Tack för kommentarerna. Jag brukar mestadels umgås kravlöst med flickan då vår relation fortfarande inte är självklar. Jag vill inte bli den stränga styvmamman utan jag vill att hon ska känna trygghet med mig. Jag tar konflikter då jag tycker hon inte beter sig ok mot mig. Annars har jag svårt att avgöra vilka tillsägelser som är normala för barn (ex pedagoger på förskoleklassen) och när jag lägger mig i för mycket. Bra idé att fråga om hon vill hjälpa. Och att ha samtalet med sambon om hur han vill kompensera- båda lär föredra att de umgås istället för att sambon ordnar så mkt för flickan.