Bonusfamilj - behöver råd

Hej.

Just nu är jag på språng, men kan svara dig senare, Inboxa mig gärna om du vill så tar vi det där.

Jag tror att det är dina/era förväntningar och förhoppningar att ni ska vara en riktig kärnfamilj med fullt ut delat ansvar som ställer till det för er. Istället har ni hamnat i en situation som inte känns bra åtminstone inte för dig.

Jag har levt i styvfamilj i snart 20 år. Nu är alla barnen vuxna och utflyttade men den yngsta var bara 2 år när vi träffades. Vi har aldrig haft ambitionen att försöka se oss som en enda familj. Vi har varit familj i olika konstellationer under åren. De biologiska föräldrarna har tagit allt primäransvar för sina barn. Bonusföräldern har tagit det ansvar som känts bra. Vad som känts bra har varierat under olika perioder och med olika barn.

Om du vill fortsätta i denna relation är mitt råd till dig att släppa förväntan på att ni ska kunna fungera som en kärnfamilj, åtminstone just nu. Dela upp er där ni har problem idag och gläds istället åt de delar där ni kan fungera som en familj utan att känna krav och press. Försök att utgå från det som fungerar och behåll det och ändra på det som inte fungerar.

Tänk också att om du tycker att det är jobbigt, hur ska då inte barnen känna sig i denna situation. De har ju faktiskt inget val alls mer än att försöka protestera.

Vi gjorde det väldigt enkelt för oss när jag träffade min man och sen när jag skulle bo ihop med han o hans barn. Han tog huvudansvaret när han var hemma, men jag kunde ta över då han eventuellt behövde jobba el om han var borta av nån anledning.nattningen skötte vi tillsammans i början. Sen så bestämde vi ju båda två när det gällde saker i hushållet eftersom det även var mitt hem och hushåll. Dock var det oftast jag som fick kliva upp eftersom jag är lättväckt och min man sover som en klubbad säl typ.

Du har fått många bra svar i tråden! Släpp på era "måsten" och hur du/ni tror att en familj måste fungera för att vara lycklig och fungera.

Natta barnen tillsammans - gör det till en mysig stund för er alla istället för en kamp, gör utflykter tillsammans men låt barnen välja sin egen förälder om de vill gosa, mysa, prata.

Ha inte så bråttom - ni kommer hitta formen för er familj och hur den än blir så kommer den vara helt rätt för er. Och det är väldigt få som älskar andras barn lika mycket som sina egna. Och det är inte bara helt ok, utan också helt naturligt. 

En nyfamij fungerar väldigt sällan som en kärnfamilj. Också helt naturligt. Man är två enheter som emellanåt, med tiden oftare och oftare, är en enhet. Men trots att vi levt i vår nyfamilj i en herrans massa år nu så är det självklart att jag har ett närmare band till mina egna barn än till makens. Det är oftare mig de vänder sig till om det är problem eller de är ledsna. Därmed inte sagt att min man inte finns där för dem om de vänder sig till honom, men det är liksom ingen katastrof om våra barn väljer respektive förälder. Vi har närmare band till varandra, liksom han har det till sin dotter. Det är inget som jag tar illa upp för.

Tack för alla fina råd. Jag ska verkligen ta till mig det ni alla har sagt. Jag ska släppa på den här förväntan att vi ska bli "en familj" och tänka att det säkert löser sig med tiden. Det är nog bra för mig också att få släppa lite på den här stressen över att "jag måste skapa en relation med barnen nu, nu, nu" och istället fokusera på mig själv och mitt eget barn eftersom jag också är nära på att gå in i väggen. Min sambo får nog sköta det mesta kring sina barn så sköter jag det mesta kring mitt eget barn. Jag har inte ork till att stånga mig blodig bara för att vi måste ha så brottom med att få till den här familjen. Nej, fokus på mig själv och mitt eget barn i första hand så får resten lösa sig med tiden.

Du ansvarar för ditt barn och han för sina. Du nattar ditt barn, han nattar sina. Varför måste ni leka familj? Alla vet väl vem som är deras förälder och vem som inte är det? Hur gamla är barnen? Ni kan äta middagar tillsammans och åka på aktiviteter tillsammans om ni vill, men varför trycka ihop er till något som ni inte är? Ta det som det kommer, tänker jag. Varför känner du press på att prestera och vara perfekt och glad och mammig samtidigt? Har han uttryckt att det är så han vill ha det? Jag säger som de flesta andra här, prata med honom. Ni är inte en kärnfamilj och ska inte behöva låtsas vara något sådant. Varifrån kommer förväntningarna? Tror du barnen far illa av att ni inte delar lika på allt ansvar kring dem? Det tror inte jag. Sorry för snurrigt svar, men försök att sänka din press på dig själv. Ingenting kan vara perfekt hela tiden. Det enda som kommer hända av att du försöker få det perfekt är att du, som du säger, går in i väggen typ. Ta hand om dig i första hand. Barn vet vilka deras föräldrar är och förväntar sig högst troligt inte en mammaroll från dig. Ni kan på sikt få en bra vardag tror jag, trots att ni är som två familjer i en :) Ta hand om dig själv, det är det absolut viktigaste. Inget blir bättre av att du kör slut på dig själv.

Håller med ovanstående, du / ni har alldeles för höga krav på er själva. Man blir inte "en familj" bara sådär, och ni måste acceptera att ni aldrig kan bli en kärnfamilj. Detta är en styvfamilj och de fungerar ofta annorlunda. Särskilt när några av barnen bara bor där varannan vecka.

Ni kan fortfarande få en bra relation, men låt det ta tid och låt det inte bli påtvingat. Han sköter sina barn och du sköter ditt. Sen gör ni saker tillsammans, hjälper varandra osv - stegvis. Ät tillsammans, hitta på aktiviteter både tillsammans och var för sig, det gör ju även biologiska familjer? De flesta familjer gör inte allt tillsammans.