Pale blue eyes

Äldre 8 Aug 23:01

87 svar

Vilsen man mitt i livet

Jag är fem år och pappas ögon är ledsna. Mamma har gett sig av och jag vet inte riktigt varför. På något obestämt sätt känner jag att det måste vara mitt fel att hon har rest. Tänker att om jag är snäll så kommer hon tillbaka. Därför diskar jag utan att någon har bett mig. Det blir lite så där med det - på en femårings vis har jag stänkt vatten överallt - och tallrikarna är, handen på hjärtat, inte renare än innan

Jag är 20 och nybliven lycklig pappa. Allt är ljust och jag håller mitt huvud högt när jag kör hem min lilla familj från BB. Framför oss är framtiden utan mörka moln, och ett par barn till kommer att komma inom kort.

Nu är jag strax över 40 och ensam i främmande land. Singel. Nu är det jag som har ledsna ögon. När ingen ser. Måste hålla mig i form, det är nästan tvångsmässigt, unnar mig ingen vila. Jobbar som fan, mailen plingar konstant, möten, det ena viktigare än det andra, karriärmässiga intriger, en ständig kamp mot tiden och jag är på rymmen från det riktiga livet.

Tänker tillbaka på det jag har förlorat. Finns ingen att skylla på. Allt är mitt fel. För många sena kvällar på kontoret. För många resor. För många försök att finna den rätta. För många kvinnor. I åratal har jag varit på flykt. Brutna kärlekslöften från min sida, arga kvinnor som försökt, men misslyckats hålla mig kvar. Tårar, svartsjuka, ultimativa textmeddelanden. En enda röra.

Jag visste från början att A dels är den jag har sökt i alla år, men också att hon inte kan bemötas som andra. Jag känner henne i mitt inre. Förstår att hon måste få ha sin mur intakt. Att försöka komma över den skyddsbarriären utan att hon själv får styra processen är dömt att misslyckas. Tänker att är det inte typiskt att jag, till sist, ska falla för den mest svårfångade?

Om en vecka är min sommarledighet över. Har varit och är ännu på västkusten med vänner. Om tre månader från nu har jag flyttat, bytt jobb och världsdel.

Vi sågs på en kaffe precis innan semestrarna. Det var en söndag.

Grått väder, regn i luften, gräsdoft och klibbig värme. Längtar lite hem till svala Sverige. Olust. Känner på mig att något ska ske.

Lägger mig tidigt kvällen innan trots att det då är lördag. Måste se fräsch ut.

Vaknar upp tidigt. Springer nästan en mil i högt tempo. Stadig frukost, kall dusch, nytt rakblad så det inte blir några märken på halsen. Klädd i enkla slitna jeans och vit T-shirt. Vill bryta av mot hur jag ser ut till vardags. Efteråt förstår jag att det var ett omedvetet försök att komma henne närmare i relationen.

Står och väntar utanför cafeet. Tänker på hållningen, försöker se lugn och avslappnad ut. Och så kommer A gående! Klädd i träningskläder. Ryggsäck. Naturlig. Fin. Som alltid.

Lite stelt. Beställer vårt kaffe. Jag lägger till ljusrosa svagt sötad rabarberlemonad och ber om att få den i isade glas. Det ser gott ut. Tycker att den drycken passar henne.

Vi sitter vid fönstret och båda ser ut. Jag har för ovanlighetens skull svårt att småprata. Förnimmer något. Frågar hur hon mår. Hennes händer skakar lite. Mina med. Jag säger tyst, "A, jag tycker om dig men vill inte tränga mig på i ditt liv". Förklarar att jag förstår att hon blir stressad av mig då vi är kollegor. Hon frågar skyggt om jag har berättat något om henne för någon på kontoret. Såklart har jag inte det förklarar jag. Det hade ju varit helt hjärndött. Dum är jag inte. Säger att jag aldrig har känt sån respekt för någon som jag känner för henne, och att jag aldrig, aldrig, aldrig, skulle göra henne illa. Hellre dör jag.

Hon verkar inte övertygad, ser att hennes tankar far iväg. Det skär sig. Hennes ögon ändrar karaktär, blir hårda och mörka. Jag blir fem år igen och får en panikartad tanke om att jag måste ställa allt till rätta ännu en gång.

"Jag kan inte" säger hon, stakar på orden, får svårt att formulera det hon behöver säga. Jag förstår ändå, blir blank på ögonen. För att skona henne från att behöva säga det jag ser hon tycker är jobbigt att få fram, säger jag "schhh, säg inte mer, då får det bli så, det var aldrig min mening att...". Vi har båda stora problem med att få något sammanhängande sagt. Jag ger upp, gör ett försök att le och säger att jag är glad att våra vägar möttes ett kort ögonblick och att jag ska sluta höra av mig. Vi går ut, folk tittar. Snabbt skiljs vi åt med ett "vi ses" som avsked. Chockad och som bedövad går jag hemåt. Mina ögon tåras, kanske är det regndroppar, men jag ökar takten, springer nästan. Tänker fan, fan, fan.

Sen dess har vi inte setts. Vi båda har haft semester. Hon är nu tillbaka i tjänst, det ser jag på de opersonliga jobbmailen, men inte jag. Kanske är vi på samma kontor nästa vecka. Det känns jobbigt alltihop, men måste hanteras. Jag är vuxen nu, så får helt enkelt ta mig i kragen.

Så vad hände? Allt gick ju så bra? Ja, jag vet faktiskt inte. Inbillning var det inte, kemi hade vi, ömsesidig attraktion likaså. Jag kan inte tänka mig att jag misstog mig på signalerna. Men en växande misstanke jag har fått är att mina manliga kollegor har sagt något dumt när jag inte har varit på plats, och att hon har hört det. Deras jargong kan vara på gränsen ibland och rykten om att jag dejtar någon har snurrat sen en tid. Dessutom har A och jag vid några tillfällen råkat på en och annan avlägsen kollega på våra dejter. Hon kan ha fått för sig att jag har avslöjat något om oss för grabbarna på kontoret alltså. Eller så har jag läst av henne fel trots allt och att det innebär att hon saknar känslor för mig utan att jag har fattat det. Eller så vill hon bara fortsätta vara fri från de förväntningar nära relationer alltid skapar.

Jag har som sagt skrivit ett brev till henne. Men såklart har jag inte gett henne det.

En del av mitt inre vill bara skrika "men GE henne brevet då!". Hon kanske inte har insett hur mycket jag älskar henne. Hon kanske förtjänar att få veta hur jag, om vi var tillsammans, skulle ägna återstoden av min stund här på jorden på att ge henne ett lyckligt, tryggt och vackert liv på hennes villkor. Hon kanske inte har insett hur mina känslor för henne är rena som snö, men också varma som sensommarens solstrålar.

Men en annan del säger att jag måste respektera hennes beslut även om det för mig är ganska otydligt vad hon ville få fram. Den delen av mig säger åt mig att fortsätta leta efter kvinnan i mitt liv någon annanstans.

Ja, jag vet faktiskt inte. Du som läser det här, berätta gärna vad du tänker.

A. Du fattas mig.

Pale blue eyes

Äldre 19 Aug 11:30

#31

Barajag8303 skrev 2016-07-21 02:09:25 följande:

Väntar spänt på att läsa hur de gick för er. Men till dess får du ha en trevlig resa.

Octavia skrev 2016-08-16 21:34:30 följande:

Jag har fastnat för den här tråden. TS, hur går det? Har ni träffats efter semestern?

Hej. Snart helg igen då. Hoppas allt är bra hemma i Sverige och med er. Blir faktiskt lite glad att ni undrar hur det går. Kommer med en uppdatering i helgen. Kram

Pale blue eyes

Äldre 21 Aug 16:46

#36

Hej vänner. Det är helt riktigt, några ?littära? kvaliteter har jag inte. Ska försöka skriva som folk och ber på förhand om ursäkt för mina kommande textmässiga brister. Skrev i första inlägget att jag inte hör hemma här, och det stämmer nog.

Har svårt att känna glädje. Vad jag än gör ligger mitt misslyckande som en våt filt över allt. Dofter, dialekter, människor. Hela tiden blir jag påmind om A genom diffusa associationer som kommer utan förvarning.

Destruktivt liv. Känns meningslöst. Onödigt. Gör mig illa, tränar lite för hårt, äter för lite, jobbar för mycket och roar mig ingenting. Ler inte längre. En vän till mig noterade att jag har gått ner i vikt ?du ser sjuk ut?. Framtiden känns poänglös.Tänker tankar man inte ska tänka egentligen.

Följde med en kvinna hem en kväll i veckan fast jag egentligen inte ville. Hon är trevlig och intressant, har en masters i grafisk design och är smartare än mig . Tänkte att det skulle kännas bra att komma någon nära en stund. Att det skulle ge tröst. Så blev det inte. Hon var för rakt på sak och slet och drog. Inte min stil. Känner mig smutsig och dum. Det var inte värt det. Ångrar mig djupt. Ska inte göra om det.

Som datorn på min skärm flimrade A förbi min horisont i veckan. Enda skillnaden är att ljuset från skärmen, det är blått och kallt, medan ljuset från A strålar värme och framtidshopp. En framtid utan mig. Pulsen går upp så snart jag uppfattar att hon finns nära och hennes närvaro är otroligt stark. Hon doftar nytvättade lakan som har hängt på tork ute i sommarvind, och i hennes ögon glittrar havet.

Det är en sorgeprocess jag går igenom . Men det stämmer inte tror jag, som de säger, att tiden torkar bort tårar från ansikten och att dagar som blir till månader som blir till år, läker sår i själen. En annan kliché stämmer däremot, och det är att lågor slocknar om de inte får syre. Problemet är bara att när den elden dör, gör även livslusten det. Saknaden efter A är också saknaden efter ett annat liv, ett annat alternativt och lyckligare slut på min lilla livshistoria.

Svårt att prata med varandra men det känns som att både hon och jag försöker. Vi säger glatt och uppriktig hej till varandra och ser varann hastigt i ögonen. Småpratar generat och klumpigt då det alltid är andra omkring oss. Vi äter, faktiskt, lunch tillsammans, men inte ensamma. Sitter några decimeter ifrån henne. Undviker hennes blickar. Varje gång hon är på väg att märka att jag betraktar henne, viker jag undan med blicken. Ser i ögonvrån hur hon ser på mina händer och mitt ansikte snett från sidan. Undrar vad hon tänker. Varför jag uppfattar vänligt intresse och elekricitet när hon ändå ?inte kan?. Undrar vad det egentligen betydde när hon sade det, och varför jag inte lät henne prata klart på egen hand där på kafeet.

Nu kommer vi att jobba på samma kontor ett tag på nytt. Vet inte hur det ska gå. Om mindre än 24 timmar kommer vi att vara i samma rum igen.

Funderar på om jag ska försöka avsluta mitt engagemang här tidigare så jag kommer härifrån. Kanske tillbringa lite tid i Sverige igen. Tänk om jag hittar någon där. Någon som vill plocka lingon med mig, som vill sitta på en brygga med tårna i vattnet och dela en flaska rödvin, någon som vill dra på shopping på stan en lördag eller hänga med till Asien, i varje fall på semester. Någon som vill småprata på söndagsmorgnarna, innan man kliver upp. Någon som vill leva ett vanligt riktigt liv utan smärta och komplicerade drama.

Jag tror Maddog08 har rätt. Det är inget jag kan göra nu. Har därför bestämt mig för om jag ska göra det, ska jag inte ge henne brevet förrän vi defintivt har skiljts åt, och först då hon inte längre riskerar att exponeras för mig. När jag är på säkert avstånd ,och inte bara geografiskt, men också mentalt, är långt borta. Hon är inte skyldig mig något och jag har ju hela tiden oroat mig för att jag ska skada henne bara genom att vara mig själv. Hon är en sådan jag vill skydda och ta hand om, jag vill stå framför henne när smällen kommer och ta kraften innan den når henne. Inte vara den som orsakar smärta, dåligt samvete eller skuldkänslor.

Brevet innehåller inga böner eller desperata önskemål. Jeg förklarar bara kortfattat hur djupt hon har påverkat mig och hur min genuina saknad efter henne gör så ont, så ont. Brevet förklarar att det inte på något sätt är hennes ansvar eller fel att det blev så här, utan att det endast beror på att hon för mig kändes så otroligt rätt. Hon kan inte rå för att hon är så fin.

Möjligen frågar jag henne om hon vill ta en enkel oskyldig kaffe någon dag, men det får bero tills vidare. Skulle någon signal komma så kanske, men det återstår att se. Bollen ligger hos henne nu.

Jag undrar vad hon gör just nu. Vad som sker i hennes inre. Önskar jag fick laga henne en god middag och att vi bara kunde "bara vara" ikväll. Kanske se en film, poppa popcorn, somna i soffan under filtar.

Octavia och ni andra, hoppas ni har haft en bra helg ni med. Ta hand om er.

Pale blue eyes

Äldre 21 Aug 16:52

#37

Vill bara säga att jag skriver på en telefon för att kunna använda svenska bokstäver. Vet inte varför stycken flyttar på sig eller varför tex. citationstecken förvandlas till frågetecken. Förstår er om det är för jobbigt att läsa.

Pale blue eyes

Äldre 25 Aug 16:09

#38

Kortfattad uppdatering. Kan bli en hyfsad vecka som det ser ut just nu :)

Pale blue eyes

Äldre 31 Aug 00:50

#40

Octavia skrev 2016-08-26 19:37:12 följande:

Spännande, ser fram emot en uppdatering! :)

Hej Octavia, jag är på resa men uppdaterar så snart jag kan :)

Pale blue eyes

Äldre 9 Sep 18:24

#43

Innan jag trycker på "Skicka Svar": Hoppas nu denna text får behålla styckeindelningen jag har gjort, annars kan jag bara beklaga, kära Familjeliv, att texten blir mer svårläst än vad den skulle ha behövt vara.

Min A.

Det är fredag. Kontoret är tomt, lyset är släckt förutom över min plats som är som en ensam glimt av ljus från en glödlampa i ett kolsvart universum. Det är bara jag kvar i ett hörn och på bordet tittar jag på en bild av mina barn. De sitter tillsammans och ler rakt in i fokus. Undrar vad de gör nu.

Du har gått hem. Jag missade när du gick eftersom jag var en våning upp på långtråkigt möte. Innan jag gick ner hämtade jag lite frukt och trista kontorsnötter, en liten skål till mig, och en till dig. Men nu har jag ingen aptit längre. De passar inte ihop skålarna på samma bord. Precis som du och jag.

På ett internetforum i ett annat land skriver jag om min sorgeprocess som jag upplever att det har utvecklats till från den dagen vi sågs första gången till nu ikväll.

Du kan inte deras språk och det är nog tur det. Där finns det ett par stycken anonyma och kloka själar som läser det jag skriver ibland. Någon är lite arg, någon annan tycker jag fånar mig och gör mig till, och mycket av kritiken har säkert bäring.

De tänker nog på samma sätt som du. Att livet är värdefullt och att man inte ska kasta bort sin tid. De råder mig att låta dig vara ifred. Att låta dig komma till mig, och säger till mig att om du inte gör det av egen vilja, så är det inte något jag kan göra. Jag tror det är riktigt. Jag är utan makt. Kan inte påverka dig, ska inte påverka dig, vill inte påverka dig. Vill att du ska vara fri. Allt annat skulle vara som att spärra in dina känslor i ett känslomässigt fängelse. Sådant skapar vare sig lycka aller kärlek. Där på forumet beskriver jag dig som inåtvänd och skör och att du har svårt för att ta initiativ som avslöjar dig som privatperson, men de tvivlar på att du är sådan. Och kanske är du, som de säger, tvärtom en stark kvinna. Men oavsett - jag är och kommer alltid att vara starkare, men bara om det känns meningsfullt. Utan ett ljus i tunneln att hålla blicken fäst vid, har jag svårt att finna min livskraft.

Har ingen lust att jobba längre, satt en stund och surfade på nätet men fann allt ointressant. Ute börjar det bli höst men det är fortfarande varmt och torrt på dagarna. Min kropp träningsvärker så jag knappt kan gå i trappor och på morgonen när jag stryker min skjorta konstrasterar mina blåmärken min bleka hud på ett obehagligt sätt.

Har tränat alldeles för hårt hela veckan. Gått ner lite till i vikt. Byxorna börjar bli för stora. Men det är enda sättet för mig att skingra tankarna och må bra en stund. Tänker att jag borde ta semester, åka bort, till en strand någonstans. Hade det ännu varit sommar hemma i Sverige hade jag åkt dit, en susande skog, en tyst och mörk insjö, myggor och mörka kvällar framför elden i stugan. Det hade varit fint.

Men så blir det inte. Jobb, jobb, jobb.

Visste du att jag fick ett erbjudande om att stanna kvar mot 25 procents lönepåslag som jag tackade nej till? Vet du ens att jag har sagt upp mig? Vet du att jag ger mig av snart? För gott?

Snart ska jag promenera hem. Vet inte vad jag ska hitta på i helgen. Har ångest över att jag ska vara ensam. Undrar varför det alltid blir så här. Vet att det inte är synd om mig, tvärtom. Självförvållat och dumt. Vill be världen om ursäkt, men det är ingen som vill lyssna längre.

Härom veckan när du gick, så tillät jag min blick att vila på din nacke från min plats. Jag gär så om jag vet att du inte riskerar att se det. Kanske kände du något, för precis när du var på väg ut genom dörren så vände du dig hastigt om ett ögonblick och våra blickar möttes. Jag såg att du såg vad min blick betydde, och vi båda sprack upp i ett stort leende. Jag ler nu när jag tänker på det. Det var ett fint och illustrativt exempel, tycker jag, på den speciella kontakt vi har på ett andligt plan.

Och som jag önskar att jag kunde formulera detta till dig i tal när våra blickar möts. Men du vet att jag inte kan det, lika lite som jag kan dölja att jag är ledsen.

Jag har börjat falla tillbaka i gamla spår. Självdestruktivt, och igen som ett bevis på mina brister i stort och smått, har jag på nytt tillfälliga relationer. Tänker inte efter, följer med, blir kvar, flyr på morgonen. Letar, söker, behöver kvinnlighet i min närhet. Finner, upptäcker, konstaterar gång på gång att hon inte är du. Var är du? Varför är det inte du som vaknar bredvid mig? Varför känns det som en kniv i magen varje gång jag hör din stillsamma, mjuka röst? Varför reser sig nackhåren när jag känner doften av ditt långa mörka hår? Varför dras min blick till din tomma stol och dina blanka inneskor nu ikväll?

Vid ett par tillfällen senaste veckorna har jag övernattat hos S. Du känner henne inte. En helt ok tjej. Estetisk och varmhjärtad, allt annat än blyg, och faktiskt lite galen tror jag. Hon är en sån som samlar på porslin, drar till Peru och vandrar en månad och kommer hem med resväskan fylld av halvillegal koka-choklad och som målar egna tavlor. Roligt sällskap, ljust och glatt. Men det är inte det jag söker. I morgon vill en tjej fika på stan. Henne har jag en historik med. Såklart. Kanske går jag dit, kanske inte. Gör jag det kommer jag att ångra mig, det vet jag redan nu.

Konstiga saker händer, jag vet, men mitt liv är nedskuggat av en katastrofal väderprognos. Ska det bara vara dåligt väder, vad är då poängen.

Det finns dom som säger att mister du en står det dig tusen åter. Kvalificerat skitsnack menar jag. Att finna den rätta är svårt, riktigt svårt. Varför ser andra något mig men inte du? Ja, jag vet att jag inte har något i mig som egentligen är bra. De blir ju alltid besvikna när jag visar mitt rätta jag, det jag som är så hopplöst förälskad i dig, som är så dålig på att svara, ge besked, visa värme tillbaka. Eftersom de inte är du.

Ikväll ska jag träna tills jag tappar känseln i armarna. Sen när jag kommer hem till min tomma lägenhet ska jag tända ett ljus och inte släcka tändstickan förrän den börjar bränna. Det gör ont men känns bra hur märkligt det än kan låta. Vet inte varför jag gör sådana ting. Ser ju att det inte är normalt. Särskilt inte hos en man i min ålder. Men vissa dricker, andra finner andra sätt att kanalisera sin inre smärta. Det är inte bra att vara ensam i sina tankar.

På mitt skrivbord ligger ett kuvert utan adress. Däri ligger det ett brev till dig och två teaterbiljetter till premiären av en pjäs jag tror du skulle ha tyckt om. I brevet skriver jag att jag önskar från djupet av mitt hjärta att du ber mig gå med dig. Men också att jag förstår om du inte kan det. och att jag i sådana fall tycker att du ska be en vän gå med. Kanske skulle du ha frågat mig, kanske inte. Troligen inte.

Föreställningen var igår, så nu är de värdelösa. Du fick aldrig brevet. Varför inte kanske du undrar, men jag tror inte du gör det. Du vet svaret. För mig är det helt otänkbart att på något sätt skapa press på dig. Din frihet och din lycka, är viktigare för mig än min egen. Därfär tiger jag. Det finns oändligt många saker jag skulle vilja ha sagt till dig om jag inte var övertygad om att det skulle kunna uppfattas som att du blir inträngd i ett hörn. Jag vill egentligen säga hur mycket jag älskar dig, för det gör jag. De så ofta missbrukade, och därmed devalverade orden ?kärlek?, ?älska? har inte någon hört mig uttala på många år, men när det gäller dig så är det de enda orden som passar. Hur jag skulle tillhandahålla det du behöver, hur jag skulle vilja leva sida vid sida med dig, som älskare och jämlik medmänniska, hur mycket jag vill skydda dig från världen, hur jag utan att tveka skulle ställa mig framför dig och ta smällarna som livet hela tiden ger oss.

Samtidigt tror jag på balans i universum. Det är en fin tanke, vi två. men du ska inte ha mig. Jag ska inte ha dig. Sådana som jag skadar sådana som du på sikt. Därför har jag bestämt mig för, att trots att jag skriker inombords av ångest, så ska jag låta dig vara ifred. Jag kommer aldrig att låta dig veta hur mycket du betyder för mig, hur vacker jag tycker att du är både på ut- och insida. Hur jag ser på dig som hon som rider på vinden, bland molnen, utan bekymmer eller oro. Det är mitt ansvar, och förbannelse, att skydda dig från mig. Hur ironiskt, sorgligt, smärtsamt det än är för mig, spelar det mindre roll, än risken för att du ska skadas i slutändan. Jag låter dig gå innan du ens visste att du fanns. Låter dig inte veta vad som kunde ha varit.

Detta brev kommer du aldrig att få läsa, inte heller det som ligger på skrivbordet. Jag låter dig lämna mig innan jag lämnar dig. Detta är, tror jag, sann, äkta, kärlek.

Min A. Du ska ha ett lyckligt liv med någon annan. Jag hoppas du får barn, en man som ser dig för den du faktiskt är, och som ger dig uppskattning varje dag, och att ni tillsammans får se er familj växa av egen kraft, att ni får höra glatt barnspring på ovanvåningen och att ni får somna i samma hängmatta någon gång med sommargräsdoft och sol i sinnet.

Det är dags att ge mig av. Jag reser snart. Ibland möts våra blickar en sekund. Kanske läser du något i dom, men jag vet att jag är bra på att dölja mina tankar. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte någonstans djupt inom mig önskade att du tog ett steg framåt. Men det är bäst du låter bli. Snart behöver jag inte oroa mig längre.

Låt mig veta om det finns något jag kan göra för dig. Tiden är knapp. Jag är fortfarande förälskad i dig.

Pale blue eyes

Äldre 9 Sep 18:31

#44

Octavia skrev 2016-09-09 09:14:11 följande:

Vad händer hos dig? Hoppas att du har haft en bra vecka!

Trevlig helg Octavia.
/N

Pale blue eyes

Äldre 6 Dec 19:26

#45

Hej

Tänkte bara titta in och säga god jul. Jag är i Sverige efter att ha varit långt borta under större delen av hösten. Reser bort igen i januari.

Det är ovant vid kyla och mörker men det är så innerligt skönt med julstämning och snöflingor i luften. Blir så glad när jag ser alla fönster med adventljusstakar och stjärnor. Konstigt att inte resten av världen fattar det där med stämningsbelysning. Nej, i stället är det fördragna fönster och starka taklampor man ser när man smygtittar in i andra människors privatliv. Nu när jag har tillgång till svensk TV passade jag på att se alla hittills sända julkalenderavsnitten. Selmas Saga! Så bra den är! Lyckliga barn som får se den med sina oförstörda sinnen.

I början av veckan besökte jag mitt gamla jobb. I slutet av veckan ska jag dit igen, och troligen blir jag där av och till några gånger till innan jul. Du kan säkert gissa hur det kändes. Konstigt. I måndags morse kom jag ganska tidigt och var på kontoret innan A hade vaknat antagligen. Hon är ju morgontrött. Dagarna innan var jag så nervös, eller kanske snarare orolig att det inte går att beskriva, för hur denna vecka skulle bli. Jag har haft så mycket att göra hela hösten, och det har inte varit några problem att gräva ner sig i jobb, men trots det har hon hela tiden funnits i bakgrunden i mitt medvetande. Det är nu helt tydligt att hon är min största förälskelse någonsin, och sorgen går bara inte över även fast jag har gett upp alla förhoppningar och trots att jag har gjort allt jag kan för att intressera mig för någon annan.

Den bräckliga kommunikation vi hade ett tag tynade bort. Många gånger har jag tänkt på varför och hur det kunde ske. Jag plågas av vårt sista samtal på kafet. vad hon försökte säga, som inte nådde fram. Med det i tankarna läste jag en intressant artikel om personlighetsdrag och kom fram till att jag är något som kallas för ?falskt extrovert?. Alltså någon som är introvert, men utger sig för att vara motsatsen. Om man utåt sett känner sig lite för social och alltid hamnar i centrum utan att egentligen vilja det, om man trots att man egentligen har ett stort behov av att vara ensam efter varje socialt krävande sammanhang, ändå ses som "trevlig",och om man hellre läker i ensamhet än i armarna på någon annan, och i efterhand ifrågasätter sitt eget betende, då anses man vara åt det hållet enligt tidningen.

Samtidigt har ju A uttryckligen sagt att hon ser sig själv som mer introvert än de allra flesta.

Ja, då är det kanske inte så konstigt att vi inte lyckades få till något.

Hur som helst. Måndag morgon. Pirr i magen. Jag sitter på min gamla plats och jobbar lite förstrött, surfar mest på nätet. Hon kommer in, jag känner det direkt, våra blickar möts. Ser hennes förvåning, uppspärrade ögon, sen ett snabbt soligt leende och en blyg vink. Och sen slog jag ner blicken förstås. Men fortsatt leende.

Lite småprat vid lunchen. Berättade om mina resor. Hon tycker att jag är solbränd. Hon verkar lite svag och det syns att det var länge sen det var sommar. Jag räknar hennes ljusa födelsemärken på armen och tänker att jag har sett ett sådant på ett annat ställe. Min hemlighet för alltid, och ser att hon har kvar sin tunna guldring på lillfingret, och också sitt lilla ?A? i en länk runt halsen. Tänker att hon skulle vara fin i pärlor.

Eftermiddag. Jag ska iväg, till Sverige. Säger hejdå, vi ses snart. Långa blickar igen - lite frågande, som dröjer någon sekund. Analyserande, forskande blå ögon som kontrasterar mot hennes porslinsvita hy och svarta långa hår. Hennes näsa är lite spetsig, kindbenen tydligt markerade. Det gör att hon ser allvarlig ut när hon är koncentrerad. Hon har gått upp en del i vikt. Det klär henne. Oändligt vacker. Och SOM jag dras till henne. Fysiskt, mentalt, andligt. Fattar inte hur livet kan vara så grymt att det låter mig få smaka på hennes sötma, känna hennes doft och lära känna hennes personlighet, för att sedan tvinga mig att se henne gå mig förlorad.

Det kan inte vara meningen att vi aldrig mer ska prata privat. Jag vet inte hur jag ska klara mig genom resten av mitt liv med minnet av henne blinkande i mitt inre, som en polstjärna. Ogripbar men allt för starkt lysande för att kunna glömmas.

Om hon stannar kvar till sist fredag eftermiddag (vilket ju både hon och jag brukar göra) denna eller min sista vecka, kommer jag att fråga henne om hon kan tänka sig att ta en kaffe med mig. Annars kommer jag att ångra mig för resten av mitt liv. Eller vore det fel mot henne?

Pale blue eyes

Äldre 12 Dec 10:51

#50

Hej! Snabb uppdatering, är på kontoret och måste skynda mig. Ja, jag frågade! Missade henne i fredags men träffade henne senare helt oväntat på stan! Arbetsmöte nu. Återkommer :)

Pale blue eyes

Äldre 31 Jan 23:37

#52

Hej!

Förlåt för sent svar. Har varit långt borta.

Strax efter att jag hadde mött A på stan blev jag oväntat tvungen att resa till andra sidan jordklotet (bokstavligen), så min eventuella chans att få träffa henne igen sprack. Jag fick aldrig reda på om hon ville ses eller inte då jag bara försvann. Som vanligt.

Men! Jag kom just tillbaka! Landade för ett par timmar sen och har varit ute och gått vilket har väckt gamla minnen till liv. Har precis lagt mig, bor på hotell. I morgon och resten av veckan ska jag vara på gamla kontoret igen. Jag är nästan helt säker på att hon kommer att vara där. Självklart hoppas jag ju på att vi får möjlighet att säga några ord till varann, och långt inom mig spirar en tanke om att fråga henne om hon vill äta middag med mig på fredag. Då stannar jag över helgen tänkte jag.

Jag tänker på A varje dag, även om det akuta svalnar allt mer. Nu känner jag mer tomhet än sorg. Men känner jag mig själv rätt vaknar alla mina känslor till liv igen när jag på nytt ser och känner av hennes existens.

Under hösten har jag dejtat lite halvhjärtat men det är för mig helt omöjligt att bli intresserad. Hur trevliga och fina dom än är så blir jag inte intresserad på riktigt. Hur jag än försöker kan jag inte se något annat än vänskap i andra kvinnor. Känner ingen som helst attraktion annat än för stunden. Det är helt hopplöst känns det som. Tänk om jag aldrig mer kommer att bli kär. Vad finns det då för anledning att leva?

Nu är det dags att sova här, är oändligt trött, men händer det något ska jag berätta. Undrens tid kanske inte är förbi. Kanske får jag en julklapp ändå. Bättre sent än aldrig.

Godnatt och sov så gott.

Pale blue eyes

Äldre 1 Feb 23:35

#53

Hej på dig :)

Det blev en bra dag detta!

Klev upp tidigt. Kastade i mig hotellfrukosten men ägnade desto mer tid i duschen med nytt blad på rakhyvelen och några försiktiga stänk med bästa after shaven som avslutning, Nya svindyra bruna skor, nya grå byxor, mörka favoritkavajen, svart åtsittande t-shirt utan kragsöm, gråspräckliga kashmirrocken jag nästan aldrig använder då jag är lite för rädd om den, halsduk, mössa och fingervantar, Iskallt ute. Går till jobbet med pirr i magen. Stressade medmänniskor går ihopkurade i fukten och vinden. Många ser gamla ut och nästan alla ser slitna ut.

Bland de första på kontoret är jag utan att det förvånar mig. Skippar kaffet. Grönt citronte i stället. Ser förvåningen i hennes ögon när hon kommer in klockan nio. Vinkar och ler med hjärtat i halsgropen. Får det vanliga hastiga skygga leendet tilbaka. Hon hämtar också te.

Hektisk förmiddag, telefoner ringer, folk hetsar runt, mailen rasar in. Alla springer runt på möten med sammanbiten mun. Dock inte jag, sitter och lyssnar på musik i hörlurar, har inget egentligt ansvar här och det händer inte så mycket på min skärm. Läser lite nyheter. Får lätt huvudvärk av att läsa om Trump, kändisdravel, politiska bråk och pretantiösa kulturdebatter. Okoncentrerad. Väntar på att något ska ske.

Lunch tillsammans, Stort sällskap vid långbord. Hon sitter mitt emot mig. A pillar i den halvtaskiga lunchmaten. Jag har noll aptit. Precis noll. Nagellack i någon väldigt mörk nyans av rött. Blek hud. Hennes axlar är bredare än vad jag minns. Kanske ännu lite fylligare midja än sist. Kvinnligt och vackert.

Glatt samtal. Otvunget, Mår så otroligt bra av att vara nära henne. Skulle offra allt jag ägde om det kunde leda till att hon blev min hustru, Hon är säkert inte medveten om det själv, men när hon är lite nervös, tex då samtalet vid ett bord med flera deltagare för en stund tystnar, så liksom hummar hon då och då. Nästan ljudlöst, tvivlar på att andra märker det. Det ljudet väcker genast beskyddarinstinkten inom mig. Det får mig direkt att ta upp något nytt samtalsämne så jag kan leda henne in i samtalet igen. Så hon blir inkluderad. Märker att hon rodnar mindre då och att hon ser mer avslappnad ut. Detta gör jag för att hon ska känna sig trygg och säker. Jag tror hon känner att jag gör vad jag kan för att hon ska må bra utan att det ska vara uppenbart riktat mot just henne. Osäker på om jag ska göra så, har ju ingen rätt till det, men det där beteendet har jag alltid haft.

På eftermiddagen samlar jag hela våningen jag sitter på för att berätta lite om vad jag har gjort under hösten. Bland annat har jag skrivit en text som fått mycket positiv uppmärksamhet. Läser upp ett kort stycke. Temat är kärleken. Hur sött det smakar i början. Hur skör det är, Hur bittert det smakar när lågan slocknar. Förstår hon inte den vinken så är det något galet.

Någon timme senare skulle det tas en sån där gruppbild til intranätet. Ogillar sådant egentligen men men,.. A hamnar oväntat tätt bredvid mig, trycker sig faktiskt mot mig, ler och skrattar. Bilden tas, jag har sett den, glömde nästan andas när jag skulle leta upp den på datorskärmen. Vi två, tätt bredvid varandra.

Önskar du kunde se henne. Önskar att jag kunde förklara så du inser hur hon strålar och hur min upplevelse av hennes blick nästan känns andlig.

Fortsätter veckan så här finns det hopp om fredag.

Dags att sova igen då.

Sov gott du som läser detta. Hoppas du också får sova snart.

Pale blue eyes

Äldre 25 Mar 21:38

#55

Hej, jag kommer med uppdatering i veckan :)

Pale blue eyes

Äldre 13 Jun 18:23

#58

Schack73 skrev 2017-06-05 18:36:43 följande:

Hur går det TS?

Hej, såg just din fråga. Är på väg hem från jobbresa til Trieste, återkommer med uppdatering när jag har kommit hem, krångligt att skriva på mobilen.

Pale blue eyes

Äldre 15 Jun 19:12

#59

Hej,

Ursäkta att det tog tid att komma tillbaka. Jag ville stanna upp lite i tankarna innan jag svarade. Vill du ha en updatering så ska du få det kära läsare. Det är det minsta jag kan göra om du tar dig tid att läsa såna här massiva stycken ur mitt liv. Det kommer en MASSA text här under men å andra sidan är det ju helt frivilligt att läsa. Skulle du vilja stanna kvar en liten stund här med mig, så ska jag i gengäld vara så öppenhjärtig jag kan.

Om kvällen blir bilderna i mitt inre skarpare och det är enklare att uttrycka sig, även om det blir många bokstäver. Jag tar kanske upp lite plats här på nätet, men har ingen önskan att ta ifrån någon sin tid, så läs bara vidare om du verkligen har lust, ok?

Har försökt dela upp texten i stycken så det inte blir så jobbigt att läsa, men ibland ändras formateringen av texten när man klickar på "skicka svar", men då vet du att jag har försökt i alla fall.

Skriver från ett kvalmig, kvällssoligt och så gott som tomt vindsvåningkontor. Det börjar skymma och det vackra vädret påverkar moralen. Många har ?hemmakontor? idag. Tagit en paus från jobbandet nu. Skärmarna framför mig flimrar så jag blir trött i ögonen, men jag har en rykande kopp kaffe bredvid så det går nog bra. Utanför takfönstrena svävar vita fluffiga moln mot bakgrunden av en mörkblå himmel och jag önskar det gick att öppna upp och släppa in syre, både i rummet och i livet. Har precis ätit ett rött äpple och till synes är allt som det ska. Men det är det inte.

Nu är det juni, och livet går fort, så fort. Jobbet går som tåget, och jag levererar som aldrig förr. Reser, flackar och far, får saker i rullning, skapar, kreeerar, ordnar upp och förenklar, drar in massor av värdeökning av rörelsen till företagets ägare. Är enormt aktiv i stort och smått och driver på andra så dom hänger med i processerna.

Har skaffat mig en riktig lägenhet i staden där jag har kontor numera. Skönt att slippa bo på hotell. Fick kvinnlig hjälp med inredningen. Så nu har jag olivträd på balkongen, lyktor, krukväxter (som jag försöker hålla vid liv) i fönstren, lammullsfällar, flera (ja faktiskt!) set med sängkläder så jag inte behöver tvätta och torka det på en och samma dag, lite köksgeråd, strykbräda, duk på bordet, systematiserat kylskåp och nästan alla skjortor upphängda på galgar. Till och med har jag fläckbortagningsmedel och dammvippa!

Tränar mig till nära sammanbrott nästan varje dag. Om jag inte löper utomhus eller gymmar, så är det kampsport på liv och död i en stekhet, halvmörk och skum källarlokal med lokala förmågor. Har hamnat på sjukhus två gånger inom loppet av fyra månader. En sidekick från en kickboxare tio kg tyngre än mig och med illa dolda aggresioner ledde till multipla revbensbrott, och en skadad njure blev resultatet av en likadan spark, fast på andra sidan, och denne gång på grund av en proffsboxande grek jag inte riktigt var i balans med. Blåmärken på armar och ben har jag hela tiden i varierande omfattning, och såklart också konstant, men kontrollerbar värk. Gör det med flit. Smärta får mina tankar att klarna på något sätt, och hur dumt det än kan låta liksom renar det mig från skuld.

För varje gång jag är på väg att kasta in handduken tänker jag diffust att om jag fortsättter bara lite till, så kanske det leder till att jag får min A till slut. Att ju fler smällar jag får, ju mer ont det gör, ju mer energi det kostar, desto mer ökar det mina chanser att bli en del av hennes liv. Varje gång jag känner hur hård och öm min kropp är, påminner jag mig att vila är för andra, de som är lyckliga och de som inte har saker att be om förlåtelse för.

Lever sen länge i strikt celibat. Undviker nästan helt kvinnor privat. Min privata telefon har inte varit på på över en månad och jag har raderat mina sociala medierkonton. Orkar inte försöka. Har dejtat lite då och då, men det slutar alltid med att jag inte vill längre.

Det blev lite halvallvarligt med, faktiskt, en svensk kvinna för ett tag sedan. Hon har, liksom jag, ett krävande jobb och är stark och liksom street-smart. Lite beskyddande och omhändertagande. Jag drogs till det. När hon kysste mig fick det mig att tänka på sån där jordgubbsdoftande läppglans tjejerna hade på högstadiet. Dialekten var lite rolig, liksom den lilla uppnäsan, och hon såg rakt igenom mig. Begären fanns där inom mig, inget tvivel om det, men jag lät det inte ta över. Hon kom lite för nära inpå. Så jag stängde henne ute.

Och så var jag där igen, med uppgivna meddelanden och sårade känslor.

Efter det kom jag i kontakt med en kvinna jag fattade tycke för genom hennes sätt att skriva. Där fanns det barn med i bilden, något jag saknar djupt. Men så kom tomheten tillbaka, och rädslan att såra. Man sviker inte en småbarnsmamma, aldrig någonsin skulle det kunna vara ok.

Och så är det hon den galna esteten ? med kufiska konstnärsvänner och läppar som ALLTID är röda, (kan man tatuera läppstift?) som kan, med en vinflaska i handen och klädd i storblommig klänning, ropa upp till balkongen en tisdagkväll klockan 23 för att fråga om jag vill ta ett glas och sen följa med och dansa. Henne tycker jag väldigt mycket om, men attraktionen är det värre med. Vill inte såra henne heller.

Jag förtjänar inte att göra fler försök med kvinnor nu. Livskontot är tömt, rätten att skapa förhoppningar - inom mig själv såväl som hos andra, är förbrukat. Det är helt allvarligt ingen ide för mig att försöka med någon annan. Jag klarar inte av att uppbåda äkta attraktion för någon längre, hur fin hon än är och hur gott hon än doftar. Det är tomt i mitt inre och det finns ingen lindring mot hungern.

Det är nu fyra månader sedan jag såg A sist, och lika länge sen jag senast hörde hennes röst. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Inte en morgon passerar utan att jag för ett ögonblick undrar vad hon gör, inte en kväll tar slut utan att mina tankar har vandrat i det jag tänker mig är hennes universum. Jag KAN inte glömma henne. Självklart låter jag henne vara. Hör aldrig av mig, försöker inte kommunicera. Vad är det för vits? Säkert skulle det stressa henne och definitivt skulle det stressa mig.

Delvis kan man säga att vi arbetar i samma organisation, om än med helt skilda saker, så via jobbets kommunikationsplattform kan jag se när, och om hon är online. Jag har inte varit in på hennes profil, men i diverse mail skymtar hennes presentationsbild förbi ibland. Ibland skriver jag in hennes namn i adressraden, för att sen radera det igen.

I februari, en kall, ren, gnistrande vinterdag, var vi på samma event, tillsammans med flera hundra andra. Vi hann prata lite lite innan allt drog igång, men som vanligt var det massor av lyssnande kollegor i samma rum. Hon log och glittrade, men såg trött ut, och var så hjärtskärande blek. Alldeles vit i hyn. Det fanns inte en chans att få en riktig pratstund med henne, resten av tiden var jag jagad från morgon till kväll av kollegor och arbetspartners, men ett par gånger fick vi syn på varandra. Blickar möttes, för att nästa sekund avbrytas av någon som kom mellan. Det kändes elektriskt. Känner igen henne från alla vinklar. Står hon med ryggen till, så vet jag ändå att det är hon. Pulsen ökar bara av att tänka tillbaka på det.

Innan jag skulle resa tillbaka smet jag från allt. Promenerade till mitt gamla kontor som jag fortfarande har passerkort till. Så gick jag in, sökte upp hennes skrivbord, kände igen hennes pumps som låg slängda på golvet under, och ställde dit en champagneflaska. Jag placerade den vid hennes vita hörlurar som, när hon har dom på sig för att få en stunds lugn och ro, alltid får mig att tänka på en kanin. På flaskan fäste jag en lapp där det kort och gott stod ?trevlig helg? på med en liten smiley bredvid. Inget mer, inget namn, ingen signatur. Behövdes inte. Hon vet. Sedan for jag till flygplatsen med tungt sinne, utan att se mig om, men med bilden av de gredelina skorna kvar på näthinnan.

Några saker har kommit fram. Hon är inte arg på mig, det vet jag nu. Det jag inte vet är vad hon har hört om mig. Klart är att det pratas. Min förhållandestatus är en källa till skvaller, liksom mina skador och blåmärken. Jag har tror att hennes familj inte bara är religös, utan också att de hör till Jehovas Vittnen eller något liknande. Saker och ting tyder på det. Det i kombination med strikt uppfostran och uppväxt i en liten by, det är kanske så långt från mina uppväxtförhållanden man kan komma. Hur jag ska klara att komma över den barriären vet jag inte. Kan inte tänka mig att historien är full av lyckade exempel, där en man av synden lyckas skapa lycka med en kvinna från en familj med starka religionsbaserade värderingar.

Jag undrar om hon tycker att jag svek när jag flyttade utan att förklara mig. Vad hade hänt om det där kaffet hon faktisk sa ja till hade blivit av. Hade livet sett annorlunda ut om jag hade varit kvar i stället för att fly.

Jag får signaler om att hon har slutit sig ännu mer och att hon har blivit tystlåten. I och med alla omorganisationer har hon hamnat mer och mer i periferin, och har inte längre någon nyckelposition sett till det jag gör.

Helst av allt skulle jag bara vilja se henne i ögonen, säga att allt är bra nu, att hon är trygg, att hon är fri, att hon kan göra vad hon vill, att jag kommer att se till att ingen ont händer och att hon inte behöver vara rädd. I mina drömmar köper jag henne ett ljust gammalt sekelskifteshus med stora fönster mot havet, som bara är hennes. Som hon kan fly till när hon behöver vara ensam. Jag drömmer om att göra henne oberoende av allt, och att hon då kanske, i sin frihet, låter mig komma närmare, på hennes villkor.

Om två veckor ska jag dit igen. Hon är säkert där då. Skulle jag vilja skulle jag kunna jobba där igen. Men borde jag ens tillåta den tanken egentligen? Vilken skillnad skulle det göra? Men tänk om jag faktiskt skulle ta henne åt sidan och säga att det för min del är fråga om sann kärlek. Strunta i hennes skörhet, bara låta sanningen komma fram. Ska jag utsätta henne för det, eller vore det fel? Kan hon ta skada av det tror du?

JAG är i alla fall skadad. För ett år sen kände jag samma sorg som nu. Det går inte över, det blir inte lättare. Samma smärta nu som då. Jag har alltid hört att sorg blir mjukare i kanterna med tiden, men hur lång tid handlar det om då? Att det skulle ta sån tid innan det slutar brännas, det var jag inte beredd på.

Är i mitt livs bästa form fysiskt och yrkesmässigt, samtidigt som jag snart inte kan finna någon poäng med att fortsätta längre. Börjar känna mig färdig.Kan inte känna glädje, har inga drömmar undantaget om A. Känner ingen önskan om att besvara blickar eller frågor och ser liksom inte fram mot något, inte ens semester. Tanken att checka ut dyker upp allt oftare.

Mina barn, det har jag säkert sagt förut, är vuxna och klarar sig bra. De fick från barndomen med sig de verktyg de behöver och har en trygg bas att stå på. Jag har ordnat så att mitt ex har god ekonomi och ett vackert hus med körsbärs- och äppelträd, och jag kommer att lämna efter mig medel så det räcker och blir över.. Vill inte se mig själv vissna bort. Hellre vara ihågkommen som den jag är nu. Inte leva i minnen som en bruten man med krossat hjärta och det bästa bakom sig.

Jag antar att allt handlar om huruvida jag ska glömma eller få henne. Eller om någon annan kan fylla tomrummet. Det är det enda som är intressant. Kärlekens låga brinner klart, men sakta slocknar jag.

Nåväl, du som läser, det var allt för idag. Kanske kommer jag tillbaka om något händer. Om någon orkar läsa. Nu ska jag logga ut och promenera hem. Ikväll ska jag vattna mitt olivträd och kanske laga mig en omelett med persilja.

Låt mig önska dig, kära läsare, all sommarlycka. Ät mycket jordgubbar med vispad grädde, sola som det inte fanns en morgondag, låt ditt hår fladdra i vinden och glöm inte att krama din kära innan du går upp om morgonen.

Pale blue eyes

Äldre 25 Oct 23:48

#62

Hej du där ute.

Så har en tid gått på nytt. Här på Familjeliv har det säkert hänt mycket sen jag skrev något sist. Har inte varit här något. Osäker på om någon kommer att läsa detta, och också om någon minns det jag tidigare skrev här i tråden. Spelar kanske ingen roll. Det blir ännu ett inlägg på ett internet utan gränser. I morgon är det glömt, och det är nog gott så.

Jag sitter i ännu ett hotellrum. Mitt i livet, varken gammal eller ung. Det är kväll och staden jag är i börjar komma till ro. Utanför fönstret ser jag massor av ljuskällor i alla tänkbara färger. Vatten glittrar och nere på gatan rör sig bilar åt olika håll. Inga ljud som stör, bara ett svagt ljud från TV.n som står på trots att den inte är centrum för någons uppmärksamhet. Oavsett får den vara mitt sällskap i kväll.

Jag är tillbaka i staden där A bor. Har inte pratat med henne sen jag var här sist då det aldrig blev läge att prata på riktigt. I morgon kommer jag att se henne igen, efter 7 månaders frånvaro. Fick inte möjlighet att återvända som planerat och jag undrar om hon tänker på mig ibland. Jag blir här några dagar, sen reser jag igen. När jag flög in för ett par timmar sen, kändes det som att komma hem. Jag som inte har haft ett riktigt hem på många år. Rotlös och vilse som jag är.

Känner mig plågad. Kärleken, den som jag har sökt sen jag lämnade min hustru för en evighet sedan, vrider livet ur mig.

Tränar hårt som alltid, mest kampsport. Har varit skadad med ett par frakturer och någon invärtes blödning sen i somras, men allt har läkt ihop bra. För ett tag sedan var jag på läkarundersöknjng och fick då besked om jag bör äta mer. Nu är jag inte på något sätt en liten kille, väger fortfarande 90 kg till mina 190 cm, men kinderna är insjunkna, man ser blodådror på märkliga ställen som tex. utsidan av höfterna, och mellan nacken och huvudet har jag liksom en grop jag inte hade sett själv om inte de hade påtalat det.

Sen i somras dejtar jag en kvinna. Med tiden har relationen fördjupats och hon, vi kan kalla henne K, blir mer och mer intensiv och territoriell. Jag visste att det skulle bli så. Hon har den personligheten. Den typen som tar för sig, kräver sitt och knuffar undan de som riskerar att komma i vägen. En tuff tjej med aningen gäll röst och en tendens att bli svartsjuk på kort varsel. För en stund sedan skrev hon via SMS och undrade om jag var med någon eller om jag var själv. Skrev att hon behöver veta bara för att känna sig trygg när jag är på på resa. Hon känner till att det finns någon här som påverkar balansen mellan oss så jag förstår henne.

Ännu en gång tycks jag ha lyckats hamna fel. Men det kan inte skyllas på någon annan än mig själv. Jag kände mig så ensam, så sårbar och så övergiven, att jag medvetet lät bli att ta till mig av de varningsignaler som fanns där.

Missförstå mig inte, K är på många sätt en varm, rolig, intelligent och social människa. Många tycker bra om henne och hon är definitivt attraktiv. Varannan vecka går hon och fixar sina naglar. Varje gång väljer hon en ny nyans med kreativt namn som tex. ?Warm Blush?. Hon tränar nästan varje dag, samtidigt som hon äter som en fågel, och har också figur därefter, och givetvis har hon en kostsam klädsmak.

K är inte på något sätt lik A. A gör sällan väsen av sig, hon är inte smal, hon tar inte alltid störst plats i sociala sammanhang, hon har inte alltid bra självförtroende, hon tvivlar ibland på om hon har rätt, är kvinnlig på ett naturligt sätt och har en röst som kan framkalla en avgrundsdjup kärlekstörst. Målade naglar brukar hon dock ha.

Vi älskar med varandra. Ofta. Hemma hos henne. Hon är otroligt intensiv. Äter liksom upp mig. Vi är så olika. Hon är hårdhänt, det är inte jag, hon vill ha lampan tänd, jag vill släcka. Hon vill se allt, jag vill hellre bara känna in, hon säger saker som får mig att rodna, jag är nog ganska tyst och ogillar grova ord. När vi börjar närma sig slutet formligen exploderar hon, brister ut i känslor och hela kroppen skakar så jag nästan tror jag har gjort henne illa. Har aldrig sett en kvinna komma till avslut med sådan kraft. Hon tycker det är fantastiskt och är euforisk efteråt, jag känner mig tvingad att spela med. Är inte mig själv med henne.

Vi har haft en fin tid tillsammans, har rest och upplevt saker, somnat i varandras famn, talat om våra drömmar, kanske ett barn, hus och hur fin kemi vi har. Hon berättar om mig för sin familj och sina vänner, undrar varför inte jag gör samma sak.

Hur jag än vänder på det så är det dags att sätta stopp nu. Innan det är för sent. Hon vill mer NU! Det vill inte jag. Jag vill komma loss.

Hon har uttalat ordet ?älskar?, men jag kan inte förmå mig att återgälda hennes tillgivenhet genom att ge henne samma ord tillbaka. Trots att jag har försökt av hela mitt hjärta så älskar jag henne inte. I mitt inre säger jag till mig själv att hon är fin, rätt för mig, att jag borde vara glad och tacksam. Jag tänker att hon kan lindra min hjärtesorg och att det skulle få mig att bli kär och lycklig. Men det är omöjligt att lura sig själv. Mitt hjärta bor här, i staden som glittrar. Det är fel av mig att stanna kvar. Hon är värd mer. Det är mitt ansvar att inte hennes tid slösas bort, eller att någon blir sårad. En del av mig vill ha hennes närhet, men det är uteslutet då jag inte kan ge henne det hon har rätt till i så fall. Det vill säga ovillkorlig kärlek, tvåsamhet och en ljus framtid.

Tiden efter mitt senaste besök här var svår. Efter att ha sett A, men nästan bara på avstånd, kände jag gränslös sorg. Våra ögon möttes, och jag minns det med fotografiskt minne, men alltid kom någon mellan.

Efter att jag i förtid blev tvungen att resa, utan möjlighet att ens få säga hejdå till A, blev jag sjuk. Influensa eller något liknande. Fick hög feber och spränghuvudvärk.

Det är så svårt att vara sjuk när man inte är hemma. Bo på hotell med 40 graders feber, utan någon som kan hjälpa en med det mest basala, utan någon som kan komma med en extra filt eller i alla fall någon slags mat, är hemskt. Jag hade inte kläder nog och frös så jag skakade under det tunna täcket.

Ute var det vinter och iskallt regn dag efter dag. Dålig storstadsluft. Efter ett par dagar tog alla rena kläder slut och jag var helt utsvulten. Med kallfrossa klädde jag på mig alla kläder som fanns och gav mig ut för att finna näring.

Allt var stängt, regnet övergick i snöblandat, vinden blåste rakt genom kroppen, och jag gick vilse.

Då, långt ute på en bro, bestämde jag mig för att avsluta allt en gång för alla. Vattnet långt nedanför var kolsvart, strömt och såg iskallt ut. Alldeles för långt in till stranden.

En lång stund stod jag och väntade på att bilarna skulle sluta komma så ingen skulle se mig när jag klättrade över räcket. Så stod jag där, väntande, huttrande, med luvan dragen över huvudet så ingen skulle se mitt ansikte. Och tårarna kom. Allt kom. Jag grät som ett barn med händerna hårt hållandes i det iskalla järnräcket.

Jag vet inte riktigt hur lång tid som passerade. Någon kom, tog tag i mig, frågade hur det var fatt. Lång historia kort, inget jag är stolt över, någon timme senare var jag tillbaka på hotellrummet igen.

Att ta beslutet att hoppa kändes rätt då, och ska jag vara ärlig har inget egentligen ändrats till det positiva sen dess. Eftersom det här är ett anonymt forum så kan jag vara ärlig. Ingen vet ju vem jag är. Konkreta självmordstankar är med mig ständigt numera. Det känns allt mindre skrämmande, och det är bara att konstatera att jag inte har kvar någon livslust. Ingen alls.

Ja, så är det min vän. Detta är inte ett rop på hjälp, men har du följt mina brev så har du på något sätt rätt att få veta hur det gick. Därför skriver jag detta. Nu vet man ju aldrig, kanske händer det något i morgon eller de kommande dagarna, det är ju möjligt att jag får se henne ännu en gång, men blir det inte så, så är risken stor att jag inte har lust att hålla på längre. Och då är det inte lika långt till utcheckningsdisken som förra gången.

Lågan slocknar nu, men jag levde mitt liv fullt ut hela vägen, och jag gjorde det inte obemärkt. Det kan ingen ta ifrån mig.

Nu är det snart dags att släcka lampan. Godnatt och sov gott du som läser.

N

Do not go gentle into that good night,

Old age should burn and rave at close of day;

Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,

Because their words had forked no lightning they

Do not go gentle into that good night.

Dylan Thomas, 1914 - 1953

Pale blue eyes

Äldre 21 Sep 23:24

#70

Hej alla fina människor på Familjeliv. Jag lever fortfarande trots allt. Är det så att jag borde posta en uppdatering? Behöver vägledning men har ingen rätt att begära det.

Pale blue eyes

Äldre 5 Oct 10:13

#73

Hej, jag kommer tillbaka med en uppdatering, inom kort, på resande fot just nu.

Pale blue eyes

Tue 28 Nov 2023 22:59

#79

Hej! Kom att tänka på den här gamla tråden. så otroligt mycket har hänt i mitt liv. Nytt land igen. Bor nu i London/Stockholm. Är det någon som vill att jag ska uppdatera tråden så säg bara till. Fick många kloka råd här, är tacksam för det. Ta hand om er.

Pale blue eyes

Fri 7 Jun 2024 21:56

#85

Hej Nyttnick123. Jag skrev ett svar men det försvann. Vet inte vad jag gjorde för fel men försöker igen.

Jag vill be dig om ursäkt. Det är inte min avsikt att logga in här då och då och inhämta någon form av bekräftelse. Snarare har det varit ett sätt att ventilera när känslor har blivit så pass starka att jag inte känner igen mig själv. Att min närvaro här är så flyktig har berott på att mitt liv har varit kaotiskt det senaste halvåret. Jag har (delvis) flyttat till ännu ett nytt land och tagit mig an ett jobb och en position som jag förvisso visste skulle bli krävande, men som har visat sig vara galet tufft. Jag ska försöka utveckla det i tråden men vill verkligen be om ursäkt till dig och eventuella andra som kanske, mot förmodan har följt denna tråd. Förlåt! Respektfullt. O.

Vilsen man mitt i livet

INNEHÅLL